Annons:
Etikett03-min-historia
Läst 3250 ggr
spinning lad
2012-10-20 19:28

Att stänga av Livet...

Jag pausade och stängde av mitt liv 14 år sedan..Inser nu hur mycket jag har förlorat av Livet,instängd i min satans onårbara Bubbla..

Har blivit kallad det mesta som,järnladyn,iskall,hård,svår,fräsig tom lesbisk har man kallat mig.Det är familj och bekantar mm som vräkt ur sig allt..Men ingen har någonsin undrat eller frågat varför jag valt att leva ensam…Levde ihop med en Psykopat(med allt vad det innebär) i min sista relation för 14 år sedan. Jag flydde därifrån efter några år med insikten att jag skulle Dö om jag stannade…

Därefter stängde jag av alla känslor och byggde min egen fängelsemur.  Försökte några gånger med både kvinnojouren och psykiatrin att få hjälp att hantera "efterlivet".. Men  fan vet vad de pysslar med igentligen??

För några veckor sedan släppte jag lite lite på min hysteriska självkontroll och öppnade upp lite.Träffade en man jag känt i 30 år. Men jag kan inte hantera det… Samma ångerst och panik kom tillbaka som en käftsmäll,efter ett banalt missförstånd.Han vet inget om hur jag haft det,men blev förståligt säkert livrädd när jag atackerade honom mad en massa verbalt skit..

Så nu har jag nog förstört allt pga mina Demoner??  Inser att jag nog inte är kapabel till ett sunt och nice förhållande.. Jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka till mig själv,som jag var en gång innan Idioten tog mitt liv ifrån mig???????

Annons:
AnnaMariaK
2012-10-20 20:56
#1

Kramar till dig. Förebrå dig inte så mycket. Har man blivit skadad i en sådan relation har man mycket i sitt bagage som behöver se dagens ljus. Du kan ju be om ursäkt, det kostar inget.

Jag har lärt mig att hantera mina spöken. Nuförtiden om jag råkar säga något sårande är jag snabb med att be om ursäkt utan att det känns fel. En kund som jag hanterade illa för flera år sedan sa till mig nyligen "du har blivit mycket snällare". Han vet inte vad jag har varit med om som orsakade ett snäsigt sätt hos mig, men han ser att jag har utvecklat mig.

spinning lad
2012-10-21 00:14
#2

Talade med honom i onsdags och sa att vi behövde prata,han skulle ringa.. Inga samtal så jag försökte göra en kort historia och be om ursäkt på sms..Inget gensvar,så jag skrämde nog honom ännu mera.. Vem orkar med ett en kvinna med så mycket skit i bagaget????

AnnaMariaK
2012-10-21 17:08
#3

Låt honom vara. Ta hand om dig själv i stället. Sådana händelser kan vara lärorika, trots allt. Vi blir medvetna om vårt bagage. Kanske bäst att plocka fram det och se vad det är. De svåra minnen kommer att blekna med tiden. Vi är inte mogna för en relation så länge vi reagerar på projektioner. Styrkekramar!

spinning lad
2012-10-21 20:58
#4

Men hur gör man för att ta hand om sig själv? Hur plockar man fram det gamla bagaget utan att förgöra sig själv och andra? Det är 14 år sedan, och det har inte bleknat ett unns…Kan man få hjälp med det av någon eller någon stanns?Jag behöver råd råd….Jag orkar inte leva så här.. Är ensamtående utan barn utan föräldrar utan syskon eller någon annan familj..Kan man få hjälphjälp???

AnnaMariaK
2012-10-21 21:39
#5

Just det, hur tar man hand om sig själv? Jag var ganska dålig på det och fick lära mig. Om Du ser det lilla barnet Du en gång var, vad behövde Du få som Du fick vara utan? Om Du har lockat till dig en psykopat måste Du vara en stark och duktig person med mycket stort hjärta och medkänsla, men samtidigt med bräcklig självtillit och lätt att prata "omkull".

Att ta hand om sig själv kan innebära att man går i samtalsterapi, självhjälpsgrupper (ACoA t ex), försöker koncentrera sinnet på sina egna drömmar och intressen.

Jag utgick ifrån en tanke: "om jag inte trivs med mig själv, hur ska någon annan kunna trivas med mig?" Den ledde till att jag började utveckla mina intressen som jag bara i min vildaste fantasi trodde det var möjligt för mig. Nu har jag tagit tag i saker och tränar mig på att vara min egen älskande förälder. Och det är inte själviskt! En psykopat skulle aldrig välja en självisk person som inte går att utnyttja. Tänk på det. Uppvärdera dig själv.

spinning lad
2012-10-23 13:42
#6

Jag förstår nog hur du menar.Jag fick aldrig någon bekräftelse som barn ej heller i senare livet.Jag var den som var duktig och stark och fick klara mig själv.. min morfar sa alltid- A är redig tös henne kan man lita på..Jag var alltid anpassningsbar och snäll,men har aldrig fått höra att jag är braaa..Det fortsatte i vuxenlivet,har alltid haft mycket empati och ställt upp på allt och alla jag blivit tillfrågad om.Man tom bokade mig om man behöver hjälp..Men det är aldrig någon som sett mig..

När jag började att dra mig undan och slutade att ställa upp för familjen med flera,började att säga Nej..Sa ifrån att nu räcker det..för ca3 år sedan ,då baktalar de mig och smutskastar mig(är 51 år gammal så det tog lång tid innan jag sa Nej)Det är lugnast att inte ha med familjen att göra längre. Och jag har en välidigt bräcklig tillit till både mig själv och andra.. Att prata omkull mig är väldigt enkelt om man vet vad man ska trycka på,samtidigt kan jag vara väldigt vass..? Så du har helt rätt i allt. Tack

Annons:
spinning lad
2012-10-24 01:33
#7

Hej igen där ute.Har just varit inne på Tuvaforum och även där läst en hel del.Jag fattar diagnosen nu…PTSD…Psykiatrin har tjafsat att de inte finns någon diagnos på mig,därför ingen hjälp..Trotts ett bryt förra måndagsnatten som slutade på psykakuten var det aldrig någon som frågade om något.

Nu fattar jag vad som är roten till all jävlighet är..Jag stängde ju av mitt liv i 14 år sedan, Pausade allt kännsloliv efter psykopaten, byggde min egen fängelsemur och självkontrollen har varit total..Nu förstår jag varför jag inte kunde hantera mina känslor efter mötena med en man som väckte mitt känsloliv..Jag fattar vad jag måste gå igenom med PTSD terapi,och det skrämmer mig något oehört..Men jag måste om jag inte ska gå under av ett mänskligt behov som närhet.intimitet,värme och kärlek..NU måste jag försöka att kräva bättre hjälp.

Läs gärna mer om Posttraumatisk stress diagnos… Jag har fått ett litet hopp,gäller bara att hitta någon terapueft som kan det här..

Wish me luck..

AnnaMariaK
2012-10-24 23:08
#8

Jag var bortrest några dagar. Nu är jag glad för att Du tar tag i ditt livGladVisst är det PTSD. Men var inte rädd. Det är rädslorna som håller oss fångna. Vi måste frigöra oss och börja leva, knyta ihop den röda tråden mellan barndomen och den vuxna människan som har tappat bort sig själv och anpassat sig in absurdum. Att bryta med sin familj kan vara ett sätt att bryta mönstret, så att även de får jobba med sig själva och börja förhålla sig till oss på ett nytt sätt. Vi får lite lugn och ro att lära oss att ta hand om oss själva och att växa som människor. Lycka till Syster!

spinning lad
2012-10-28 17:34
#9

#8 Tack för ditt stöd..Denna veckan blir det många samtal.Hoppas att jag hittar rätt i djungeln av teraputer. Nu ska jag stå på mig och kräva Hjälp av vården.

Tack syster

AnnaMariaK
2012-10-28 19:01
#10

Glad

spinning lad
2012-11-02 01:20
#11

Hej vill bra tala om att jag varit hos min gamla husläkare sedan 17år tillbaka.Har alttid tyckt att det varit svårt att tala om detta med honom.. Men mer förstående har jag aldrig fått någon stans,och ångra att jag inte delade med mig om detta till honom innan.. Han var otroligt förstående och snäll..Och ska nu klura ut vlken behanling som jag mår best av och skicka remiss åt mig.. Änligen lyser ett litet hopp.. Kram

AnnaMariaK
2012-11-02 11:55
#12

Glad Kram och lycka till!

fitnessdea
2012-11-04 19:21
#13

Gör det du älskar mest o må bäst- det som har hänt HAR hänt.

E det meningen att det ska hålla mellan dig o någon så kommer det hålla.

Det som har hänt o skett är INTE någons fel alls.

Vi alla som lever- lever för att lära oss livets skola.

Umgås med människor som vill dig ditt bästa.

Sköt om dig o ha det bäst.

Tack.

Kram fitnessdea som vet att älska glömma o förlåta e livets stora gåva. Alla handlingar talar för hur någon mår.

Förlåt dig själv o andra o gå vidare.

Annons:
spinning lad
2012-11-16 01:46
#14

AnnaMariak vad det gäller min familj så kommer de aldrig att jobba med sig själva eller ens tänka tanken, att de har med något att göra..De är grymt självupptagna människor och sätter alltid sig själva i första hand…

Till fitnessdea Du är ganska klyschig i dina tipps eller vad det nu är?  Typ/Det som har hänt och skett är inte någons fel alls. Det som har hänt har hänt..Att älska glömma och förlåta e livets stora gåta..          Jag ska till o med Förlåta mig själv…BLablabla..Har du igentligen själv varit med om någon hemsk liknande historia som många andra delar med sig av på detta forumet???

fitnessdea
2012-11-18 13:01
#15

Jag e rik på dyrbara kunskaper o erfarenheter :-).. nej ingen hemsk livshistoria i mina ögon- för jag har överlevt o vuxit :-).

Sköt om er o ha det bäst.

Tack.

Kram fitnessdea Maria.

spinning lad
2012-12-13 01:24
#16

NU har jag fått nobben av psykiatrin trots ett akut besök på psakuten en natt då allting brast..Okej att jag var berusad men jäkligt förtvivlad, låg i fosterställning på golvet och flåsade i en papperspåse..Tog mod till mig att ringa en taxi och åkte in..Men vilken jäkla nonschalans jag blev bemött med,tog en taxi därifrån efter 30 minuter..Min kära husläkare skrev en remiss åt mig för han fattar att jag behöver hjälp med mina PTS besvär efter min plågoande.Vad gör psykiatrin jo de skickar tillbaka remissen och säger att jag är avslutad som patient…Hur fan kan man vara det innan man ens varit där??? Kollade med en privat teraput 700kr i tim….Det är bara för rika människor..Så vad gör nu?? Fick lite sömntabletter och ångerstdämpande av min doktor..Hoppas att jag inte tappar greppet i stundande JULÅNGERST….

AnnaMariaK
2012-12-13 12:45
#17

Hej,

jag tror inte att Du ska vara ledsen över att Du inte platsar på psykiatrin.

Du är inte psyksjuk utan Du befinner dig i kris. Det finns olika sätt att hantera det. Man ska dock inte försöka bota sig själv med alkohol eller andra sinnesförändrande preparat. De sätten är dåliga och hjälper inte framåt.

Finns inte ACA eller ACOA-grupper där Du bor? Din doktor bör kunna ge dig en remiss till en samtalsterapeut.

Kramar!

spinning lad
2013-01-05 22:23
#18

Nu är det jävligt tungt….Allt som jag tryckt undan i alla år,öser över mig..Jag har firat både jul och nyår själv med hjälp av sobril.Jag är så känslig så det känns som jag går på tunn tunn is som kan spricka för minsta lilla.Alla kännslor känns övermäktiga att hantera,jag är ju inte van att hantera dem.Har ju bara stängt av och varit iskall och stoppat undan dem i en mörk liten vrå i 14år..

Jag vågar inte ens ta ett glas vin till min ostbit på kvällen längre för jag blir så ledsen..Och är så jävla rädd att tappa det lilla grepp jag har kvar..Jag är så Ensam och så rädd..Och det gör så ont..

Det var enklare att leva bakom min mur i min egen onårbara bubbla innan.Mycket enklare..

Tack för detta forum så att man åtminstone kan skriva av sig lite,då ingen finns att prata med.Hoppas att solen skiner lite i morgon…

AnnaMariaK
2013-01-05 22:38
#19

Styrkekramar till dig!

Jag har också fått stänga av en del känslor. Men det kanske är ett sätt att överleva? Min brors svärmor har tillbringat några år i ett koncentrationsläger under andra världskriget. Hela hennes släkt utom en bror har blivit förintade. Hon lever fortfarande och har fått verkligen kämpa för att hålla det hemska hon har upplevt på avstånd.

Jag tror att det behövs för att man ska få uppleva en annan tillvaro. Att plåga sig själv med det förflutna är kontraproduktivt.

Jag har tagit till en tanke: "om jag inte trivs med mig själv vem kommer att trivas med mig?" Och den har hjälpt mig att sätta upp mål, förverkliga drömmar och nu börjar jag trivas med mig själv på riktigt.

Detta önskar jag dig också Syster. God fortsättning!

[ILJ69]
2013-01-06 17:07
#20

Kramar till dig!  Också levt med en psykopat. Tur att jag kom ur det i tid, men det gör ju sin skada ändå. Obestämd

Annons:
Upp till toppen
Annons: