2012-07-30 00:37 #0 av: Sagalilla

Den här paniken som alltid innfinner sig, jag är ständigt desperat efter kontakt med andra människor. Varje kväll ringer jag runt till kompisar och jag känner mig så jobbig och på och jag har inte några direkt nära, för det allra bästa hade väl varit att träffa människor och hitta på något.

Nu har min mobil krånglat flera timmar, jag har inte nätverk, så jag kan varken smsa eller ringa någon. Detta känns för mig nästan olidligt, jag måste kunna ha kontakt med nån annars går jag under.

Den ständiga paniken, jag vill inte ha den kvar i min kropp, man står ju nästan aldrig ut. Jag är ständigt i ett spänningstillstånd och går runt med känslan av att jag står inte ut med mig själv.

Nu ska jag få medecin till hösten, så får se om det kan hjälpa och så ska jag jobba mycket mindre och försöka träffa människor lite oftare. Så jag hoppas på förbättring. Kanske att jag skall skaffa mig en ny psykolog också, jag känner inte riktigt att jag utvecklas mer med den jag har nu. Men nu har det varit uppehåll under sommaren, så har inte pratat med någon på 3 månader nu, det går nästan inte att stå ut då, man känner sån instängdhet och alla tankar och för mycket jobb, för mycket mat, ingen sömn och dåliga sockervärden av diabetes och ständig ångest, oro, rädsla.

Människor har format mig till detta och nu måste jag börja om igen, ta nya tag och bygga på mitt självförtroende och självkänsla. Jag försvann nånstans och jag har inte kommit tillbaks. Det tar så lång tid tycker jag innan man blir frisk igen efter psykisk belastning. Jag reagerar med migrän och feber nuförtiden vid minsta motgång. Det gör också att det sociala möjligheterna begränsas, för jag är så mycket sjuk. och så är det magen som fortfarande inte repat sig. Hade magsår och inflamation i tarmarna, låg inne för det i våras. Men jag måste nog sjukskriva mig så att jag kan återhämta mig.

Blir så osolig när jag är ensam, det känns som marken skall gå sönder och att det inte finns någon stabilitet eller grund i mitt liv.

Men förhoppningsvis så kkommer det, jag känner mig själv som en possitiv person, men det senaste halvåret har jag haft väldigt lite livslust, jag kan hamna i totalt mörker numera och inte veta hur jag skall ta mig upp. Jg hade behövt en coach med mih 24-7 som peppade mig, kom igen nu saga!

Saga lev ditt liv!

Men något därinne har gått sönder och det är oftast att stå ut när det är svårt, jag upplever allting som svårt just nu och tror att jag ständigt skall slitas itu och kollapsa på marken av utmattning. Marken brukar gunga på jobbet för att jag är så slut.

Nu får min mobil snart sätta igång för jag vågar inte vara ensam, för jag är ständigt rädd. Rädslan har satt sig som en kronisk sjukdom i min kropp.

Hoppas att medecinen kan hjälpa något och hoppas jag hittar ne fantastisk kille en dag och hoppas att jag kan få uppleva att ha ett par nära vänner nära mig nån gång.