2012-07-16 01:09 #0 av: ceccie

Jag har aldrig tänkt på min uppväxt, förrän i dag. Hur förnedrad och tilltryckt jag har varit av min mamma. Jag har inte fått utvecklas till en person med egen vilja. Jag har aldrig fått känna mig värdefull . Jag har aldrig fått känna mig duktig. Utan jag har alltid blivit förminskad. Värdelös, om jag är trött efter jobbet o vill vila, så är jag i hennes ögon missnöjd med mitt jobb. Vilket jag inte är. Jag är trött för att mitt jobb är fysiskt krävande. Det är en helt annan sak. Jag får höra att hon vetat sedan jag var liten att jag inte var som andra barn, utan psykiskt sjuk. Jag vet att jag inte var som andra barn när jag var liten. För jag vart psykiskt nedtryckt . Jag har alltid hört att jag inte varit som andras barn. Dom har alltid haft dom egenskaper som jag aldrig har haft. Enligt henne, andras barn är hjälpsamma , trevliga glada o snäser inte åt sina föräldrar. Jag har aldrig höjt rösten åt henne ändå snäser jag. Redan som liten har jag skrikigt o varit tvär mot henne. Sanningen är att jag var tyst o osynlig. Folk tittar på mig när jag skriker åt henne . Jag ställer till scener på öppen gata. Sanningen är att hon ställer till scener på offentliga platser. Kallar mig för fula saker så folk tittar. Hon skämms över mitt beteende ute bland folk. Sanningen är att hon borde skämmas och inte jag. Allt är mitt fel aldrig hennes. Jag ska be om förlåtelse för det jag gjort fel, fastän det är hon som gjort felet. Jag får skuld för en massa saker. Så har hela min barndom varit.