Annons:
Etikett04-fysisk-psykisk-misshandel
Läst 4833 ggr
Gutetjejen
7/11/12, 8:11 PM

Är detta psykisk misshandel?

Hej jag är en tjej som är gift med en man som är 12 år äldre än jag och vi har två barn, en son på 7 år med aspergers och adhd och en dotter på 5 år. Jag är osäker på om det är psykisk misshandel jag råkar ut för, min man har det senaste året börjat att säga med skämtsam röst att jag sätter på busschaufförer, att alla män är kära i mig, eller flörtar med mig,när jag är ute på krogen med vänner så säger han att han inte vet om jag följer med någon annan hem, jag har en whiplash skada sedan 99 och går nu på ett rehabprojekt med andra långtidssjukskrivna och igår när jag pratade med min man utanför så hälsade jag på en man som går i min grupp och när han fick höra att det var en man så sa han med en gång: jaja nu är du avslöjad, det är därför du är där så mycket bara för att det är killar där!!! det räcker med att jag går i affären så påstår han att männen där flörtar med mig. Han kollar mina skrivblock, vilka sidor jag varit inne på här på internet, han frågar vem jag sms:ar med och han säger att han inte litar på mig, han litar inte på någon.

Han har aldrig bekräftat mig, inte sett mig, inte visat att han älskar mig….vi har varit tillsammans sedan 02 och gifta sedan 06 och jag gav all kärlek till honom, men efter ett par år utan gensvar så hade jag inget mer att ge och jag träffade en annan man för två år sedan som verkligen SÅG mig!! det varade i 6 månader och inget intimt hände, varken sex eller kyssar…Jag tror att min man vet men jag är osäker då han inte sagt något.

Jag är deprimerad, har panikångest och har självskadebeteende och ingen jävel bryr sig, inte ens psykakuten. Min man åkte på jobb i 3 dagar när jag hade panikångest attacker och fick åka in till lasarettets akut då dom trodde jag hade hjärtattack.

Jag är osäker på om detta är misshandel…vad säger ni? Jag får ångest bara att behöva ligga brevid honom i sovrummet, så jag är lycklig när sonen vill sova där för då sover jag i sonens säng och det händer ofta, jag mår skit nu eftersom han vill åka på semester i 3 dagar med mig och barnen *Blä* säger jag..

Annons:
AnnaMariaK
7/11/12, 9:43 PM
#1

Hej Gutetjejen,

jag känner igen mig i din beskrivning.

Det låter som om din man har väldigt låg självkänsla och tar igen det på dig. Att ni ligger åtskilda ökar nog hans misstänksamhet och inbillning.

Ska ni verkligen leva tillsammans under samma tak?

Om Du inte vill skiljas kan Du söka upp en samtalsterapeut och bena ut problemen. Kanske gå i parsamtal. Ni kommer kanske till slutsatsen att ni inte vill vara tillsammans. Vad vet jag? Ibland kan man börja förstå varandra bättre efter en massa år, som jag gör idag med min första man som jag är skild ifrån sedan början av 80-talet. Först idag förstår jag varför det blev som det blev. Men samtidigt ångrar jag inte att jag skilde mig. Det var nödvändigt för att överleva psykiskt.

Sagalilla
7/13/12, 7:15 PM
#2

LÄMNA! ta hand om dig  själv, du är värd kärlek och omsorg!<3

Sagalilla
7/13/12, 7:17 PM
#3

Han kränker dig, och försöker föra över sin osäkerhet på dig, han behöver söka hjälp och att behandla den man bor med på det sättet är inte tillit och verkligen inte sunt

Gutetjejen
7/13/12, 7:38 PM
#4

Vi har varit på möte vid soss efter att min psykolog gjorde en oroanmälan då min man knuffade sonen som då var 2,5 år och sonen landade så illa att han bröt lårbenet, allt detta pgr av att sonen då knuffade sin lillasyster på 6 månader. Han har även snärtat sonen på armen två gånger med handduk. Han sa till soss att det var pgr av osäkert föräldraskap. Sen har det inte hänt, vad jag vet, frågade dock sonen för ett år sedan om pappa slog honom när jag inte var hemma: svaret var: ibland.

Jag tror inte att jag är värd att vara lycklig eller älskad, känns inte som att det är för mig, jag VILL känna mig älskad och lycklig någon gång i livet, hela mitt liv har varit skit, mina föräldrar bekräftade mig inte, sa aldrig att dom var stolta osv, mobbad från klass 4-9 sedan depression/panikångest resten av tiden, är nu 37 år.

Det som gjort mig osäker är just att han säger sånt med skämtsam röst, han har även sagt till mig att jag inte får lämna honom.

Med tanke på att han gjort som han gjort mot sonen så har jag börjat tänka: vad är det som säger att han inte ger sig på mig inom en snar framtid,.

Sagalilla
7/13/12, 8:09 PM
#5

Det finns bara ett sätt och det är att lämna. All hjälp du behöver kommer du att kunna få om  du söker den från kvinnojour, läkare på vårdcentral som sen kan skicka en remiss till öppenpsykiatrin. Detta är väldigt allvarligt! Lämna nu, det är redan sent, att lämna så fort som möjligt för dig och dina barns skull!

Sagalilla
7/13/12, 8:14 PM
#6

Det är aldrig försent att göra förändringar i sitt liv och att bli hel igen och få ett lyckligt tryggt och värdigt liv. Det är aldrig försent! Börja redan idag för att komma dit så fort som möjligt! Här finns det många som har gått igenom kasnke liknande som du och som kan svara på en massa frågor på hur du ska gå tillväga, med psykisk hjälp, ekonomi, boende med mera. Vill man klara det så klarar man det. Jag tror på dig! Det känns som du är påväg och vet att du vill bli hel och få ett kärleksfullt liv.

Annons:
AnnaMariaK
7/13/12, 9:08 PM
#7

Det där med sonen låter mycket allvarligt! Bara av den anledningen tycker jag finns skäl att överväga separation. Din man kanske inte vågar ännu ge sig på dig fysiskt, men tar ut frustrationer på barnet. Stackars lilla pojke!

Gutetjejen
7/13/12, 10:11 PM
#8

Jag har en psykolog som jag går till…och det är tack vare henne jag är på gång. mannen kallade det för osäkert föräldraskap för soss ang det han gjort mot sonen som har aspergers och adhd och som är den underbaraste pojke man kan tänka sig, snäll och go…dottern har han inte gett sig på vad jag vet.

Han är inte så varje dag att han säger sådär om mig och män men han är sur och irriterad hela dagarna och vi pratar knappt med varandra. När jag är ensam med barnen så är dom snälla och lugna men när pappa kommer hem så blir det ett jäkla liv på dom. Om dom gjort något dumt så säger dom: säg inget till pappa när han kommer hem.

vet att jag kommer må bättre bara jag kommer härifrån, varför ska man vara en sån fegis och mes som inte vågar säga att man vill skiljas.

Tack för era svar

Sagalilla
7/14/12, 2:02 AM
#9

tänk på dina barn också, att du även gör detta för deras skull! Du är modig och du kommer göra detta! kram

Gutetjejen
7/14/12, 9:01 AM
#10

Jag hoppas det, vet att jag har många som står bakom mig, vet inte vad jag är rädd för..tyvärr är jag sån att jag absolut inte vill såra någon..

Gutetjejen
7/14/12, 10:30 AM
#11

Jag tror oxå att det han säger om mig och män beror på att jag var otrogen för två år sedan, han har inte sagt att han vet något men jag är ganska säker på att han vet det ändå. Jag och den andre mannen varken kysstes eller hade sex, men han gav mig komplimanger som tex: vad du är fin och smekte mig på kinden och sa hur vacker jag var. Något som min man aldrig har sagt, utan när han ska krama mig så är det mer tafsa som gäller och komplimanger är: vilken rumpa och stora bröst!!

AnnaMariaK
7/14/12, 12:31 PM
#12

#11

Kallar Du det för otrogen? Att Du kände dig uppskattad och sedd av någon annan?

Du har egentligen bara upptäckt att det som var viktigt för dig saknades i ditt liv.

Sagalilla
7/14/12, 8:45 PM
#13

Det är inte att vara otrogen! Du har inte varit otrogen och din man gör dig illa.

Annons:
Gutetjejen
7/15/12, 9:02 AM
#14

Tack ska ni ha för dom orden..men jag tror att det kan vara därför som min man säger sådär om alla män..så det är ju mitt fel att han säger så. Så känner jag, vet att det är fel att känna så, att det inte finns några ursäkter för hans behandling. Jag blir kär ganska oftat, nu är jag det i en helt underbar man och som är precis som mannen i mina drömmar. Men honom får jag aldrig tyvärr Rynkar på näsan

Tack för att Ni finns,

ceccie
7/16/12, 12:29 AM
#15

Det värsta med min uppväxt förutom att min pappa dog. Var räddslan för min mamma och hennes humör svängningar. Att ha ont i magen för att man inte vet vad som väntar sig när man kommer hem. Sådan var min uppväxt. Du har en underbar son ska du veta. Han är värd tryggheten .

Gutetjejen
7/16/12, 4:20 PM
#16

jag vet att mina barn är värd tryggheten…önskar jag kunde sluta att vara en sån mes och vara rädd (för vad vet jag inte, såra kanske) Vet att jag måste bort härifrån, varför ska det vara så svårt att ta steget!!!

Sagalilla
7/16/12, 10:14 PM
#17

Det är svårt speciellt när din man håller ett sånt hårt grepp i dig och ger dig så mycket skuldkänslor. Du måste klippa ditt beroende och det band ni har, det är svårt att ta det första steget, för det första steget är det största steget, den största rädslan och det värsta steget av dom alla. Men när man har tagit det steget, så kommer det vara mödan värd. Ta all hjälp du kan ta från folk i din omgivning, om du är för svag för att ta steget helt ensam, så kanske någon kan hålla dig i hande och gå med upp. Viktigt att du tar emot hjälp och pratar öppet om allt, så de kan stötta dig.

Gutetjejen
7/16/12, 10:28 PM
#18

Ja jag vill inte såra andra, vet att min man sa i början att en skilsmässa skulle betyda ett misslyckande, jag är hans första tjej och han fyllde 50 nu i år. Har kontakt med en tjej som råkat ut för psykisk misshandel som blev till fysisk och våldtäkter av sin kille…har även pratat mycket med andra vänner som jag litar på. Andra som har skiljt sig har sagt att dom kände sig fria när dom väl gjorde det, en jag känner tog det 7 år för att skiljas, vänta inte så länge sa hon. Jag lär inte orka ta det steget själv, jag är deprimerad, har panikångest och jag vet att många lär inte tycka om mig, Jag vet att man inte ska bry sig, men efter att ha varit svårt mobbad i 6 år i skolan så vill man att alla ska tycka om en. Men jag vill inte hem, jag vill inte sova i samma säng som honom, men sedan vi var hos soss för snart två veckor sedan så har han inte sagt något om att sonen ska sova i sin säng, utan nu har jag sovit i sonens rum sedan dess, så mannen är ju inte glad över att jag berättat om hur han knuffat och snärtat sonen.

Gutetjejen
7/16/12, 11:12 PM
#19

Fasen, bara för att jag nu sa att jag har sovit så länge i sonens rum så har mannen lagt sonen i hans rum, så då får jag ligga brevid honom och jag har början på panik över det..varför undrar jag?!? han gör ju inget mot mig i sängen utan sover bara….men jag får tungt med andningen…fånigt ju!!!!men vill verkligen inte ligga där.

Paimon
7/17/12, 1:32 PM
#20

Det jag ser när jag läser inläggen att du befinner dig i ett kärlekslöst och kravfyllt äktenskap som sakta bryter ner dig och att du kommer komma till en punkt där du inte orkar mer psykiskt.

"Jag tror inte att jag är värd att vara lycklig eller älskad, känns inte som att det är för mig, jag VILL känna mig älskad och lycklig någon gång i livet, hela mitt liv har varit skit, mina föräldrar bekräftade mig inte, sa aldrig att dom var stolta osv, mobbad från klass 4-9 sedan depression/panikångest resten av tiden, är nu 37 år."

DU är värd att vara lycklig och älskad. Du behöver ta mer plats i ditt eget liv. Jag förstår dig i att du sätter andra före dig själv, att bry sig om vad andra tycker och tänker och det låter som att du har och har haft det väldigt svårt i ditt liv. Men du är fortfarande värd att vara lycklig! Ingen har rätten att ta det ifrån dig.

Jag är likadan att jag sätter andra före mig själv, hatar att bråka, vill inte såra nån MEN jag har också insett att jag måste börja ta hand om mig innan det är försent och jag sårar dom människorna runt mig. Jag har turen att jag har en sambo som jag kan prata med och som stöttar mig och det finns ingenting som säger att du inte skulle kunna ha det.

De problem du har är på riktigt och dom är seriösa, tyck inte mindre om dig för att du har dom, dom är inte fåniga eller löjliga. Alla blir sjuka nån gång, hos vissa är det psykiskt och det syns inte lika tydligt men det är inget att skämmas över att man mår dåligt och behöver hjälp.

Våga ta vara på dig själv.

Annons:
Gutetjejen
7/18/12, 6:38 PM
#21

idag så var jag hos en vän och jag hade sagt till min man att jag skulle komma hem mellan 16-17..vid kvart i tre så får jag ett sms: när kommer du hem? ska jag göra kaffe :-).. Jag blev förvånad då han ALDRIG gjort så förut, men jag vet ju oxå att han inte tror att jag är där jag säger att jag är, han tror genast att jag är med en annan man (vilket jag även vill) Har hur mycket stöd som helst runt omkring mig, men jag vet inte hur jag ska få styrkan i att sätta ner foten, är även rädd för att jag ger med mig när han kommer säga; jag ska bättra mig, jag ska bekräfta dig och göra allt för att hjälpa dig. Men han har sagt det förut och ännu har inget hänt….

Är glad över att ha hittat hit!!

ceccie
7/18/12, 10:03 PM
#22

Du är ingen mes. Våga aldrig ta dom orden i din mun. Du är värdefull och värd all kärlek och omtanke du kan få. Du har en massa vänner runt i sverige. Det kan vara nån av oss du möter på ica, utan o veta om det. Du är en värdefull människa som är mor till två värdefulla barn som finns tack vare dig. Du är värd att kunna prata med vem du vill. Att prata med män är inte samma sak som och flirta. Att säga ett par ord till en busschafför . Bank tjänste man etc är inte och flirta. Det är att vara social. Det måste man få vara till alla människor. Stå på dig vännen. Du är värd ett bra liv . Kram ceccie

Gutetjejen
7/18/12, 10:36 PM
#23

har märkt på bara en dag att han förändrat sig, skickar sms där han förklarar hur gulliga barnen är mot varandra osv…sedan detta när han frågade när jag kom hem idag och om han skulle sätta på kaffe!! Så har han aldrig gjort förut. Varför känner jag mig som en mes? varför känner jag att det är mitt fel om min man blir ensam resten av livet, eller sårad och arg? jag vill bort!!!! En man som jobbar på "skolan" där jag går har jobbat med kvinnor som blivit utsatta för dels misshandel och dels våldtäkter….han sa att det brukar komma smygande, börjar med psyskisk misshandel för att sakta utan att man märker det så blir det fysiskt..stämmer det? Varför ska det vara så svårt att känna som du skriver #22 ? I nästa vecka ska vi åka på semester, men guuuud va jag ser fram emot det *inte* får panik bara jag tänker på det, att umgås som en lycklig familj.

Sagalilla
7/19/12, 1:06 PM
#24

Det ingår i beteendet, jhan känne rpå sig att du är påväg bort och då blir han så snäll och gullig helt plötsligt för att du ska stanna och sen blir han som vanligt igen när han vet att han har dig igen.

Gå inte på det! Det är ett fult spel!

Din framtid ditt liv dina barn

Självklart kommer du träffa en ny kärleksfull man, du kommer inte gå ensam jag lovar!

Gutetjejen
7/19/12, 5:52 PM
#25

Det är det jag är rädd för, att jag ska gå på det han säger, han har sagt förut att han ska börja bekräfta mig och han skulle göra allt för att hjälpa mig ang min depression osv. Men inget har hänt….

Jag tror också att han känner på sig att jag är på väg bort, för jag besvarar aldrig kramar/Pussar eller så, vill helst ligga i sonens rum osv.

Sagalilla
7/20/12, 10:41 PM
#26

Tänker på dig och tror på att du kommer klara detta!!!<3

Gutetjejen
7/21/12, 6:04 PM
#27

igår innan jag skulle iväg på en kurs så kramade han mig, jag besvarade den inte, han sa då: oj vilken inlevelse, jag sa bara: så har du alltid kramat mig, fick tillbaka: ja men jag ville krama dig!!han har börjat bli mer gullig osv och skriver sms om vad han gör när jag är iväg till kompisar eller är på skolan..vad tror ni om det? så har han aldrig varit förut.

Annons:
Sagalilla
7/21/12, 6:47 PM
#28

Om han slår ditt barn så kanske han inte är en sån trygg man att bo Under samma tak som iallafall

Gutetjejen
7/21/12, 7:58 PM
#29

Jag försvarar honom inte alls nu men det med att sonen bröt lårbenet hände när han var 2,5 år och han är 7 nu, fyller 8 i höst. Vad jag VET har han inte slagit honom igen, men frågade förra året om pappa slog honom när inte jag var hemma, svaret var: ja ibland…men jag vet att om det hänt förut så kan det hända igen och det vill jag ju inte. Vad tror Ni om att han nu börjar bli såå kärleksfull och börjar skriva sms när jag är iväg (vilket han aldrig gjort förut) Är det ett kontrollbehov eller anar han kanske att jag är på väg bort, och är livrädd?

AnnaMariaK
7/22/12, 12:19 AM
#30

Kanske är din större integritet förklaringen till hans ändrade beteende? En del människor sätter inte värde på sin partner förrän hon/han är på väg ut ur förhållandet. Då är det så dags…

Gutetjejen
7/22/12, 1:19 PM
#31

Ja för nu bryr han sig när jag har migrän och ska kramas o pussas vilket jag inte längre vill, förut då fick jag minsann stå o laga mat med migrän eller var sjuk och hade feber osv…Men detta gör det ännu jobbigare att lämna, jag har så svårt att prata, har lättare för att skriva.

Paimon
7/23/12, 5:18 PM
#32

Jag skulle nog säga att det är att han inte vet hur bra han har haft det förens det är borta.

Innan har han inte behövt anstränga sig och bry sig för du har ju funnits där, men nu när du inte känner dig lycklig i förhållandet, panik när du sover i samma rum som han så DÅ anstränger han sig för att hålla kvar dig, sen om det är pga ett enormt kontrollbehov att du inte ska vara fri utan tillhör honom eller om han nu har bestämt sig för att värdesätta dig som partner och människa, de är svårt att säga.

Men det är ingen ursäkt för hur han har betett sig mot dig innan och det finns en stor sannolikhet att han kommer falla tillbaka i dom spåren när han känner sig lugn och säker på att du inte lämnar honom.

Har han försökt prata med dig nånting om ert förhållande och hans/ditt beteende på ett seriöst sätt eller är det mest på det skämtsamma sätter du beskriver i #27?

Hawknestgrove
7/24/12, 3:03 PM
#33

Det som förvånar mig, är att barnen får vara kvar där han är….

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Gutetjejen
7/24/12, 5:48 PM
#34

#32 Han har aldrig pratat om vårat förhållande, jag har försökt ett par gånger att fråga hur han tycker att vi har det, svaret har varit: nej men det är bra!!! hmmm bra??? har inte haft sex på 4 år osv….ja han börjar värdesätta mig nu: som i söndags så hade jag migrän, andra gånger vid migrän så har jag fått stå och laga mat ändå; men nu sa han; ligg så länge du vill och du får göra precis som du vill ikväll (vi var bjudna på grillfest) så har han aldrig sagt förut. Nu är det pussar och kramar och jag vet inte allt. MEN det är försent känns det som, på torsdag ska vi till sthlm hela familjen, ja guuuuuud vad jag blir glad över det då!!! ser inte fram emot det, ska man se ut som en lycklig familj.

Annons:
Paimon
7/26/12, 7:25 PM
#35

Vad är det egentligen som håller dig kvar då?

Om du mår så här dåligt över ditt förhållande och det liv du har just nu, varför inte ändra på det?

Hur gick det i sthlm?

Sagalilla
7/28/12, 11:57 PM
#36

Om det ändå hade varit så enkelt, att man kunde tänka, nu är det inte bra och ändra på det. Då skulle det inte finnas några misshandelsförhållanden. För det handlar ju just om det faktumet att man blir fängslad i det, då man blir så nedbruten psykiskt och fysiskt av psykisk misshandel.

Men det man kan göra om man själv inte vågar, orkar eller ens vet hur man skall göra det. Så måste man ta den sista energin man har till att söka hjälp varsomhelst, bara man söker hjälp.

Dom är så manipulativa, att det är svårt att kunna tänka klart. För att kunna bryta sitt eget beroende i relationen är det ett första steg att skriva om det, sedan prata om det och sen ta proffshjälp för att till slut kunna handla efter förnuftet och magkänslan. Men det är en svår process och har med sig separationsångest, panik, rädsla och mycket sorg.

Vixxen
7/29/12, 1:58 PM
#37

# 36 Så sant!

Paimon
7/29/12, 9:01 PM
#38

#36 Jo det förstår jag. Jag menade det inte som ett negativt påhopp utan jag undrade mer vad hon kände att det var som hindrade henne.

Hoppas ingen tog illa vid sig.

Gutetjejen
7/30/12, 9:07 AM
#39

#38 Jag tog inte alls illa upp..Jag vet inte vad som hindrar mig egentligen, vi pratade lite i går och när jag sagt att jag ville bo själv ett tag för att kunna hitta tillbaka till den person jag en gång var, så sa han bara: då blir det skilsmässa eller fortsätta..och jag vill inte skiljas.

Jag har först o främst tänkt på separation sedan att jag tar nästa steg, jag tror att jag kanske känner dåligt samvete för att han ska bli ensam, jag är hans första tjej (han är 50) och förmodligen lär han bli ensam resten av livet då han inte är en person som tar första steget osv. sedan är jag rädd för att bli ensam resten av livet med.

Åhhh vad jag blir arg på mig själv!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Vixxen
7/30/12, 12:16 PM
#40

Det måste vara bättre att vara ensam för dig än att leva i detta…  Obestämd

Gutetjejen
7/30/12, 2:43 PM
#41

#40 visst är det så och det säger alla mina vänner..därför blir jag så arg för att jag inte bara kan lämna honom, förstår inte vad jag är rädd för egentligen, tror det inte enbart beror på rädslorna jag skrev i förra inlägget.

Nu börjar han bli så snäll så snäll!!! jag får göra allt jag vill utan att han låter irriterad osv. men vet att det bara är ett sätt för att jag ska vara kvar hos honom.

Annons:
Vixxen
7/30/12, 3:47 PM
#42

Du genomskådar honom och hans beteende…. …nu måste du bara våga ta steget fullt ut! Tror på dig!

Sagalilla
7/30/12, 9:41 PM
#43

Det är en väldigt fin egenskap att kunna ha empati och sympati, förståelse för en annan människa. Men det är viktigt att använda våra färdigheter på rätt sätt och då menar jag på ett sätt som gör att vi själva mår bra. Din mans problem behöver du hålla på distans just nu för att klara av att lämna. En av anledningarna till att man inte lämnar är att man tänker på allting ur så många olika perspektiv att man nästan blir handfallen( lite apatisk) och därmed inte gör vad man måste, när man faktiskt måste göra det. Det är viktigt ibland att inte tänka, utan bara "hoppa ut från stupet" och göra det som skrämmer oss mest av allt, men som vi vet i vår magkänsla(förnuftet) är det rätta i längden, både för ens egen skull och i de fallen man har barn, även för sina barns skull. Dåligt samvete är den känslan som ofta blir för stor för att kunna bära själv. Mycket av ens dåliga samvete, skuldkänslor och känslan av skam är obefogad. Ibland behöver man få bekräftat från andra människor att den känslan man bär inte är berättigad.

Och rädslor gör att vi vill fly och gömma oss från verkligheten och det är ren överlevnadsinstinkt, men ibland gör den också att vi blir apatiska och inte kan göra något alls, bara står chockade kvar på samma plats.

Jag hoppas verkligen att du gör det omöjliga, svåra och det som är utvecklande för dig själv och dina barn. I ett ont hjul där man snurrar runt runt och knappt får nån syre, kan man inte växa, där kan heller inga förändringar ske. I din situation måste det ske en förändring. Det hjul ni befinner er i är mycket farligt och ni behöver hoppa ur hjulet, även om ni vet att det är svårt att hoppa ur ett snurrande hjul som går så fort och även om ni inte vet hur ni kommer att landa när ni väl hoppat. Men det jag vet är att ni kommer landa mjukt om ni söker hjälp och stöd utifrån och på proffsnivå. De kommer att ta emot er varsamt!

AnnaMariaK
7/30/12, 10:15 PM
#44

Är det svårt att säga: jag har fått leva utan gensvar så länge att min kärlek till dig har försvunnit och nu kan jag inte återfinna den? Jag är inte längre den person du har gift dig med? Jag känner knappt igen mig själv längre? Jag vill bara vara jag igen?

Har Du funderat över möjligheten att gå till familjerådgivning, inte i syfte att lappa ihop äktenskapet utan för att skiljas anständigt?

Gutetjejen
7/31/12, 4:05 PM
#45

Tack alla underbara människor för era svar, det betyder oerhört mycket ska ni veta..

#44 Ja man borde ju tycka att det inte skulle vara svårt, men jag har så svårt att såra..men jag jobbar på det..

Min man vill inte gå på familjerådgivning.

Sagalilla
8/1/12, 1:14 AM
#46

<3

Gutetjejen
8/1/12, 8:18 AM
#47

Ännu svårare nu när han börjar bli snäll och låter mig vila när jag har migrän osv….han har inte nämnt något om andra män!!! Jag vet inte om jag känner fel nu men jag var ju otrogen för 2 år sedan och jag tror att min man vet om det, han har inget sagt men jag har känslan av att han vet och att han därför säger allt detta om andra män. Då blir det ju mitt fel att han håller på…. men jag träffade denna man pgr av att jag inte kände mig älskad och bekräftad, kände mig inte sedd så att säga.

Vixxen
8/1/12, 11:03 AM
#48

Sluta skuldbelägga dig själv! Oavsett om du var otrogen så måste du bort från honom! Tro inte på hans "snällhet"! Du vet ju hur han är!

Lura inte dig själv! Lämna nu!

Annons:
Gutetjejen
8/1/12, 5:04 PM
#49

Jag vet att jag måste bort från honom, han vet att jag vill bo själv för att hitta tillbaka till den jag var osv….men svaret jag fick var: ja finns inte mycket att välja på: skilsmässa eller stanna kvar och försöka!!! och jag vill ju inte skiljas. Men då får det väl bli så då….hoppas jag hittar modet snart

Paimon
8/2/12, 11:39 AM
#50

Även om du hittar tillbaka till dig själv så vad är de som säger att förhållandet ändrar sig? Det är inte du som är problemet i förhållandet.

Gutetjejen
8/2/12, 2:42 PM
#51

Nej det lär inte ändra sig, han har sagt förut att han ska börja bekräfta mig osv och finnas där när jag får min ångest, men när jag får den så ligger han i soffan brevid och ser på tv, medans jag sitter och gråter, hyperventilerar med mera….

Jag vet att jag måste lämna dels för min skull men speciellt för barnens skull. Sonen på 7 år sa igår morse till mig: mamma jag känner mig så trygg med dig och pussade mig på kinden <3

Sagalilla
8/2/12, 11:22 PM
#52

Kram!

Vixxen
8/3/12, 12:24 AM
#53

# 51 Sunda tankar! BRA!

Glad

Gutetjejen
8/3/12, 7:05 AM
#54

Tack Glad

Mina vänner säger att dom märker på mig att jag är på väg bort……men det är mycket som måste ordnas, om min man säger att det bara finns skilsmässa och att han inte vill det: kommer jag att säga: då får vi skiljas då, eftersom du inte ser något annat alternativ. Jag vet ju att han säger så för att jag ska få dåligt samvete och stanna kvar. Men fy vad svårt det kommer bli…

AnnaMariaK
8/3/12, 8:16 AM
#55

#54

Du har svarat på min fråga förut om ett alternativ med familjerådgivning som din man säger nej till. Jag tycker att det är han som väljer skilsmässa hellre än att blotta sig inför familjerådgivare och dig.

Min första man sa på tal om familjerådgivare så här: gå du, det är du som har problem. Jag ansökte om skilsmässa på en gång efter detta och jag ångrar mig inte, det var över 30 år sedan. Våra barn säger idag att medan jag har utvecklat mig med terapi och liknande så står deras pappa still i utvecklingen och "förstår ingenting". Idag tycker jag synd om honom som så hårdnackat vägrat inse att även han hade problem. Hans relationer med barnen präglas av besvikelser och de har inte firat jul hemma hos honom på flera år. Det säger en del.

Lycka till med dina val!

Annons:
Gutetjejen
8/6/12, 4:29 PM
#56

Jag vet vad jag måste göra, ska till psykologen den 15:e och tänkte diskutera med henne lite. Min man skickar många sms nu vilket han inte gjort förut, han säger ja till allt utan att bli irriterad/arg..

Sagalilla
8/9/12, 1:26 AM
#57

Bra gjort att du bokat tid till psykolog. Hoppas verkligen att psykologen han /hon kommer att kunna vara ett bra stöd för dig och ge dig vad du behöver.

Han gör det svårt för dig när han helt plötsligt byter beteende så, men håll fast vid din magkänsla och vid det du vet. Hans gamla mönster kommer att komma tillbaks och då är det bra om du bor någon annanstans med dina barn i lugn och ro.

Stor kram

Vixxen
8/9/12, 9:44 AM
#58

Lycka till! Glad Vi tänker på dig! Styrkekramar!

Gutetjejen
8/17/12, 8:56 PM
#59

på söndag smäller det, då ska jag prata med mannen och jag är nervös och har ångest..

Vixxen
8/17/12, 10:01 PM
#60

Bravo! Förstår att du har ångest och gruvar dig,,,

Stå på dig! Du klarar det! Glad

Gutetjejen
8/18/12, 5:45 PM
#61

funderar på om man först ska kolla med soss så att jag vet att jag får hjälp med hyra och möbler osv…eller vad säger ni? fan va svårt det ska vara då….han är ju såååååå snäll nu..

Vixxen
8/18/12, 8:02 PM
#62

Ta diskussionen med honom imorgon först… …alla andra saker kan du lösa senare…

Annons:
Gutetjejen
8/18/12, 8:36 PM
#63

tänk om jag inte får någon hjälp av soss till hyra och möbler..får bara ut 5000 i månaden.

Gutetjejen
8/18/12, 9:33 PM
#64

varför känner jag mig så kluven!!! samtidigt som jag vill bo själv så vill jag inte…. Jag tror att det jobbigaste för mig är att berätta för honom, han vet i o för sig att jag vill bo själv eftersom jag sa det för tre veckor sedan. Men då sa han bara att det finns bara två alternativ;: skiljas eller försöka ändå…och jag vill inte skiljas sa han!!!  Nu är han så snäll så snäll, ger mig det jag vill ha och kommer hem med sånt han vet att jag tycker om. Han har även börjat skicka sms till mig nu, även när han inte vill något osv..gjorde han aldrig förut. Är så kluven om det är psykisk misshandel!!!!! AHHH blir galen på mig själv, jag älskar inte honom men har så svårt att lämna ändå!!!!!!!!!!!!

AnnaMariaK
8/18/12, 9:50 PM
#65

#64,

det kan hända att han verkligen försöker.

Mitt ex var hur gullig som helst när jag lämnade honom för en annan. Plötsligt var han på det sättet som verkade omöjligt att få tidigare. Han uppvaktade mig och var romantisk. Jag gick förstås tillbaka till honom. Men så småningom blev han sitt gamla jag i alla fall.

När jag lämnade honom efter 18 år var jag bara en skugga av mitt forna jag. Det tog 10 år att bli människa igen. När jag flyttade från honom hade jag en liten osäker inkomst, rätt stor kvarskatt och betalningsanmärkningar. Relationen sög ur all min kraft. Men jag kom på fötter så småningom och är självförsörjande sedan länge och har kontroll över min ekonomi.

Nu menar jag inte att det måste stämma in på din situation. Men kvinnor tvivlar ofta på sina förmågor. Du vet inte om Du verkligen behöver Soc. Jag klarade mig utan. Har man bara ett jobb går det att klara ekonomin.

Gutetjejen
8/18/12, 10:21 PM
#66

jag känner verkligen att jag skulle behöva bo själv för att hitta tillbaka till mig själv, till den jag var..för just nu känner jag mig bara tom och deprimerad, jag har ångest och äter antidepressiva. min dotter på 5 år har fått magkatarr av oro/stress så jag måste göra något. Mitt stora problem är att jag har en trafikskada (whiplash 4 st) så jag har inget jobb nu, utan flyttas runt lite på arbetsträningar och andra ställen för att se hur mycket jag kan jobba och med vad, så jag har bara en aktivitetsersättning nu som är hur dålig som helst.

AnnaMariaK
8/19/12, 12:06 AM
#67

Stackars dina barn! Jag har haft magkatarr under många år som jag medicinerade för så jag vet lite om vilken plåga det är. En period åt jag också antidepressiv medicin.

De besvären är ett minne blott sedan jag började med glutenfri lågkolhydratkost. Du kanske skulle försöka med det samt skaffa holistisk kokosolja och försöka bota din whiplashskada med?

Det är kanske mindre bråttom med att skiljas och större bråttom att göra livet i det lilla drägligare? Många människor mår dåligt av den moderna maten.

Gutetjejen
8/19/12, 12:09 AM
#68

Så du tycker inte jag ska separera från mannen??

AnnaMariaK
8/19/12, 8:20 AM
#69

Nu menar jag inte att lägga mig i ditt liv och dina beslut. Om Du har "magkänslan" kvar får Du kanske lyssna på den. Bortsett från det rent praktiska och ekonomiska, hur känns tanken att separera? Om Du inte behövde ta hänsyn till det ekonomiska hur ser din framtid ut i din inre bild? Har Du en dröm om ett annat liv? Håll fast vid den: tankens makt är stor.

Mitt inslag gällde din och barnens hälsa som är viktigast. Ett litet barn med magkatarr = inte bra! Försök ändra kosten och se om det blir bättre.

Annons:
Gutetjejen
8/19/12, 9:33 AM
#70

ok då förstår jag.. dotterns magkatarr försvann efter jag fick antidepressiva och hon blev lugn, glad och vi fick en kontakt vi inte haft förut..men så fort jag åker ner igen så får hon vredesutbrott, slår sin storebror osv..Ang mannen så vill jag inte att han tar i mig, jag kramar, pussar osv inte tillbaka, han har inte varit så kärleksfull innan, utan då kramade, pussades han inte alls och gav inga kärleksförklaringar till mig, men sedan jag sa att jag ville bo själv ett tag så har han ändrat sig. Men jag känner inte att jag är kär i honom, utan det känns mer som vänskap för mig, jag har sovit i sonens rum i en månad nu, vill inte ligga brevid honom ens. Vi har inte haft sex på fyra år nu.

Paimon
12/9/12, 3:31 AM
#71

Hur har det gått?

Gutetjejen
12/19/12, 7:37 PM
#72

Jag har sagt att jag vill skiljas, fått en 3;a och vår skilsmässa är klar den 2:a april. Vi är vänner och ingen blev arg förutom pappa som tyckte jag gjorde fel, såklart mannen med….men nu är det gjort o jag mår mycket bättre.

Paimon
12/26/12, 5:11 PM
#73

Vad härligt!

Vixxen
12/26/12, 11:38 PM
#74

Låter jättebra!

Hur tänker du själv nu? Känns det rätt och bättre nu?

Gutetjejen
12/29/12, 8:05 PM
#75

Ja det känns så otroligt skönt, barnen har tagit det bra, dom har ännu inte sovit hos mig då deras rum inte är i ordning. Men dottern ska nog sova hos mig i morgon natt, brevid mig i min dubbelsäng :-) jag hoppas hon gör det…skulle vara mysigt. Sonen som har as får ta det i sin takt..

Aisha0511
2/10/20, 11:46 PM
#76

Hi everyone, my name is Aisha and I am out here to witness BABA NOSA UGO's good work from Karnataka Temple for my happiness to be restored, I have been married for about 11 years now, it came to a point when my husband started acting strange And then he left me and our two children for another woman for over 6 months, I never knew he had a relationship with another woman, this woman wants to take my happiness and everything I have worked for, I felt like finishing it all. When I was looking for a solution, I came across several testimonials about Spellcaster on the internet.

Some testified that he brought back his ex-lover, some testified that he solved all kinds of spiritual problems, herbal medicine for diseases like Fybroid, Asthma, STD, kidney disease, diabetes, erectile dysfunction, winning lottery. I never believed in spell casting, but I had no alternative because I was looking for a solution everywhere, so I got the email to BABA NOSA UGO from the testimonials online and decided to give it a try.

I contacted him via email and explained my problem to him, he told me what I needed to do and I did exactly as he instructed, prepared something for me to use, he did almost everything himself, I actually doubted when he said to me I would expect good news, it was less than 14 days when my husband called me after so long. He came back apologizing and asking for forgiveness, it was all like a dream, I forgave him and now we are even happier than ever before.

I would like to say a big thank you to BABA NOSA UGO for his kind help, I never expected such a great spiritual work and I will not stop sharing his testimony. If you have any spiritual problem and you are looking for a real and genuine Spellcaster, contact BABA NOSA UGO and you will be glad you did.

Email: nosaugotemple@gmail.com / nosaugotemple@net-c.com

WhatsApp: +37258031247

https://karnatakatemple.wixsite.com/karnataka

Annons:
Upp till toppen
Annons: