04 - Fysisk & Psykisk Misshandel

psykisk misshandel

2012-06-30 22:06 #0 av: ceccie

Jag har redan sedan jag var liten blivit utsatt för psykisk misshandel av min mamma. Det har satt sina ärr i min själ o format mig till den jag e. Hon kontrollerar mig med sms. Ryker på mig offentligt. Kallar mig fula saker. Jag ser henne inte som min mamma. En mamma beter sig inte som hon. Det är min barndom , min uppväxt med henne som format mig till en tjej som bestraffar mig själv med dysfunktionella killar. Jag är psykiskt sjuk i hennes ögon. Det kan hon vräka ur sig offentligt. Hon pratar gott om mig inför sina vänner men smsar mig en massa elakheter.

Anmäl
2012-07-01 18:32 #1 av: Ratlings

Jag tycker du ska bryta kontakten med henne för din egen skull. Det där inte inte ett okej beteende!

// Lise
Bloggen om ett hundigt liv
When nothing goes right, go left!

Anmäl
2012-07-01 21:50 #2 av: ceccie

Idag gick jag i ett skogs område med asfalterade vägar som vi har bortom hyreshusen. En snabbare väg till centrum, där mötte jag henne med sin hund , o hon sa högt och tydligt till hunden, -henne ska du inte hälsa på hon är inte psykisk frisk. Jag bara gick därifrån. Sen hävdade hon per sms att det hade varit en katt i buskarna, som hon hade sagt åt hunden att den inte fick hälsa på. Jasså en psykiskt sjuk katt tänkte jag sarkastiskt. Jag vet lika bra att det var mig hon menade.

Anmäl
2012-07-01 21:53 #3 av: ceccie

Att jag skrev det här igår kväll. GJorde jag för min egenskull. Och för att visa att man kan bli psykiskt misshandlad av sin mamma lika mycket som av en kille.

Anmäl
2012-07-01 22:01 #4 av: Ratlings

#3 Absolut, det har jag blivit i mååånga år.. Men inte längre.

// Lise
Bloggen om ett hundigt liv
When nothing goes right, go left!

Anmäl
2012-07-01 22:25 #5 av: ceccie

#4# det är skönt och höra, att det har ordnat sig för dig. Min morfar var lika dan som min mamma. Det sociala arvet. Om man är dömnd till och vara yngst. Så har man ingen rätt till eget liv. Det är sjukt, men jag har inte tänkt i dom banerna för det är normalt i min familj. Du förstår säkert vad jag menar. När jag va 12 år o min pappa dog, så blev jag ensam med henne. Helt utlämnad. Hon tror att vi har haft en bra barndom i ,hennes ögon har vi haft det. Men jag har som yngst haft ett helvete med henne. Och jag kommer att ha det så länge hon lever.

Anmäl
2012-07-01 23:33 #6 av: Ratlings

#5 Japp jag förstår precis vad du menar. Sånt är normalt i våran familj också, tyvärr, men det gör det inte mer okej. 
I min pappas ögon har jag också haft en bra barndom, och i min mammas ögon har hon gjort allt för att hjälpa mig när vi flyttade ifrån honom.. Fastän allt bara varit ett helvete. Så jag vet vad du menar.

// Lise
Bloggen om ett hundigt liv
When nothing goes right, go left!

Anmäl
2012-07-02 04:46 #7 av: ceccie

#5# jag får ofta höra att vi bråkar också i våran familj. Jag vet att det är normalt och gräla i alla relationer ibland. Man kan inte vara eniga 24 timmar per dygn år efter år. Men det är inte normalt och gå till person angrepp på andra människor för och trycka ner dem. Och '' hota'' till lydnad. Det är det jag har börjat reagera på . Äntligen kanske. Jag vet också att det inte är normalt att först frysa ut en inne på tex ica. Behandla en som luft och sedan flyga på en med massa sms. Jag vet att det inte är normalt att stå o vänta in en o se om man har varit på jobbet. Jag menar det är min ensak om jag jobbar eller inte. Hon har ingen och umgås med men det är inte så konstigt så elak som hon är. Hon säger till mig att folk tycker att jag är snäsig mot henne. Om man frågar vem som påstår det svarar hon '' det har du inget med och göra.'' hon försöker isolera mig från folk i min egen ålder. Jag ska enbart umgås med henne. Hon kan tala om för mig att jag inte är välkommen på hennes begravning. Precis som att det skulle vara en bestraffning för mig. Hon tror att jag blir avensjuk om hon säger att hon ska åka eller göra något ensam. Som om att jag skulle bry mig om hon åker nånstanns ensam. Jag skulle vara enbart glad om hon åkte någonstanns ensam. Men om jag åker nån stanns blir hon sur. För 2 årsen åkte jag till västerås utan henne. Det fick hon veta när jag va i västerås. När jag kom hem stod hon mellan 2 hyreshus och när hon såg mig gå in på ica, så kom hon nerfarande o väntade på mig. Aldeles illröd i ansiktet . Hon måste ha vankat fram o tillbaka i flera timmar. För o vänta ut mig. Jag tänker inte tiga längre , det är inte okej och hålla på o trakasera sina barn. Jag träffade en beteende vetare i höstas , hon gav mig skulden. När jag sa att jag ville bryta med min mamma. Så var det fel väg o gå. Jag skulle se över mitt beteende och acceptera min mamma. Vaddå mitt beteende, jag kan ärligt säga att jag aldrig under min uppväxt har höjt rösten åt henne. Jag har bara gått in på mitt rum o gråtit medan hon kallat mig för fula saker. Jag har alltid hört att jag är äcklig och värdelös. Jag blir alltid jämnförd med andras döttrar . Dom är alltid finare, smalare , trevligare än jag. Jag snäser alltid när jag pratar med henne . Påstår hon. Och jag är alltid otrevlig. Jag behandlar henne som jag alltid behandlar andra. Jag är ingen otrevlig människa , jag pratar med alla människor. Det är bara i hennes fantasi som jag är elak. Om det är nån som är elak så är det hon. Jag är märkvärdig när jag går in på ica o handlar i mina arbets kläder. Oj ja det är skit snyggt med jobman byxor och skor med stålhetta. Dom kläderna blir man märkvärdig av. Hon är en sjukmänniska helt enkekt.

Anmäl
2012-07-02 06:12 #8 av: AnnaMariaK

Ceccie, Du behöver frigöra dig från din mamma. Ett sätt är att säga ifrån som mina döttrar har gjort "ring inte, vänta på att jag ringer först...". Det gör ont, men man överlever.

Om det inte hjälper byter man telefonnummer, flyttar osv.

Kram från mig!

Anmäl
2012-07-02 11:18 #9 av: Ratlings

Jag säger det jag sa i #1 - du behöver bryta kontakten med henne och börja leva ditt liv! Det kan vara svårt, men skönt när det väl är gjort.

// Lise
Bloggen om ett hundigt liv
When nothing goes right, go left!

Anmäl
2012-07-02 23:37 #10 av: ceccie

Hon har nu gått in i nonchanerings stadiet. Hon undviker mig, byter trottoar när jag kommer. Utfrysnings taktiken biter inte på mig.

Anmäl
2012-07-03 00:47 #11 av: Ratlings

#10 Det är ju skönt det iallafall, även om det inte är okej.

// Lise
Bloggen om ett hundigt liv
When nothing goes right, go left!

Anmäl
2012-07-16 00:15 #12 av: ceccie

Igår smsade hon att hon slagit sig illa i badrummet att min äldre syster skulle skjussa henne till akuten i köping. 10 min senare gick hon förbi mitt hyreshus med sin hund. Sjukt beteende.

Anmäl
2012-07-16 00:42 #13 av: AnnaMariaK

Hon försöker med manipulation Ceccie. Barnsligt. Tänk att ha en mor som beter sig som ett barn! Bra att Du såg detta klart och tydligt.

Samtidigt är det så tragiskt. Vi behöver våra föräldrar även när vi är vuxna. Vi hoppas att de är vuxnare än vi själva. Ibland är de inte det.

Styrkekramar till dig!

Anmäl
2012-07-16 01:22 #14 av: ceccie

#13# det är det jag pratade med en vän om igår kväll. Man vet aldrig vad som är sant. Hon har ljugit om hjärtinfarkt , så endag får hon det o man tänker , jaha nu är hon på g igen. Det är det man tänker. Folk tycker att jag är elak mot henne. Dom ser inte hur hon vrider o vänder på det hela. Alltid mitt fel, jag tror att jag är fel fri. Jag vet att jag har brister o fel som alla andra. Jag är ingen gudomlighet som ska dyrkas. Som tur är. Jag vet mina brister och jag behöver inte tala om för andra vad dom har för fel o brister. Jag har slutat tycka synd om henne, det är hon bra på själv.

Anmäl
2012-07-16 14:26 #15 av: ceccie

Idag kom det flera sms om hur hon slagit sig. Det blir tyst när jag säger att hon såfall ska gå till doktorn om hon slog i huvudet, så hon har huvudvärk. Då blir det tyst på henne. Inte ett ljud. Så fort jag har semester så blir det så här. Mitt problem med henne är större än jag trodde.

Anmäl
2012-07-16 20:43 #16 av: AnnaMariaK

Ceccie, kan det vara så att din mor har alltid fått manipulera sin omgivning, eftersom dina morföräldrar inte brydde sig så mycket om henne annars? Om barn inte blir förstådda tar de ibland till drastiska åtgärder för att föräldrar ska bry sig. Om detta har fungerat i hennes barndom har hon behållit sättet som vuxen och kör med känslomässig utpressning. Du som hennes barn ska givetvis inte låta henne fortsätta i gamla spår. Kan Du säga eller SMSa till henne: jag står inte ut att du beter dig som ett barn gentemot mig som är din dotter, jag vill ha en riktig mamma, kan du inte växa och bli den mamma jag behöver, någon gång??? TACK!

Anmäl
2012-07-16 21:55 #17 av: Sagalilla

Jag håller med om att det verkar vara ett manipulativt beteende som tar sig i uttryck på olika sätt för att få uppmärksamhet, medllidande och ibland till och med konflikt.

Du bör ta hjälp först så att du vet hur du ska hantera dem i din omgivning som har det beteendet. För en mamma kan man ju inte bara bryta kkontakt med som en vän.

Din självrespekt kommer först

sen kommer målet och relationen. Vilket mål har du med relationen? Vilken nivå kan du lägga den relationen på för att du ska orka med den i längden och vad kan du göra för din mamma för att hon kanske ska bete sig snällt emot dig. Hjälper det att ringa henne och fråga henne hur hon mår ibland, så kanske du slipper gnäll. För en som är snäll får man mer dåligt samvete av att göra illa än andra.

Anmäl
2012-07-17 09:49 #18 av: ceccie

Jag har gått hos en beteendevetare. Hon säger att jag är för känslig. Vaddå känslig? Frågade jag henne. Du tål inte kritik ifrån din mamma fick jag till svar. Vaddå känslig, om jag har gjort något fel , så vill jag veta det. Så man kan prata om det. Jag tål höra om jag gjort nåt fel, sån öppen relation har jag till mina vänner. Men när min mamma hela tiden kommer med påståenden som '' du gör fel du oxå' du är inte så felfri som du tror, du är inte så smal som du tror, folk tycker att du snäser o är otrevlig. När jag frågar vilka då? Det är bättre såfall att dom säger det direkt till mig. Jag får höra att jag snäser åt henne. Jag höjer knappt rösten. Jag är ingen person som skriker åt folk. Hur ska man kunna få respekt ifrån andra människor om man skriker. Hon är sur nu för att posten ska köra ut en djurbur till mig. Då kommer post utköraren se hur skitigt jag har det hemma. Hur det luktar hemma hos mig osv. Det luktar inte mer hos mig än andra. Om jag ringer henne så svarar hon inte om hon råkar svara så snäser hon något elakt. Om jag ringer på dörren öppnar hon inte. Men man hör henne smyga i hallen. Det går inte o ha en normal relation med henne. Om jag ska vara ärlig så har jag nog gett upp att ha henne som mamma. Och om jag ska vara ärlig så har jag tappat själv respekten pga alla konflikter.

Anmäl
2012-07-17 13:21 #19 av: ceccie

Jag mötte min mamma idag. Hon kunde inte vika undan. Hon gick som vanligt tills hon mötte mig. Då hade hon jätte ont i huvudet. Jag sa då får vi gå ner till läkarstationen , men då fick jag ett snäsande svar ifrån henne. Jag känner mer o mer att jag skiter i henne från och med nu. Jag måste börja tänka på mig själv. När jag blir ledssen och behöver skriva av mig ett par rader så gör jag det. Jag har inget o skämmas över

Anmäl
2012-07-17 17:07 #20 av: ceccie

Jag tror det bottnar i hennes barndom, min ena morbror är alkolist o den andra har missbrukat narkotika. Men jag känner att jag inte orkar ha det så här längre. Jag har stått ut med så mycket skit under min barndom att jag kvävs. Hon har alltid bara sett en massa fel på mig som om jag vore defekt.

Anmäl
2012-07-17 20:30 #21 av: AnnaMariaK

Om din mammas bröder använder sinnesförändrande "självmedicinering" (=alkohol och narkotika), säger min erfarenhet mig att alla de syskonen har varit med om svåra saker. Undra inte på att din mamma är som hon är, Ceccie.

Du behöver ta hand om dig själv nu och bli din egen älskande förälder.

Jag hade mycket glädje och nytta av att gå på ACoA-möten (Adult children of alcoholics), trots att mina föräldrar varken hade drogproblem eller psykiska sjukdomar. De hade i stället svåra upplevelser under andra världskriget och det har präglat dem och min uppväxt.

Anmäl
2012-07-17 22:17 #22 av: ceccie

Jag orkar inte ha kontakt med henne. Det är hennes ansvar o prata om sin barndom. Jag har ansvar för mitt liv. Min uppväxt har inte varit kul. Jag vet inte om jag orkar ha henne i mitt liv heller. Jag har fler syskon som får leva sina egna liv. Min mamma blev bort skickad till sin farfar o farmor, för att det inte gick och ha henne bland sina syskon. Jag pratar med henne normalt när jag träffar henne mer kan jag inte begära av mig själv.

Anmäl
2012-07-17 22:23 #23 av: ceccie

Min mobror började knarka för det var hans sätt och få vara i fred. Det är det yngsta barnet som får den här behandlingen. Jag tycker inte om min mamma . Kan inte tvinga mig heller. Funderar mer o mer flytta.

Anmäl
2012-07-18 06:17 #24 av: AnnaMariaK

Jag känner med dig Ceccie... Jag fick också flytta långt bort från min mamma för att få distans till henne. 

Anmäl
2012-07-18 16:11 #25 av: Hawknestgrove

Ja ibland såmåste man klippa kontakten. Lev ditt eget liv, för det är du värd.

 

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.