10 - När ska jag gå & Vägen tillbaka

Hur lämnar man?

2012-05-19 10:13 #0 av: freudiana

Jag har insett att jag blivit psykiskt misshandlad av min man under hela vårt 7-åriga förhållande. Nu känner jag att jag måste lämna honom men jag känner mig så kluven och villrådig. Jag tänker på allt fint vi haft tillsammans och kan inte förstå hur man kan göra nån man älskar illa. Jag känner mig nästan trög, för jag FATTAR INTE hur det går ihop. Han verkar ärligt talat för ointelligent för att göra det han gör avsiktligen. Har han en plan, eller bara "blir" det så här för honom? Det känns ofattbart att någon kan vara så beräknande elak. Jag tvivlar på mina intryck, är jag känslig och överreagerar?

Jag har läst mkt om psykisk misshandel och vet att det ingår i "strategin" att få offret att tvivla på sitt eget omdöme. Är det därför jag tvivlar? Jag har så svårt för att släppa hoppet om ett lyckligt liv tillsammans, men nån stans vet jag ändå att det aldrig kommer bli så. Kan man få rättslig hjälp när man blivit psykiskt misshandlad? Kan han bli straffad?

Anmäl
2012-05-19 12:58 #1 av: Tonelisa

Du kommer att känna dig ännu trögare om du är kvar med honom, jag talar från egen erfarenhet, men jag stannade på tok för länge (17 år):(

Och det ångrar jag såååå djupt:((( JU längre man stannar ju svagare blir man, så mitt råd är att du ska LÄMNA NU VÄNTA INTE!!!!!!!!

OCH DU ÖVERREAGERAR INTE!!! DET ÄR SÅ MAN  KÄNNER I ETT SÅDANT FÖRHÅLLANDE:(((

Hoppas att allt ordnar sig.

LYCKA TILL:)))))

Anmäl
2012-05-20 12:16 #2 av: Hawknestgrove

Ju länge du väntar, desto värre blir det och desto mer dum får han dig att känna dig. Så gå nu...

 

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2012-05-23 11:07 #3 av: freudiana

Tack för era svar Tonelisa och Hawknestgrove :)

Jag kan se mig själv utifrån och undra hur den starka självständiga kvinnan blivit ett osäker vrak... Jag har aldrig någonsin i ett förhållande låtit nån behandla mig illa, men detta kom smygande -när jag vart fullkomligt praktiskt beroende av honom. Då började kränkningarna och maktspelen. Jag pluggar till psykoterapeut och är väl yrkesskadad på så sett att jag tror att alla kan förändras till det bättre om de får hjälp. Men han vill inte få hjälp -det är ju mig det är fel på... Det svåraste för mig är att släppa hoppet om att allt ska bli bra en dag. Han har dragit ned mig på "sin" nivå och jag kommer på mig själv med att ibland bråka med honom på ett sätt som för mig tidigare varit helt otänkbart. Och det är ju alltid "mitt" fel att han beter sig illa..."om du bara inte hade gjort så, om du bara inte hade sagt så, så skulle jag inte behandla dig illa". Känns det igen?

Anmäl
2012-06-30 12:53 #4 av: freudiana

Jag har kontaktat 3 kvinnojourer och jag får ingen riktig hjälp :( Jag har fått ett samtalsstöd en gång i veckan på ett kriscentrum för kvinnor och det är ju bra på lång sikt. Men det är panik NU!

Jag har kontaktat advokat också och de kan inte hjälpa mig. Jag måste tydligen polisanmäla för att tvinga honom att hålla sig borta från mig, och innan skilsmässan och bodelningen är klar vågar jag inte göra det. Jag tror att det kommer få honom att trappa upp terrorn? Han försöker trakassera mig till att dra tillbaka skilsmässan eller nöja mig med noll i bodelningen bara för att få bli lämnad i fred. Han hotar med att ta mina katter ifrån mig eller att förtala mig inför andra. Samtidigt som han ljuger, försvinner och är konstant otrogen. Han förnekar allt. Han förnekar saker han sagt och gjort även när det finns bevis.

Det kommer sms hela tiden...jag är rädd för att läsa dom. Nästan lika rädd som jag är för att träffa honom. Sms:en växlar mellan subtila hot, anklagelser, nya lögner, kärleksförklaringar och praktiska frågor. Jag vet aldrig vad jag kan vänta mig. När jag har sänkt gardet så kommer ett nytt elakt påhopp och min värld sätts i gungning igen. Jag har bett honom om och om igen att inte kontakta mig, men då är det ju alltid nån praktisk fråga som måste lösas...och så är hans sms-bombning igång igen.

Jag är så fruktansvärt söndertrasad och kan verkligen inte sjunka lägre nu. Han har sugit ur mig tills jag verkligen har inget och han har allt. Hjälp!

Anmäl
2012-06-30 19:33 #5 av: AnnaMariaK

#4 Freudiana,

Jag känner igen en del av det Du berättar från mitt förhållande med en man med psykopatiska karaktärsdrag. Jag var fast i förhållandet med honom i 18 år, för han gav mig både "ris och ros" som leder till ambivalens och förvirring. Det tog alltså mer än 18 år att genomskåda vad jag blev utsatt för, sedan tog det nästan 10 år innan jag blev som människa igen.

Innan mig hade han ett 16-årigt äktenskap med en kvinna som han behandlade på liknande sätt fast värre. Efter mig fick han tag på en till godtrogen kvinna som han kör med.

Jag tror att det enda som hjälper i ett sådant förhållande är att tala klarspråk med släkt och vänner så att man har någon att ty sig till och få stöd hos. Isolering gör oss mycket sårbara.

Jag hade stor nytta av att gå på ACoA-möten och arbeta med 12-stegsprogrammet, även om mina problem inte var alkoholrelaterade. Att leva med en sådan människa liknar det liv man lever med en alkoholist. Man blir medberoende.

Anmäl
2012-06-30 20:25 #6 av: ceccie

#4# jag känner igen det där . Det kunde ha varit jag. Jag ringde till en kvinnojour i grannkommunen . Fick ett svar att han skojar nog bara. Skojar? . Jag slängde på luren o satt mig ner o grät. Jag kommer aldrig mer kontakta den kvinnojouren igen. Mitt ex skulle bryta sig in i min lägenhet göra mig gravid oavsett om jag ville eller inte. Han skulle kliva in med huvud nyckel o våldta mig. Skjuta mina katter. Nu förstår jag att han inte skulle få tillgång till nån huvudnyckel, men räddslan fanns där. Samma sak jag har bytit jobb pga att han hotade och komma och våldta mig på jobbet. Han är psykopat . En annan tjej har flyttat upp till norrland pga honom.

Anmäl
2012-07-31 10:44 #7 av: freudiana

#5 och # 6 Tack för era svar :)

Idag är jag livrädd för mig själv...för jag har 6 timmar kvar på mig att dra tillbaka skilsmässan. Det har jag redan gjort 2 ggr tidigare och gått på hans löften om bättring och kärleksförklaringar. Den här gången måste jag för fan stå på mig! Fy fan vad jag har ångest och magont...

 

Anmäl
2012-07-31 12:34 #8 av: AnnaMariaK

Om hans löften inte var värda så mycket de 2 ggrna vad får dig att tro att tredje gången blir annorlunda?

Det är ångestbetonat att bryta upp. Man har beslutsvånda. Men när man väl har bestämt sig släpper den värsta ångesten. Och så småningom känns det mycket bättre och lugnare.

Jag hade svårt att bryta upp trots att jag utsattes även för fysisk misshandel och fick tassa försiktigt hela tiden för att inte "förarga" mitt ex. Hur snäll jag än försökte vara så hjälpte det inte utan hans elakheter intensifierades. Jag har lämnat honom flera gånger och då kom han och var hur snäll som helst. Jag lurades tillbaka och sedan fick jag "äta upp" att jag hade lämnat honom.

Anmäl
2012-07-31 13:12 #9 av: ceccie

Det blir inte bättre, tyvärr ... Han får bara en ny hållhake på dig.

Anmäl
2012-08-01 01:18 #10 av: Sagalilla

FLY! flytta in till nån kompis eller någon familjemedlem som kan ge dig trygghet och var på dom på kvinnojouren och hävda din rätt till hjälp. Tyvärr så måste man kämpa även inom sjukvården och tjata och ligga på för att få hjälp. Men det är mödan värt.

<3 du får se till att hitta en underbar kille istället som ser dina behov och dig och som är snäll.

Gå in på www.tuvaforum.se en väldigt bra sida som har gett mig mycket styrka och tröst och förståelse och kunskap!

Stor kram

 

Anmäl
2012-08-01 01:20 #11 av: Sagalilla

Ibland kan det även vara nödvändigt att få medecin mot sin ångest efer ett så långvararigt misshandelsförhållande! <3 Så man orkar ta sig igenom det och kommer tillbaks till livet igen!

Anmäl
2012-08-01 16:31 #12 av: freudiana

#8 #9 #10 Tack för era svar! :)

Puh...nu är jag äntligen skild och det går inte att dra tillbaka skilsmässan! Det känns som en lättnad. Även min ex-man verkar nu fattat att det inte är lönt att sms-bomba mig längre eftersom skilsmässan inte kan tas tillbaka, och jag tror också att han fattat att jag inte kommer låta mig skrämmas till att gå lottlös ur bodelningen.

Det känns ändå sorgligt och tragiskt att den man och det äktenskap jag satsade allt på slutade så här. Jag sörjer den förlorade drömmen om hur allt skulle ha blivit.

Jag bor fn på mina föräldrars landställe med mina 2 katter, jag flyttade ifrån honom för snart 2 månader sedan. Sen hämtade jag katterna, så att han inte kunde använda dom mot mig för att får som han vill. Jag väntar bara på att han ska flytta ut ur vår gemensamma lägenhet, vilket han gör om 3 veckor. Sen kan jag börja planera mitt eget liv precis som jag vill ha det, utan någon som försöker kontrollera och trycka ned mig :)

Anmäl
2012-08-01 23:46 #13 av: AnnaMariaK

Du behöver sörja den förlorade drömmen #12, men jag vill trösta dig med att sorgen försvagas och till slut känns det riktigt bra. Man kan t o m känna eufori trots att man är singel.

När jag lämnade mitt ex trodde jag att jag aldrig skulle kunna lyssna på och njuta av klassisk eller folkmusik utan att associera till honom, eftersom vi lyssnade mycket på sådan musik tillsammans. Men jag började tänka: varför ska jag inte kunna njuta av allt som jag tycker om? Jag måste återerövra det som är mitt. Och på den vägen är det. Jag har skaffat mig en fiol och tagit fiollektioner på gamla dar. Och jag njuter av varje minut och övar. Jag har skaffat mig fina möbler på Blocket och auktioner, eftersom mitt ex lade beslag på våra gemensamma. Jag fick s a s börja om från början, men jag har ett vackert hem idag och massor med orkidéer. Mitt hem är vackrare än det jag lämnade åt honom och jag njuter varje morgon av mitt nya liv och så har jag känt det i flera år.

Eftersom jag fick ovälkomna kontaktförsök efter att besöksförbudet upphörde skaffade jag ett larm med kameraövervakning och numera sover jag gott.

Det finns ett bra liv efter dåliga förhållanden. Lita på din högre kraft, den hjälper dig.

 

Anmäl
2012-08-02 23:20 #14 av: Sagalilla

!

Anmäl
2012-08-06 22:01 #15 av: freudiana

#13 Tack för dina ord AnnaMaria :)

Idag kom jag på mig själv med att faktiskt tänka tanken att ta tillbaka min ex-man! Puh...det här kommer att ta tid att komma över...jag fattar inte ens riktigt själv vad det är jag har varit med om. Ibland tänker jag att jag inbillat mig allting, kanske är det som han säger att jag är en dålig människa och allt är mitt fel? Sen inser jag snabbt hur jävla hjärntvättad jag blivit...det är skrämmande.

Anmäl
2012-08-07 02:27 #16 av: AnnaMariaK

#15,

om en människa man älskat har varit så ovarsam med oss på det sättet Du beskriver, så bör man ifrågasätta relationen.

Har man blivit kränkt och förminskad tar det tid att återvinna självkänslan. Jobba på med det Du tycker om. Umgås med människor som bygger upp dig. Ta hand om dina drömmar, tankens makt är stor.

Undan för undan kommer Du att skaka av dig oket. Grattis till ditt nya liv!

Efter en tvåsamhet kommer det att finnas ett tomrum där den andra har "funnits". Men den tomheten behöver fyllas med vårt nya liv. Så småningom känner man sig rik som person. Fyll tomheten med dina intressen som Du lagt åt sidan för att ditt ex skulle "få plats".

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.