05 - Anhörig till Misshandlad & Misshandlaren

Orolig för mamma och bror...

2012-05-06 01:59 #0 av: Anonym

Min pappa är... speciell.

Det är det ord jag väljer att beskriva honom med. I grunden är han ingen dålig människa. Han är rolig, vänlig, sympatisk, ganska djup, förstående, välmenande och smart. Men någonstans på vägen måste det ha gått fel.

En så fantastisk man som jag såg upp till så mycket kan inte bara ha fått för sig att bli som han blev. När jag pratade med mamma om det hela så tror hon att det är för att saker och ting inte blev som han trodde eller ville. Allt gick väl bara fel från början.

Jag föddes med både Aspergers syndrom och Tourettes syndrom, men fick inte Aspergerdiagnosen förrän jag var vuxen. Enligt båda mina föräldrar förklarade det mycket och dom önskade att dom vetat det tidigare. Tourettediagnosen fick jag innan jag började mellanstadiet.

Jag tror, med betoning på tror, att han slog mig och min bror då vi var väldigt små, runt fyra år, med öppen hand. Mina minnen har blivit rätt suddiga med åren, men jag hukar alltid och för armarna skyddande över huvudet då någon höjer armen plötsligt och jag inte är beredd och har alltid gjort det. Kanske minns jag fel eller kanske vill jag glömma, jag är inte säker längre.

Under tonåren nästan hela vägen upp till vuxen ålder har jag blivit mobbad, både av klasskamrater, jämnåriga i andra klasser och även yngre barn. Men den värsta mobbaren var min pappa, för honom kunde jag inte komma undan. Han fanns hemma och dit behövde jag gå tillslut.

Jag ticsar (ger ifrån mig läten, ljud, ord, gör gester) på grund av Tourette och gör det ofta extra mycket när jag är väldigt glad och tycker att något är extremt roligt och spännande. Som våra familjefilmkvällar under helgerna, som jag tillsist fick börja avstå.

Pappa störde sig något fruktansvärt på mina tics, trots att jag konstant gjorde mitt bästa för att hantera dom. Han tittade på mig, suckade, skällde på mig och tillrättavisade mig för att jag gjorde något som var lika naturligt för min kropp som att andas. Tillsist klarade jag det inte utan bara reste mig och gick upp på mitt rum. Detta hände ofta. Mamma såg det, verkade ogilla det (men jag vet inte om hon skyllde mest på pappa eller på mig som gjorde pappa upprörd) men hon gjorde eller sa aldrig något. Min lillebror låtsades som ingenting och det förebrår jag honom inte för alls.

Pappa gick in i hemska perioder ibland, då livet var helt sk*t för honom och därmed skulle vara sk*t för alla andra också. Ingenting vi gjorde hemma dög. Allt var fel. Vi andra gick som på nålar för att undvika honom och hans giftdrypande kommentarer.

Förutom det utstod jag mobbing i skolan, efter skoltid, förföljd efter skolan och även efter det lilla extrajobbet jag hade efter skolan. Ironiskt nog var min pappa ett stort stöd i den mobbingen och även ett stöd i det lite röriga förhållande jag hade på den tiden. Men han var bara ett stöd på sina bra dagar. På sina dåliga dagar frågade han bara: "Och vad vill du att jag ska göra åt saken?"

Bråken blev värre med åren i och med att jag blev mindre rädd för pappa ju äldre jag blev. Jag började käfta emot och vägra bli behandlad som jag blev. Det sista han gjorde mot mig när jag bodde där minns jag för väl.

Vi bråkade, jag var "triggaren" om jag inte minns fel. Det gällde hunden. Diskussionen ballade ur, då både pappa och jag är väldigt hetlevrade. Det slutade med att pappa flög upp ur soffan, rusade fram till mig, grep hårt tag i mitt huvud och bara stod och skrek rätt i ansiktet på mig. Inga ord, bara ett långt vrål. Tillsist släppte han och stormade ut i köket. Mamma bara satt där i soffan, hon hade bevittnat allt men gjorde ingenting. Inte ens efteråt. Jag tog bara min hund, gick upp på rummet och låste in mig och så var det med den saken..

 

Det här blev väldigt mycket, men jag ville bara ge en bild av min pappa. Jag har flyttat därifrån, men mamma och lillebror bor kvar och jag är jätteoroliga över dom. Nu finns inte jag kvar och jag tror att min mamma hoppades på att det skulle bli bättre då.

Men han blir inte bättre. Jag hör honom i bakgrunden när jag pratar i telefon med min mamma. Hur han bland annat slår i saker som ett ilsket barn om och om igen när något gör honom förbannad. Jag minns hur han flög ut ur bilen och skrek på några personer på vägen för att dom inte flyttade sig snabbt nog när vi åkte och handlade ihop en gång.

Ingen av dom vill prata med mig om saken. Varken mamma eller pappa. När jag tar upp det med mamma får jag bara höra hur lik honom jag är och det stämmer. Vi är kopior av varandra i stort sett, men med ett stort undantag. Jag söker hjälp. Jag har fått hjälp och jag får hjälp fortfarande.

Men mamma och bror är kvar där. Lillebror gav upp på sina studier och sitter hemma vid datorn hela dagarna, med ett temperament som blir mer och mer lik pappas. Jag och även mamma tror att han flyr in i dataspelens värld, men han vill inte heller prata med mig.

 

Jag vill hjälpa dom. Jag vill ha min familj. Jag vill rädda den familj vi en gång var, innan den går sönder bortom all reparering. Men dom alla tre motarbetar mig och vad jag än säger och föreslår.

Jag har föreslagit familjeterapi, men det gjorde mina föräldrar så förbannade att jag aldrig vågat ta upp det igen. Ingen av dom vill prata med mig om det, bara ignorera det.

Men hur kan jag bara sitta och titta på, när jag själv sett och upplevt hur vi hade det? Ska jag tro att det gick över bara för att jag försvann?

Dom förtjänar bättre, särskilt min bror. Mamma har sagt att det är mitt fel, att jag har lika stor skuld i det här som min pappa. Om det verkligen är sant, varför vill hon inte lyssna när jag vill gottgöra det hela och hjälpa dom?

 

Gud, vilket inlägg... om någon kommer läsa allt det här vet jag inte, men det var skönt att skriva ner tankar som behövde ut...

Anmäl
2012-05-06 23:05 #1 av: yvonnel

Jag tycker att du är otroligt stark som klarar av att berätta så här nära dig själv. Visst vet jag att Tourette är en jobbig sjukdom att ha, säkert mer än jag kan föreställa mig, även om jag har träffat några i barnstadiet - inte som vuxna alltså.

Dem jag sett som vuxna har varit på olika filmer där dem har uppträtt som skådespelare och det framgår ju att det nog inte är så lätt precis.

Men ändå, om man som du beskriver att man får fler tics när man är glad så kanske det ändå är lite som jag tänker, liksom bejakande och lite charmigt. Men kanske man behöver ha ett vidvinkelobjektiv i sin människosyn för att kunna ta det så istället för att reta sig på det.

Vad jag tror mig veta så är det en ärftlig sjukdom och kanske båda dina föräldrar har någon variant.

Iaf så tycker jag att bägge har skyldighet att bry sig om både dig och din bror och om din bror far illa av deras sätt emot er barn så borde han få hjälp att reda ut sina känslor.

Lycka till med allt som kommer i din väg.

Anmäl
2012-05-07 01:09 #2 av: Anonym

#1 Tack så mycket, Yvonnel. Jag är så glad att någon orkade läsa det jag skrivit.

Jag tror inte att mina tics kan ses som charmiga egentligen, men i stort sett alla vänner jag får säger att dom vänjer sig vid mina tics så att dom inte tänker på dom alls. Så det är nog individuellt, hur illa man reagerar på ticsen.

Det finns perioder som är värre, då jag nästan behöver överväga medicinering. Men dom har bara varit det här senaste året, då jag bott ensam och fått kraftig panikångest och depression.

Mina föräldrar har inte uppvisat några direkta tecken på Tourettes syndrom, om jag ska vara ärlig. Ingen annan i familjen heller. Så jag vet inte hur det kommer sig att jag har fått det.

 

Jag är orolig för det känns som att mamma inte orkar mer (hon kämpar med att hjälpa mig ibland, då habiliteringen inte har tid med mig) och pappa har gett upp för länge sen. Men man kan inte ignorera bort problem, hur trött man än är.

Jag säger detsamma till dig, yvonnel, och tack för att du tog dig tid till att både läsa och kommentera.

Anmäl
2012-05-11 17:51 #3 av: Sarah!

Stackars digRynkar på näsan tics verkar va rätt jobbigt, visste inte va det var förns nu, jag tycker iaf inte att det är ditt fel utan din pappas, man ska inte behandla folk på det sättet! Vet inte iktigt vad jag ska säga men du ska nog försöka prata med nån om det hä som står dig nära elr nån annan, som då kanske kan hjälpa dig oh din familj! Ha det så bra! :) Hoppas det blir bättre! 

Anmäl
2012-05-11 21:42 #4 av: yvonnel

#0

Jag hittade detta på nätet, lite info om vad som är vad.

Hur det kan vara att ha Tourettes.

Det framgår ju att det är ärftligt, hur vet man nog inte men kanske som vid diabetes där båda föräldrarna har i sina gener någon procent, att det måste vara från båda föräldrarna.

 

Tourettes syndrom

Tourettes syndrom är ett neuropsykiatriskt tillstånd som innebär att personen får en kombination av motoriska och vokala tics.

TS har en organisk orsak. De flesta fall är ärftligt betingade, men även en hjärnskada kan ge typiska symtom för TS och man tror att även miljöfaktorer som exempelvis infektioner, könshormoner och psykosocial stress har betydelse.

Symtomen på Tourettes syndrom uppkommer kring sjuårsåldern och brukar börja med tics i ansiktet såsom överdrivna blinkningar, ryckningar och grimaser. Det är även vanligt att pesoner med Tourettes syndrom får ryckningar i en arm eller ett ben.

Lätena uppträder oftast senare och börjar som vanliga snusningar och harklingar, men utvecklas sedan till ljud, läten och ibland ord eller hela meningar. Det är typiskt att ett symtom avlöses av ett annat och att symtomen ökar och minskar i styrka i olika perioder.

Diagnostisering är viktigt för att undvika att personer med Tourettes missuppfattas. Barn behöver få en diagnos så tidigt som möjligt så att de får rätt hjälp och därmed möjlighet att utvecklas på bästa sätt.

Diagnoskriterier för Tourettes syndrom:
1. Både multipla motoriska och en eller flera vokala tics har förekommit så länge tillståndet varit aktuellt, men inte nödvändigtvis samtidigt.
2. Dessa muskelrörelser eller ljud förekommer antingen:
a) många gånger varje dag (ofta i serier)
b) nästan varje dag
c) periodvis under längre tid än ett år
3. Tillståndet orsakar stort lidande eller kraftigt nedsatt social-, arbetsmässig- eller annan förmåga.
4. Tillståndet ska ha uppträtt före 18 års ålder.

Många med TS upplever skoltiden som svår. Barn med Tourette kan ha svårt att sitta still samtidigt som de har läs- och skrivsvårigheter eller dålig motorik. I vuxen ålder brukar många utveckla en förmåga att dölja sina tics när de är bland folk. En del av symtomen är medicinskt behandlingsbara och kognitiv beteendeterapi har visat sig effektivt.

Hoppas att det känns bra att veta lite mer.

Anmäl
2012-05-14 00:21 #5 av: Anonym

#3 Tack så mycket. Jag pratar mycket med folk som står mig nära flera gånger i veckan i ett försök att reda ut allting, både med mig själv och med familjen. Så hopplöst är det inte, även om jag konstant oroar mig för hur det ska gå för mamma och bror.

#4 Wow, vad hittade du det här någonstans? Det har jag missat, men allt som står passar in på mig. Min Tourette började med blinkningar och armryckningar när jag var runt 6-8 år, sen lade jag på ljud till mina andetag när jag var äldre och efteråt blev det en stor blandning av det mesta.

Både fula ord (som jag lyckats reducera till mummel efter många års träning, då det funkar bara jag rullar ordens stavelser över tungan), ryck i ögon, mungipor och axlar, andningsljud (inte vid varje andetag längre, det har jag också jobbat bort) samt kraftiga huvudryck som gör mig riktigt dålig ibland.

Tack, det där var en jättebra sammanfattning av Tourettes syndrom enligt mig. Men vad jag vet så har mina föräldrar inga tydliga tecken på Tourettes alls och jag brukar vara jättebra på att märka såna detaljer..

Anmäl
2012-05-14 03:51 #6 av: yvonnel

#5

Det hade nog inte märkts på dig heller, inte utanpå iaf, om du också bara hade 50% av det genetiska avvikandet.

Det där med kraftiga huvudryck oroar mig lite, kan det hjälpa om du har på dig en sån där stödkrage?

Jag har hemskt mycket besvär efter en bilolycka, whiplasch, måste vara något liknande det du beskriver.

Anmäl
2012-05-14 08:10 #7 av: Anonym

#6 Du menar så... Kan Tourettes verkligen fungera så? Det borde det väl nästan, om det verkligen är enbart genetiskt.

Fysiska hjälpmedel för att stoppa tics brukar i stort sett aldrig fungera. Det kan vara svårt att förklara, men det är som att sitta och försöka låta bli att klia på en punkt på kroppen, hålla igen en nysning eller låta bli att hosta när det kliar i halsen. Utan rätt metod(tankesätt) får man nästan frispel tillsist och varje tics brukar kräva en unik metod för att hålla igen.

Ärligt talat så har jag inte ens tänkt i tankarna whiplash, men nu blir jag lite orolig... Jag ska försöka kontakta en läkare och rådfråga hur jag ska göra. Huvudrycken är relativt nya tics, dom började i vintras och kommer i perioder likt vissa andra av ticsen. Jag tror inte det är så illa än jag är bara lite trött i nacken samtidigt som den känns lite spänd ibland, men om ticsen återkommer i perioder konstant så kan det kanske bli värre. Det kanske är värt att överväga medicinering i alla fall..

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.