Annons:
Etikett05-anhörig-till-misshandlad-misshandlaren
Läst 9581 ggr
morell1
2012-04-02 01:27

Förtvivlad Mor

Jag har en dotter som bor med en kille som inte är så snäll, vad jag vet så har han under en länger tid försökt att kontrolera henne, det handlar om det här klassiska beteendet, sen har hela situationen accelererat, det sluta med att hon ringde hem en natt då hon och hennes sambo varit på fest, sedan hade han blivit våldsam och misshandlat henne med och sedan filmat henne med mobilen och sagt "du är inte så kaxig längre, jag kommer ihåg detta som det var igår, fast det var ca 4 månader sedan, jag försökte naturligtvis få henne att förstå att det där var inte ok och att det var oacceptabelt och att hon skulle gå till polisen eller till vårdcentralen för att få det dokumenterat i allafall, men det var mycket svårt att få henne att förstå, när vårat samtal pågick var hon på väg till en tjejkompis på natten, till saken hör att hon bor 50-60 mil hemifrån så det var inte bara att åka dit, jag frågade om vi skulle komma men hon ville inte det, jag polisanmälde honom för jag kände att om jag inte skulle ha gjort detta hade jag indirekt talat om att hela denna sitution var ok, IGEN SLÅR MITT BARN!!!, i alla fall så vägrar hon prata med mig, hon vill att jag ska be om förlåtelse för anmälan, jag kan inte det, det känns helt fel, det känns som att det är han som kräver detta av henne för att vi ska återfå kontakten, och jag vet att detta våld fortsätter. Jag och min dotter har alltid haft bra kontakt med varandra vi har pratat med varandra i telefon varje dag, vi har haft en god relasjon, hon har naturligtvis kontakt med sin far och storasyster och det är jag tacksam för, så hon är inte helt avstängd från familjen, men hon pratar inte med mig, jag accepterar detta men det känns så himla svårt en då, för jag saknar henne så. Vad gör man som anhörig, ska man inte gå in och anmäla, ja menar gör man inte det, ska man stoppa huvudet i sanden som strutsen, jag har vänt och vridit på detta och jag kommer ändå fram till samma svar. kunde inte ha gjort på något annat sätt. Jag är ganska fötvivlad. Jag hoppas att hon någon gång kommer att förstå detta. Jag vet att hon har det svårt, att min anmälan kanske snarare förvärrade det för henne. Mvh Morell 1

Annons:
yvonnel
2012-04-02 03:45
#1

Det är klart att han blev förbannad och så fick hon väl någon reaktion från honom för det också. Säkert vände han sig emot henne med mer nedgötande typ: behöver du hjälp av morsan nu också………….

MEN, nu är polisen informerad, han har ögonen på sig, i det långa loppet så tror jag att din dotter kommer att förstå och tom inse att hon borde be dig om förlåt och tacka dig för ditt engagemang.

Så tror och hoppas jag att det blir, lycka till!

morell1
2012-04-02 18:52
#2

Tack för ditt svar!

Mvh

AnnaMariaK
2012-04-02 18:57
#3

Heder åt dig, Du är en riktig mor!

Ratlings
2012-04-02 19:50
#4

Jag tycker det vara bra gjort av dig! Nu har han som sagt ögonen på sig. Och din dotter kommer inse att du gjorde det av kärlek förr eller senare, även om det känns jobbigt nu.

Kram!

// Lise
When nothing goes right, go left!

Hawknestgrove
2012-04-02 20:35
#5

jättebra…..Hoppas din dotter kommer därifrån…

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

ceccie
2012-04-02 21:16
#6

Hej jag heter ceccie. Jag är 36år o idag förstår jag att det är ett under att jag lever. Jag har ärr i min själ som aldrig kommer o läka, idag gick jag genom dagböcker från den 'onda' tiden. Dom har legat nedpackade i flera år. Idag läste jag dem, rev sönder dem o la dem i pappers insamlingen. Jag har haft det som din dotter, man blir nedplockad psykiskt i sådana förhållande utan att man märker det. Man har ingen egen vilja, alla är ens fiende förutom han man lever med. Man blir blind för den hjälp man blir erbjuden. Du gjorde rätt o anmälde honom. Du är en underbar mamma som tog det steget. Men i den sitsen som din dotter är i så ser man det tyvärr inte. Man är blind. Kram ceccie.

Annons:
yvonnel
2012-04-02 23:51
#7

#6

Grattis till dig som har tagit dig igenom och ut på andra sidan och har förmåga att se sanningen.

morell1
2012-04-03 01:19
#8

Tack så jättemycket, era ord värmer, det känns bra att få höra orden ifrån de som har haft den hemska uplevelsen och erfarenheten, det ger mig hopp och styrka, att det kommer en dag när min dotter tar sig ur detta och kommer ifrån sin plågoande, som många av er har gjort. Vissa dagar är svårare än andra med tankar omkring hennes liv, tex "vad gör hon nu" "vad gör han med henne nu", jag skickar sms regelbundet till henne och talar om att jag finns där och att jag älskar henne även fast hon inte svarar, för att hon inte ska vara rädd att höra av sig om hon har svårt. Hon är omtänksam och en god moral, skulle aldrig förbjuda mig att ringa, det är svårt att se att hon har förändrats så pga av att hon lever i våldsam miljö med en "livsfarlig man" jag förstår att hon försvarar honom gentemot mig, han ser mig som ett hot,  jag vet att han straffar henne för att jag har anmält honom, det som plågar mig är att hon far så otroligt illa, hade hon varit omyndig alltså under 18, då hade det inte varit några problem, då hade man bara åkt och hämtat henne stuvat in henne i bilen och åkt, utan disskutioner, men det är så svårt när man som mor står med bakbundna händer och inte kan göra något för sitt eget barn trotts att hon är vuxen. Ni ger hopp och styrka till de som har varit utsatta och är utsatta.

Mvh

yvonnel
2012-04-03 01:54
#9

Vi är många som vet vad sanningen innebär, du gör helt rätt som talar om för din dotter att det finns en trygg famn som väntar när hon väl hittar styrkan.

morell1
2012-04-04 01:35
#10

Det värsta är jag att jag sitter och väntar på samtalet som ger mig fruktansvärd ångest. som förmodligen kommer att komma en natt, av vem vet jag inte, sjukvården, polisen eller av hennes far eller syster, att hon ligger sönerslagen på sjukhus, då henens pojkvänn har helt förlora kontrollen, man får bara hoppas att hon överlever. Jag har haft en plan då, när det är som mest akut i tillståndet på sjukhuset och man inte kan flyttat henne, men sen när vården går över i rehabiliteringsfas, då skulle jag sättat in stötten, jag skulle skriva henne där hon ursprungligen kommer ifrån hos sin pappa ca 50-60 mil från där hon bor just nu, jag vet att jag inte får göra så efter som hon är myndig, men jag skulle göra det en då, sjukhus vill alltid förflytta sina patienter när dom kommer till rehabiliteringsfasen, till deras hemmsjukhus, och då kommer hon hem till oss. Och då har man en större möjlighet att bearbeta henne.

mvh Förtvivlad Mor

AnnaMariaK
2012-04-04 18:38
#11

#10

Jag lider med dig. Min mamma var inte i livet längre när jag slog ihop mig med en kvinnoplågare. Men hans egna barn frågade mig provocerande några gånger "slår han dig?" och jag kände obehag, för det var ju sant. Jag försökte förtränga och förneka det. På den tiden var jag beredd att försvara honom mot vem som helst (detta beteende kallas för identifikation med angriparen). Jag tror att din dotter håller sanningen borta ifrån sig och därför åker Du med som barnet med badvattnet. Han behöver inte ens antyda det, hon känner in stämningen och försöker förebygga eventuella konflikter. Min fd skilde mig från alla de vänner och närmaste som såg hans psykopatiska drag, alla som skulle kunna ge mig stöd, genom att kritisera dem. Och jag min apa hade inget mod att försvara dem som de förtjänade. Jag trodde att jag riskerade detta bräckliga fredstillstånd innan nästa vansinnesutbrott. Därför var det lugnast att hålla dem på distans. Men jag saknade dem.

Du är jätteviktig för din dotter. Du såg igenom, en dag kommer hon att erkänna det. Bra att Du reagerade omedelbart. Det kan ju tänkas att han får problem och kommer att passa sig något för våldsamt uppträdande. Om han är något så när funtad dvs.

morell1
2012-04-04 23:40
#12

Tack snälla för att du dela med dig, det stärker mig mycket, det känns som en tröst mitt i allt, jag förstår att hon måste ha den hållningen till mig och jag försöker att tänka så, jag förstår att hon måste förneka mig för det jag gjorde när jag anmälde honom, annars blir det ett indirekt erkännande att det var fel av honom, jag förebrår mig mycket, undrar mycket över om jag har gjort något fel som mor, varför skulle hon träffa just han eller varför valde han just henne, om jag har gjort något fel så att hon har fått dålig självkänsla under sin uppväxt, mina tankar går till absurdum i bland, jag vet det, men det är så fruktansvärt att man inte når fram. I början precis efter detta hade hänt, ringde hon faktiskt efter ca 2 veckor och allt lät som vanligt och vi pratade som vi tidigare hade gjort, hon sa att hon saknade mig jättemycket, varpå dagen efter när jag pratade med henne, sa hon att det var inte meningen att hon skulle ringa, utan det var bara en tillfällighet som inte var meningen. Då tänkte jag faktiskt att han hade upptäkt att hon hade ringt mig. Jag vet att han fortsätter att plåga henne men inte hur, jag vet bara det, ibland vaknar jag, det har hänt vid 2 tillfällen på 3 månader, när jag ligger och sover, då vaknar jag med ett adrenalin påslag "EN KÄNSLA AV FLYKT" båda gångerna har varit på en fredag natt, då har jag tänkt att nu slår han henne.

Tack för alla goda svar och heder till erGlad

Mvh

AnnaMariaK
2012-04-05 08:25
#13

#12

Alla normala mödrar anklagar sig själva när deras barn råkar illa ut. Men det är meningslöst att söka efter svar den vägen. Det finns inget svar. Livet är komplicerat.

Din dotter är antagligen empatisk men samtidigt godtrogen. Det innebär att en man med psykopatiska drag ser omedelbart sitt "värddjur" i en sådan kvinna. Det är svårare att kuva en kvinna som är aningen "egoistisk" och misstrogen. En sådan försöker han sig inte på ens.

Jag talar utifrån en 18-årig erfarenhet av att leva med en socialt välfungerande psykopat. Hans vänner älskade honom. Hans familj fruktade honom.

Sluta anklaga dig själv.

Din dotter drogs till denna man antagligen av liknande skäl som jag: han verkade vek och värnlöst pojkaktig samtidigt som han hade en stark lockande sida. Man förväntar sig inget farligt av en sådan man.

Nu är hon mitt inne i en process. Antagligen förstår hon inte hur farlig han är för henne eller förstår, men hoppas kunna kontrollera honom. Processen slukar hela hennes uppmärksamhet och det finns inga möjligheter att göra rationella bedömningar. Jag upptäckte efter ett tag att jag tänkte annorlunda när min fd var bortrest några dagar. Då kom sanset tillbaka. Tillståndet i ett sådant förhållande liknar drogberoende. När jag började dra mig ur förhållandet fick jag stor hjälp av terapi som byggde på det temat.

Annons:
morell1
2012-04-06 00:18
#14

När jag läser ditt och andras inlägg, där jag förstår att ni har tagit er ur denna mardröms sitution, så känns det i allafall hoppfullt att min dotter också en dag tar sig ur detta, men som så många andra blir hennes själ trasig, otrygg och rädd, jag hoppas bara att hon söker hjälp och stöd när den dagen kommer och att hon får det.

Mvh

AnnaMariaK
2012-04-06 06:56
#15

Jag vill tillägga att om livet med min fd enbart var mardröm skulle jag ha lämnat honom långt tidigare. Men det var i stället som att åka berg och dalbana, stundtals hisnande, korta stunder väldigt hemskt, men däremellan ganska normalt. Vi hade socialt umgänge och hade var sitt arbete. Jag hade dock min hemlighet som jag inte delade med någon. Så småningom blev jag som två personer. De i min omgivning som var uppmärksamma lade märke till att jag blev personlighetsförändrad och anade att något var fel, men visste inte vad. Det var de ifrågasättande personerna som blev min hävstång ut ur förhållandet. Det var faktiskt de (med facit i hand) som visade sig vara mina riktiga vänner som gav mig mycket moraliskt och känslomässigt stöd när jag väl tog mig ur.

Visst var jag trasig, men idag är jag väldigt psykiskt stark, starkare än om jag var utan dessa erfarenheter. Jag har lättare att läsa av människor idag och leva mig in i andra.

Vi får be och hoppas att din dotter klarar sig.

Monsva
2012-04-07 20:41
#16

Jag undrar, klarar man att ta sig ur ett misshandelsförhållande på egen hand? Min spontana tanke/känsla när jag läser vad morell1 skrivit är: Åk och hämta din dotter NU! Strunt samma om hon är myndig, hon SKA bort från detta förhållande. Det är vad jag skulle ha gjort i alla fall!

AnnaMariaK
2012-04-07 22:22
#17

Monsva, om det var så enkelt! Det var flera som drog i mig fastän de inte visste om hur jag hade det. De gick på sin magkänsla.

Jag var som drogad. Det hade inte hjälpt ens att spärra in mig.

Ett misshandelsförhållande binder på ett negativt sätt. Det var först när jag själv insåg allvaret som jag började söka hjälp.

Kvinnor i ett destruktivt förhållande inbillar sig att de kan förändra mannen. Så länge de har detta hopp försöker de och vägrar att ge upp. Jag har lämnat min fd massor med gånger. Men när han stod utanför min dörr och såg ut som en slagen hund greps jag alltid av medkänsla med honom, trots att jag hade lovat mig själv att aldrig gå tillbaka.

yvonnel
2012-04-07 23:53
#18

#17

Kanske är det faktiskt så att det egentligen är synd om dessa superdominanta män, något finns väl i deras uppväxt som har orsakat deras sätt att hävda sig. MEN, det ursäktar inte, även om det kan förklara, för det ju ändå så att man själv väljer både om och hur illa man gör.

morell1
2012-04-08 00:07
#19

Monvsa, Jag har tänkt många gånger att vi skulle ha åkt ner efter henne, även fast vi kanske skulle fått åkt därifrån tomhänta i allafall, jag har också tänkt att om man hade varit där kanske man hade fått henne till en vårdinrättning för att dokumentera skadorna för eventuellt senare åtgärder, min dotter är en bestämd ung kvinna som jag respekterar mycket och det skulle inte ha gått att stuva in henne i bilen som ett barn, tro mig jag önska att det hade gått, som jag tidigare sa om hon hade varit under 18 år hade man kunnat styra upp situationen på ett annat sätt. Jag förstår att det är tyvärr som AnnaMariaK säger, jag har pratat med min dotter åtskilliga gånger i telefon om allt möjligt innan detta hände, hon anförtrodde mycket till mig som jag är glad för, och jag har försökt att med dom medel man har, att försöka övertyga henne om att det är inte ok att göra som han gör och att hon måste försöka göra sig fri från honom, med hjälp av oss hennes familj, jag har erbjudit mig att åk ner och bo hos henne om det kommer till det att hon gjorde sig fri, men när hon inte inser och förstår hur fel det är kan jag inte göra något, jag har pratat med kvinnojouren flera gånger och dom säger att det är en process och jag förstår att det är så, det gör att hela situtionen blir frustrerande och mycket själslig smärta, jag vet att hon saknar mig mycket och det är väl därför hon inte ringer, för det blir för svårt för henne.

Mvh

AnnaMariaK
2012-04-08 08:24
#20

#19

Jag vill tipsa dig om en bok som kanske hjälper dig att förstå vad för sorts människa din dotter lever med. Det är i alla fall ingen vanlig Svensson som tappar greppet.

Det lilla Du beskrev i början tyder på att han har psykopatiska karaktärsdrag. Det där hjärtlösa bemötandet efter misshandeln.

Läs boken "Psykopatens värld" av Robert D Hare, då är Du välförberedd när Du ska hjälpa din dotter ut ur hennes insnärjda tillvaro.

En psykopat är som en spindel eller parasit. Han snärjer in sitt offer så hon blir beroende av honom.

De flesta människor tänker på psykopater som grovt kriminella och missar alla vardagspsykopater som "endast" gör sina närmastes liv till ett helvete.

Förstår man mekanismerna blir det lättare att identifiera problemet. Jag fick stor hjälp av en granne till min fd som själv hade hjälpt sin syster att bli fri. Utan hennes insikt hade jag kanske lockats tillbaka ännu en gång.

Annons:
Monsva
2012-04-08 11:18
#21

Jag vill förstå! Om man lever med en man som misshandlar en och som bryter ner en , hur kommer man till insikt och får kraft att bryta sig ur förhållandet? Krävs det inte att man får hjälp?

AnnaMariaK
2012-04-08 12:03
#22

Jo, men först och främst moralisk och känslomässig hjälp. Den bästa hjälpen jag fick var alla ifrågasättande och rättframa människor i min omgivning. De visste inte om att jag blev misshandlad, men de ifrågasatte en massa saker. För fysisk misshandel är inte det enda man blir utsatt för i ett sådant förhållande.

Den största nedbrytningen kommer av att motparten undergräver vår självtillit och självrespekt. Det kan handla om att han sitter bredvid på en fest och klämmer på mitt lår så fort jag öppnar munnen. Sitter han mittemot kan han sparka lätt på min fot. Jag bromsar mig själv och är tyst. Vännerna undrar förstås varför jag är så tyst och ställer massa frågor som jag besvarar. De accepterar inte att jag är tyst. Ju tystare jag är desto mer är de på mig. Jag känner mig sedd och motpartens taktik misslyckas. Jag känner tacksamhet för att de bryr sig och frågar. På det viset lyckas de hjälpa mig att inte förlora resterna av självrespekt.

Min motpart kritiserar dem förstås när vi är ensamma, men jag börjar undra om han inte är avundsjuk, ifrågasätter honom inom mig själv.

AnnaMariaK
2012-04-08 12:20
#23

Jag vill lägga till att dessa människor som jag nämner här ovan fanns i hans bekantskapskrets. Mina egna vänner ansågs som suspekta. Men jag använde mig av dem bland hans vänner som var vänligt sinnade mot mig. De betydde mycket för min räddning. Särskilt en som var gift med en av hans många kompisar. Vi motionerade tillsammans. På det viset hittade jag en egen svär. Hon ansågs som ofarlig, men det var hon som ifrågasatte mest. Jag förde ingenting vidare förstås.

Hans egna barn som ifrågasatte honom bidrog också till "hål i säcken".

morell1
2012-04-08 23:20
#24

AnnMariaK, jag ska söka efter den boken, Tack för det,

MvhGlad

morell1
2012-04-10 02:36
#25

Igårkväll pratade jag med min dotters pappa, han ville bara höra om jag hade hört något ifrån henne, men jag har ju inte det. Jag frågade om han hade pratat med henne, och det hade han. Han pratar med henne ca 1 gång i veckan som han uttrykte det. Jag ska understryka att jag är jag glad för att dom har kontakt, jag frågar hur hon låter, om hon låter glad om hon har det bra, han svarar att det verkar som det är bra och att hon verkar nöjd med livet. Sen kommer vi till den aktuella situtionen, där han säger, ja! "hon har väl en del i saken hon också, att det blev som det blev den där OKTOBER NATTEN" (då han slog och knuffa henne, rev sönder klänningen, filma henne på telefon när hon satt i fosterställning och inte våga resa sig för att hon var livrädd då han sa " du är inte så Kaxig längre") , hon kan ju också va lite provocerande". det gjorde så ont i min själ när jag hörde det och jag kände bara att jag orka inte gå in i en disskution med honom. Jag hade bara velat skrika åt han. Han tror eller han vill inte veta, att hans dotter har en pojkvän som rent ut sagt misshandlar henne fysisk och psykiskt att han när han varit dum som exv låste ute henne som jag vet, velat ha tillgång till hennes transaktioner på lönekontot, eller förbjudit henne att umgås med kompisar av andra könet eller att han inte tål hennes väninnor, den enda han tål är en väninna som bor 80 mil norrut och det är ju inget sammanträffande, att han har sett till att hon inte har någon kontakt med mig hennes mor, eller får okontrollerade vansinnes utbrott, där han inte vill följa henne hem till hemorten 50-60 mil över helgen, hon får åka tåg upp köper en T/R biljett som kostar mellan 500-1000 kronor det är mycke pengar för en fattig student, varpå han sedan sätter sig i bilen på fredag eftermiddag efter jobbet åker hela vägen 50-60 mil för att så att säga "ÖVERASKA HENNE", letar upp vart hon befinner sig där han aldrig har varit, där till och med hennes far ser att hon blev inte glad att han dök upp. Vi har tidigare pratat mycket innan detta hände och berättat, en gång skrev hon ett sms där det bara stog "mamma" då hade han kört ut henne ur lâgenheten, köper något åt henne eller bjuder ut henne på fin middag, eller pratar om sin tragiska barndom och det må väl va hänt, men det fråntar inte individen ansvaret att få slå och psyka för att upprätthålla sin egen självkänsla och ego. Mvh Det gör ont.

morell1
2012-04-10 04:28
#26

Första gången jag träffade min dotters pojkvän, det var över jul, närmare bestämt julafton, vi åt och det var trevligt. Sent på kvällen satt vi och pratade, när han berättade den mest sadistiska historia jag någonsin har hört som var sann, det handla om djur, när han berättat färdigt utbrister han i ett välbefinnande skratt och tyckte att han överträffat hela världen. Då förstog jag vem jag satt mitt emot och tittade på.

Mvh

AnnaMariaK
2012-04-10 09:42
#27

morell1,

jag lider med dig när jag läser dina berättelserGråter.

Utan att jag visste allt detta tänkte jag ögonblickligen på en psykopatisk personlighet. Då var min fd inte alls så sadistisk som din dotters pojkvän.

Jag blir så upprörd över din och din dotters vägnar!!!

Om hennes far har en överslätande inställning mot "provocerad" våld så är det inte så konstigt att er dotter tar på sig skulden för det som drabbar henne. Kan Du inte prata med hennes far och säga att din oro inte alls är överdriven utan att Du ser allvarligt på det inträffade och om han är en riktigt karl borde han klå upp den som plågar hans dotter i stället för att släta över?

Annons:
AnnaMariaK
2012-04-10 10:25
#28

Jag vill nämna här en kvinna jag känner som hade en elak pojkvän. Hennes mamma dök plötsligt bara upp, hade kläder med sig och sa till sin dotter: nu följer du med, jag vill inte att min dotter ska ha det så här. Och hon följde snällt med, för just då när mamman kom, hade pojkvännen tagit henns tillhörigheter och spärrat in henne i bostaden. Denna mamma måste ha haft en telepatisk förmåga. I alla fall efter detta besök kom dottern inte tillbaka till sin plågoande.

Jag tror Du måste försöka med alla tillbuds stående medel. Dotterns far kan vara en viktig person i sammanhanget. Ni måste samarbeta.

Hawknestgrove
2012-04-10 17:47
#29

Ja, pecis som om det skulle stämma, att man är delaktig i att man frå stryk, nä fy…. Men som sagt, tänk som i #28 om det kunde vara så väl….

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

morell1
2012-04-11 01:26
#30

Jag har tänkt! Jag ska prata med hennes far och även om vad vi ska ha för plan framöver här. men det är svårt att prata med hennes far, utan att ge han en dålig stämpel, men han har svårt med empati, om man säger till han " att så här kan du inte säga" då säger han på ett annat sätt som är passande, utan att veta innerbörden av vad han säger, du kan inte sammarbeta med honom på det sättet, även om han värnar om sina barn, ska vi säga någon form av empatisk oförmåga eller oförmåga att se mänskligt lidande.

Jag måste få återkomma till den där oktobernatten 03:00 när telefonen ringde, även fast jag hade väntat mig det, att detta knytnävsslag skulle komma eller den hårda knuffen, så kom det som en chock, det blev ögonblicklig kaos, min sambo skrek " anmäl den jäveln" och det gjorde jag som jag skrivit tidigare, jag satt ömsom och pratade med polisen och med hennes storasyster som var helt förtörd och kvinnojouren.

Jag ska berätta kort lite om pojkvännen som hon bor tillsammans med. Han är s.k kroppsbyggare. Han har haft en mycket traumatisk barndom, där hans mor har misshandlat han fysiskt och psykiskt, hon har haft spritproblem, han har vuxit upp i en miljö där kränkningar har varit en vardag och även misshandel, har en far som har varit yrkesmilitär på 70-80 talet i Sydamerika under apharteid tiden, han har följt med sin far när hemförhållandena har varit ohållbara, alltså gud vet vad denna pojk har varit med om. Men! vad blir man för monster, där kärlek har blivit utbytt tiil slag och bannor. Det är tragiskt, men jag anser att han är livsfarlig, det är man när man har en sadistisk agenda, att filma på telefon när min dotter sitter helt oskyddad i sin sönderslitna klänning i fosterställning livrädd för sitt liv, eller när han filmar henne naken i sängen och hela tiden drar av henne täcket gång på gång och hon försöker skyla sig, där han säger att det finns inga filmer och hon köper det. Han behöver bara säga att han har det på datan villket jag vet att han har och använda det mot henne när hon ska lämna honom, jag anser att en människa som har denna uppväxt är livsfarlig, t.o.m polisen reagerade när jag sa att han hade filma henne, då kände jag att jag hade fått min vetskap bekräftad.

Jag är glad att detta forum finns, att man kan skriva av sig sin egen oro och ångest, att veta att det finns en kontakt, ett stöd.

Mvh

AnnaMariaK
2012-04-11 08:47
#31

Jag håller med dig om om denna "pojk" verkar helt livsfarlig. Allt Du beskriver gör min "egen psykopat" till en mycket snällare variant.

Han verkar ha behov av att helt kontrollera din dotter. Möjligen är din dotter alltför empatisk, hon ser hans lidanden och förminskar sina.

Antagligen tycker hon så synd om honom att hon överser med hans kränkningar.

Din dotter är inte skyldig honom något. Det är inte hon som har fostrat och kränkt honom. Det har andra gjort. Hon har inte gjort sig förtjänt att bli illa behandlad.

Dessutom är han kroppsbyggare, kanske använder sig av anabola steroider som ökar hans aggressivitet.

Jag tror att er familj måste samarbeta. Ni behöver kanske komma i samlad trupp till denna man, ta med er också någon som ser lite farlig ut. Säg till killen att om han inte slutar kommer det att gå illa för honom.

När han märker att han har fler mot sig kanske han lugnar ner sig.

Anonym21
2012-04-11 20:13
#32

Håller delvis med dig #31, men det kan även bli tvärtom, om han känner sig trängd, att någon blir skadad. Han är ju instabil på mer än ett plan så det går ju inte att förutse hur han kommer bete sig, däremot så är det ändå en bra ide. Varsko polisen innan, om ni beslutar er för att åka dit så de kan vara beredda ifall något händer. Det är svårt, men det som betyder mest, är att du som mamma finns där och stöttar och inte förlorar hoppet. Det önskar jag att min mamma hade gjort.

Hawknestgrove
2012-04-11 21:15
#33

Tänkte också att det kan vara anabola med i spelet…

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

morell1
2012-04-11 21:18
#34

Ja, det får nog bli så när den dagen kommer, man måste nog göra så, jag ska inte ge upp det kan jag inte, det får ta den tid det tar, men det är svårt att hantera sin egen sorg över att ens dotter har stängt ute mig just nu i allafall, och jag hoppas innerligt att hon förstår en dag.

Mvh

Annons:
AnnaMariaK
2012-04-11 21:24
#35

Ta det inte så personligt morell1! Du är din dotters bästa bundsförvant och därför så farlig för dotterns pojkvän!

Ta det som ett gott betyg!

AnnaMariaK
2012-04-11 21:29
#36

Mina bästa vänner har kritiserats mest av min fd. Synd att jag inte förstod mekanismen:(

Han försöker ju beröva din dotter allt stöd, isolera henne, vända henne mot alla som älskar henne. Han är som en spindel eller skorpion.

Gå inte på hans trick, ta inte åt dig.

AnnaMariaK
2012-04-11 21:58
#37

Han kanske är avundsjuk på de känslomässiga banden mellan dig och din dotter och hans logik tycks vara: har jag fått leva utan så får du också vara utan.

Jag har fått vända på varenda lilla sten i min relation. Jag har pratat med min fd i hundratals timmar, jag försökte förstå honom och hjälpa honom ut ur hans känslomässiga isolering. Jag har lyssnat på alla historier om kärlekslöshet, höga krav, bristande stöd osv.

Den enda nytta jag hade av detta var att jag lärde mig om mig själv utan och innan. Det kom stunder av hat och förtvivlan hos mig som lätt hade kunnat leda till att jag slog ihjäl min plågoande. Som tur var sökte jag hjälp i stället.

morell1
2012-04-12 19:47
#38

Ibland tar jag åt mig och tycker att jag har försummat min dotter og hennes förtroende, även fast jag tycker och vet att jag har gjort rätt som polisanmälde honom.

Han har ingen kontakt med sin egen mor, har inte haft på många många år, han vet inte vad en bra mor och barn relationon är, så jag tror att det bekommer inte han någonting, att hon inte har kontakt med mig, men jag vet att både jag och min dotter lider av det här, och han bryr sig helt enkelt inte.

Min dotter är mycket godtrogen och vill hjälpa alla människor mer än sig själv i bland, och när han berättar den här historien så faller hon för det och ska hjälpa.

Jag vet att han ser mig som det största hotet, och nu när vi inte har någon kontakt jag och min dotter, så är hotet undanröjt. Jag hoppas för allt i världen att hon kommer till insikt og att det inte tar allt för många år, och som tur är har dom inga barn, det är inte det att jag inte vill ha barnbarn, men inte med han.

Mvh

AnnaMariaK
2012-04-12 22:51
#39

morell1,

vad hände med polisanmälan Du gjorde? Blir det någon uppföljning? Finns det fler i din dotters omgivning som kan vittna om att misshandeln ägt rum?

För Du någon dagbok eller anteckningar om kontakten med dottern eller hennes pojkvän?

Kom ihåg att den som för anteckningar blir oftast mera trovärdig i rättsväsendets ögon. Skriv upp allt (datum, kortfattat händelseförlopp, stöd för minnet).

Att din dotters pojkvän inte har kontakt med sin egen mor är kanske inte så konstigt i ljuset av vad han fick vara med om.

Man får hoppas att din polisanmälan har en skrämselverkan på honom så han hejdar sin hetsiga temperament så länge.

morell1
2012-04-12 23:32
#40

Jag eller vi kanske jag ska säga ( i alla fall storasyster och jag, vet inte hur hennes far har gjort), har fört dagbok angående den aktuella händelsen och polisanmälan, för övrigt har jag inte skrivit något när det gällar våra telefonsamtal efter händelsen. Dom samtalen har bara handlat om hurvida jag kunde göra som jag gjorde och att det handlade enligt henne om att hon ådragit sig småblesyrer och inte en stor lårkaka och söderskuren fot ( när hon trampa på porslin) vid knuffen, eller som hon sa vid det aktuella tillfället, att hon var en hårsmån från att slå huvudet i en högtalarkant, men det har jag skrivit ner. Hon skickade ett sms på en stortå som det knappt syntes något, sedan skrev hon, "där ser du det var väl inte så farligt"! Då sa jag att kan du inte skicka på din lårkaka iställat, men det förnekade hon

Angående anmälan, så ringde jag polisen och kom direkt till den aktuella stationen i länet, inte via centralnr, dom erbjöd sig att skicka ut en bil, men eftersom hon var på väg till en väninna visste ja heller inte adressen, sedan slutade samtalet och jag ringde upp och gjorde en anmälan via detta centralatelefonnr som jag blivit informerad om, sedan ringde jag upp det första nummret, till stationen i länet och sa att jag hade tagit reda på adressen till väninnan, men då var det inte samma person som tog emot samtalet, trots att jag sa att dom hade erbjudit sig tidigare att skicka ut en bil.

Mvh

morell1
2012-04-13 00:06
#41

När det gäller uppföljningen har jag inte hört någonting, jag gjorde ett försök att prata med min dotter, men hon var så ursinning, det enda hon sa, hon frågade mig" om jag inte visste bättre, att sådana utredningar händer det inget med", så jag antar att det inte blev något mer av det, jag har ingen aning om vad hon sa till polisen eller vad polisen sa till henne.

Dom övriga samtalen som jag tidigare har haft med henne, innan allt detta hände, har ju varit förtoliga, angående hennes situation både med pojkvännen och det har jag också skrivit ner.

Det som jag tyckte var så hemskt i samband med denna händelse var också, när jag sa åt henne att hon måste anmäla detta för polisen, sa hon att det var ingen idè, för som jag förstog det så har han en släkting som jobba inom polisen och det där med tystnadsplikt var lika med NOLL, hon uttryckte det som, "att det var ingen ide", jag sa nämligen att om det inte blev åtal,  behövde inte han få veta något, så hade jag blivit informerad av polisen, för jag var jätterädd att hon skulle få igen detta av honom igenom psykiskt eller fysiskt våld. Jag tog även upp detta till polisen. Det hela gick ut på att om den här släktingen nu på någotvis skulle få veta detta, ja inte vet jag, som att pojkvännen skulle få reda på detta, jag upplever det som han har tidigare försökt att skrämma upp henne, att det inte är någon idè helt enkelt.

Mvh

Annons:
morell1
2012-04-13 00:08
#42

När det gäller uppföljningen har jag inte hört någonting, jag gjorde ett försök att prata med min dotter, men hon var så ursinning, det enda hon sa, hon frågade mig" om jag inte visste bättre, att sådana utredningar händer det inget med", så jag antar att det inte blev något mer av det, jag har ingen aning om vad hon sa till polisen eller vad polisen sa till henne.

Dom övriga samtalen som jag tidigare har haft med henne, innan allt detta hände, har ju varit förtoliga, angående hennes situation både med pojkvännen och det har jag också skrivit ner.

Det som jag tyckte var så hemskt i samband med denna händelse var också, när jag sa åt henne att hon måste anmäla detta för polisen, sa hon att det var ingen idè, för som jag förstog det så har han en släkting som jobba inom polisen och det där med tystnadsplikt var lika med NOLL, hon uttryckte det som, "att det var ingen ide", jag sa nämligen att om det inte blev åtal,  behövde inte han få veta något, så hade jag blivit informerad av polisen, för jag var jätterädd att hon skulle få igen detta av honom igenom psykiskt eller fysiskt våld. Jag tog även upp detta till polisen. Det hela gick ut på att om den här släktingen nu på någotvis skulle få veta detta, ja inte vet jag, som att pojkvännen skulle få reda på detta, jag upplever det som han har tidigare försökt att skrämma upp henne, att det inte är någon idè helt enkelt.

Mvh

AnnaMariaK
2012-04-13 04:09
#43

Som jag uppfattar det finns ingen anmälan. För att det ska hända något behövs en skriftlig. Då blir polisen tvungen att agera. T ex kalla några till förhör.

Det förklarar tystnaden från polisens sida.

Om pojkvännen har några bekanta inom polisen kan han vara kaxig inför din dotter så hon uppfattar det som meningslöst att anmäla.

Det är viktigt att vara saklig när man har med polisen att göra. Det här och det här hände då och då…

Jag har gjort anmälan och har kallats till många förhör innan åklagaren tyckte det var mödan värt att väcka åtal.

Min fd fick besöksförbud.

I mitt fall handlade det om 25 misshandelstillfällen och 2 rättsintyg. Polisen förhörde flertal vittnen.

Rättegången slutade med att min motpart fick 80 timmars samhällstjänst och en övervakare. Han fick även betala skadestånd.

För mig föreföll det som om han inte fick något straff.

Den som umgås med en sådan farlig person har m a o sig själv att skylla.

Därför är det så viktigt att anmäla direkt. En polisanmälan även om den skulle läggas ner i brist på bevis eller annat kan verka avhållande på den aggressive. Han får samhällets ögon på sig.

morell1
2012-04-13 18:02
#44

Jag förstår inte, jag gjorde en anmälan, blev uppringd av en utredare, som gjorde en skriftlig anmälan, efter några dagar, vi avtalade en tid. Sedan vet jag att min dotter också blev förhörd, men sedan vet jag inte om utredaren gick vidare med detta, hon tog telefonnr till alla inblandade, men något mer vet jag inte, jag antar att jag skulle ha hört något, hon ringde exv inte upp min sambo, det var han som svara i telefonen den natten, så jag antar att fallet är nedlagt, jamenar min dotter kan ju bara säga att jag ljuger, eller har hittat på pga osv.

Det är jättehemskt att rättsystemet fungerar som det gör, jag tänker på i ditt fall och många andra, men på någotvis kanske man måste gå vidare,  försöka i alla fall, sopa upp sina spillror som någon har krossat och lyckats trampa sönder. Men det är väl lättare sagt än gjort. Jag är glad att du kom ur det, du har i allafall livet i behåll, även fast det var någon som stal det, och krossade det. Jag skulle också behöva gå vidare med min dotter och inte sitta och grubbla och vända ut och in på allt, utan hitta någon balans på någotvis. Men det är inte lätt.

Mvh

AnnaMariaK
2012-04-13 19:15
#45

morell1,

Du kan ju alltid be polisen om information:

1. vad har hänt med anmälan

2. blir det någon fortsättning

3. när kan man få veta något

osv

om det är Du som står för anmälan har Du rätt att veta om några steg har vidtagits eller om man lägger ner fallet av någon anledning.

Absolut inte låta den samla damm!

Skriftligt svar ska det vara. Kan Du ärendenr skriver Du och ställer frågor. Vänta inte. Jag arbetar inom en myndighet och vet att alla lyder under förvaltningslagen. Läs förvaltningslagen vilka som är dina rättigheter när Du har med myndigheter att göra. Det är bra att veta om någon är seg. Man kan "slå" dem i huvet med förvaltningslagen.

yvonnel
2012-04-15 02:32
#46

#0

"BROTT KAN INTE STYRKAS" Tyvärr är det nog det vanligaste resultatet när det gäller vad skada vi människor kan göra emot varandra - det gäller även sexuella övergrepp, (även på barn), men det är ändå väldigt viktigt att det finns anmälan om det blir hemskt avancerat, eller hur man ska uttrycka sig.

morell1
2012-04-15 19:13
#47

Det är bra och veta, tack för informationen, jag har nummret kvar till handläggaren, så jag ska ringa, jag ska också läsa förvaltningslagen..tack för tipset, det är bra att man vet, men jag vet inte om jag kommer att slå den i huvudet på någon, kanske baraFlört

Mvh

AnnaMariaK
2012-04-15 20:12
#48

Lagen är inte så lång att läsa. Finns på Internet. Jag råder alla som behöver ordna något hos en myndighet att läsa genom texten så att de reagerar snabbt, ifall de blir behandlade annorlunda än vad lagen uppmanar myndighetspersoner att göra.

http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19860223.HTM

Annons:
yvonnel
2012-04-16 22:13
#49

#48

Det var ett bra tips, finns ju många andra tillfällen när man behöver veta hur man ska hantera sina rättigheter, Tack!

freudiana
2012-05-18 08:07
#50

Hej TS, hur går det för dig och din dotter?

Jag skulle vara oerhört glad om jag hade en mamma som du, din dotter är lyckligt lottad :) Jag har själv varit utsatt för främst psykisk misshandel i flera års tid av min man. Mina föräldrar blev tidigt varse om detta men de reagerade som din dotters pappa…"hon kan vara besvärlig, hon förtjänade det"… Om någon hade hjälpt mig i ett tidigare stadium att ta mig ur förhållandet hade jag inte varit det vrak till människa jag är idag. Det är först nu efter 7 år som mina föräldrar ställt upp och hjälpt mig.

Jag förstår att din situation är svår eftersom killen med all säkerhet straffar och hotar din dotter om hon har kontakt med dig. Det viktigaste är att hon vet att du finns där om/när hon tar steget att lämna honom.

morell1
2012-06-03 03:36
#51

Hej! tack för ditt inlägg "freudiana", det stärker mig i tron att jag gör rätt, jag har för inte så länge sedan pratat med min dotter i telefon, till saken hör att jag inte har pratat med henne sedan Mars månad, hon har och är fortfarande arg på mig, vi pratar inget om hennes sitution som hon har hemma med sambon, jag vet inte om man ens törs ta upp problemet utan att kontakten bryts igen, jag skulle vilja prata om det men jag tror att det skulle göra saken värre mellan henne och mig, jag är bara glad att vi pratar igen trots att hon är arg och återhållsam.

Jag tolkar en del mellan raderna, jag hör att hon vill att jag ska finnas i hennes liv, trotts att hon är förbannad och inte vill att vi ska ha kontakt.

Mvh

AnnaMariaK
2012-06-03 10:38
#52

morell1,

för 25-30 år sedan sa min far så här: "kom ihåg att om något händer finns det en plats för dig här hos mig". Jag log för mig själv, inte skulle jag vilja bo hos min pappa, självständig och vuxen som jag var, det skulle kännas som ett nederlag att tvingas bo hos sin förälder, men hans ord var som en amulett i mitt inre. Vad som än hände fanns det en plats dit jag kunde åka och bli väl mottagen och känna mig trygg. Jag behövde aldrig utnyttja inbjudan, i stället bodde min far hos mig i kortare och längre perioder på senare år.

Kanske är det något Du kan säga till din dotter vid något tillfälle utan att  kommentera hennes förhållande? Om hon får nog av att lida vet hon att det finns en plats hos mamma, åtminstone teoretiskt.

Jag var också arg på min syster som var klart negativ mot min fd sambo. Vi pratade inte med varandra på flera år pga det. Men så fort jag bröt upp från honom fanns hon där och vi har bra kontakt idag. Vi har talat ut och hon fick rätt angående honom. Innerst inne förstod jag det långt tidigare, men jag ville inte acceptera tanken. Kanske är det så med din dotter också. Man vill inte tro sina egna ögon och öron. Man har så starkt behov att lyckas med sitt förhållande och få den andra att älska oss till vilket pris som helst.

Men blodsband är starka.

morell1
2012-06-04 01:29
#53

AnnaMariaK

Jag tror att hon upplever det så, att det är ett nederlag, hon är så fast besluten att klara sig själv, men jag kommer att säga det, att det finns en tillflykt om hon behöver det, det stämmer precis som du säger, hon är fövisso inte osams med sin syster mer än sådär som syskon kan vara " som tur är", men hon vet att hennes syster inte tycker om hennes sambo.

Hon är också väldigt ambivalent, säger en sak och igentligen menar en annan, hon jobbar mycket, har 2 jobb just nu, så jag undrar om hon kanske flyr från hemmet på det viset.

Mvh

morell1
2012-08-07 01:54
#54

Tänkte jag skulle uppdatera lite.

Har inte pratat med min dotter sedan Midsommar, hon skulle åka hem till sin hemort," motsattsen till stad" födelseort = lugn, eftértänksamhet, hem till rötterna och till en del av familjen. Jag lyckades få ett underbart samtal med henne, inte om den aktuella situtionen, men övrigt, bara glad att höra hennes röst, att hon längta hem!!!! hon längta hem, hon ville ha lugn och ro, jag kände på någotvis att hon inte är helt förlorad i sin sitution, det finns ett hopp. Hela detta samtal var så positivt, jag glädjes, jag hörde på hennes röst att hon var ganska trött och hade jobbat mycket, så hon behövde komma hem och vila upp sig, trotts att det var endast 3 dagar, det var Fredag, HAN FÖLJDE INTA MED,.

Midsommarafton, skickade ett sms önskade Glad Midsommar, hon var hos pappa och familj i sin gamla barndomsmiljö, hon svarade på mitt sms, ett ganska magert svar men endå en hälsning, hon svarar inte på mina sms annars.

Prata med henne när hon var på väg hem till sitt, HEM TILL HAN, vi hade ett långt samtal om ditt och datt om allt möjligt, men inte detta, hon berätta att hon hade haft en underbar helg och att hon önska att hon kunde vara kvar längre, för att hon ville och behövde detta. På Torsdagen före Midsommar var hon hos sin syster, dom hade suttit och pratat långt in på natten, hon sa då, att hon sakna mig (mamma) och hon sakna allt, hon förstog inte själv och varför hon var så elak mot mig, sitat från hennes syster.

fotrsättning följer

AnnaMariaK
2012-08-07 02:15
#55

Glad

fortsätt så… som sagt, band mellan mor och barn är starka!

Annons:
morell1
2012-08-07 02:26
#56

Ringde till henne någon dag efter hon kommit hem, tänkte att nu har vi haft 2 goda samtal vid två olika tillfällen och ett sms som hon har responderat på, när hon svarar i telefonen säger hon :-vad vill du, jag svarar, jag är din mamma, jag vill bara hör hur det är med dig, då säger hon, dom telefonsamtalen som har varit har varit engångsöreteelse och att dom inte har funnits och att vi inte ska höras något mer. Hon fortsätter att mena att jag ska be om förlåtelse för att jag anmälde honom, hon säger att jag har förstört hennes liv m.m, hon sa att jag inta behövde ringa mer för det var ingen idè, jag tänkte ok! nu lägger du ribban, jag kom in i en annan fas, jag gav upp!!.

Jag tror att jag kom in i en annan fas, jag tänkte att det är hon som lägger ribban, jag kan inte göra mer, jag måste för att överleva, jag blir så ledsen när jag pratar med henne i telefon, det tar 3 dagar för att jag ska bli som vanligt, nu tar jag dagen som den kommer, men jag tänker på henne varenda sekund, vad gör hon, vad gör han med henne, torterar han henne med psykiska beteenden, hon har 2 jobb sliter och jobbar, vad kräver han av henne?, vad gör han???  och jag bara väntar på att hon ska ringa.

MVH

AnnaMariaK
2012-08-07 02:48
#57

Morell1,

jag blir ledsen för din skull. Varför acceptera att anmälan skulle ha "förstört" hennes liv? Det är inte sant! Du gjorde din plikt som mamma och medmänniska.

Men hon kanske kommer fram till rätt slutsats i framtiden.

Till dess lev ditt liv. Hon får leva sitt som hon har valt. Hon är i alla fall vuxen och måste ta ansvar för sina val.

Plåga inte dig själv med vad han gör med henne, det är kontraproduktivt. Du kan inte skydda din dotter längre. Du kan bara finnas till när hon kommer på andra tankar.

Kram!

AnnaMariaK
2012-08-07 07:45
#58

En sak som jag kom att tänka på är att om Du ringer kan Du inte veta om hon är kontrollerad av honom. Hon kanske tvingas spela teater för att inte äventyra det sköra samspelet mellan dem.

Det är inte normalt med sådan fientlighet, det måste bero på deras samspel. Han kanske avhåller sig från att slå henne, men hon tassar försiktigt för att inte äventyra "jämvikten".

Jag känner igen det från mitt förhållande med mitt ex.

Men ju mer hon tassar desto mer hon förlorar i självrespekt, och så sårar hon sin bästa bundsförvant.

Jag blev förvånad när jag separerade från mitt ex att mina vänner och syskon inte övergav mig, trots att jag säkerligen inte var särskilt social eller snäll medan förhållandet med honom pågick. Vi hade relation med vissa kusiner som han kunde acceptera för att de skrattade åt hans skämt och aldrig ifrågasatte något.

Men det var de som ifrågasatte som har räddat mig från total psykisk förintelse.

Sagalilla
2012-08-09 02:09
#59

Hej Morell!

När man blir misshandlad psykiskt av sin pojkvän, så bryts man ner väldigt fort, då all tillit man byggt upp till den personen bara rasar och man själv med den. När jag var i förhållandet och det slog slint och då jag var tvungen att fly för mitt liv. Då hade jag sån beslutsångest och var så traumatiserad att jag bara kunde tänka på att jag ville tillbaks till hans famn, till dne han var före hand misshandelsbeteende började. När man är svag vill man ha tröst av den man brukade få tröst av, av den man trodde var tryggheten själv. Man känner ett beroende till personen, för han är den enda som kan trösta efter våldet.

Jag hade nog gått tillbaks till min misshandlares famn om inte mamma hade sagt " Nu är det såhär, vi kan inte leva med att se dig må såhär dåligt, går du tillbaks till honom så måste vi se dig lida ännu mer och det står vi inte ut med. Du får välja mellan honom och oss!".

Då tyckte jag att min mamma var kall, oförstående och orättvis när hon sa så. Men jag kan säga idag, att det var det som fick mig att kunna hålla mig borta från honom. För jag skulle misst hela min familj och alla mina vänner om jag hade stannat kvar hos honom. Jag hade tinat bort och omgivningen hade sakta dragit sig undan, då det blir outhärdligt att se en människa levande död. Såklart min mamma skulle stannat i mitt liv även om jag stannat hos honom, hon skulle inte lämnat mig, men för att jag skulle kunna hålla mig undan , så behövde jag ett sådant hot och dessutom välja. Välja mellan min familj och honom. Kampen inom mig gjorde mig apatisk, så jag valde ingen just då och kunde inte göra något. Allt stannade liksom till. Men det var det som gjorde att det sunda förnuftet kom till mig och jag började efter några veckor i chocktillstånd se vad som hade hänt och se vad jag faktiskt varit med om. Ångest och smärta såklart och jag är inte hel än, men huvudsaken är att man inte blev levande begravd hos en människa vars hämdbegär och svartsjuka hade dödat mig först psykiskt och sen fysisk.

Detta är allvar! Allt eller inget!

Mamma sa: " jag vill inte lsa om att du blivit dödat och gömd under jorden under ett träd. Du vet vad han har gjort och han är kapabel att döda dig".

Åk och hämta din dotter, säg att hon får välja mellan honom eller dig, hon är så manipulerad att hon behöver tydlighet och svart på vitt. Skräm upp henne med historier om hur det kan gå med dem som stannar kvar i misshandel och säg rakt ut till henne att det är misshandel och våld. Vet du någon nära vän till henne som kan följa med dig och hämta och övertala henne?

Visst man måste välja själv som vuxen, men för att kunna göra valet när man är nedbruten så kan det ibland krävas ett starkt motstånd från omgivningen eller rättare sagt ett enormt stöd. Alla i hennes omgivning måste försöka övertala henne om vad hon måste göra. Det är faktiskt bokstavligt talat på liv och död, för misshandel kan döda både psykiskt och fysiskt tills man försvinner, förtinar och förintas och aldrig kan återhämta sig igen.

Jag kanske är hård, men ibland krävs det hårdhet och envis rakhet för att åstadkomma en förändring. och vill man rädda någon man älskar så kämpar man tills det lyckas!

Jag hoppas innerligt att du kommer lyckas! Min mamma lyckades och nu i efterhand är jag stolt över attt hon lyckades vara så hård emot mig. Hon fick mig att välja min familj och mina vänner. Annars hade jag varit kvar i misshandeln.

Fortsätt skriva av dig här och fråga om vadsomhelst, och om det är något jag skrivit som du tycker är konstigt eller vadsomhelst, så bara skriv och fråga.

En viktig sak att förklara för din dotter är hur ett missbrukarbeteende fungerar, för en man som misshandlar missbrukar en annan människa. Det är viktigt att hon får konkret information om hans beteende och att det inte går för henne att ändra på. Skriv upp allt du vill säga till henne och säg saker och ting rakt på sak. Hon kommer i efterhand förstå din kärlek och omsorg. Men räkna med ett stort motstånd från hennes sida till att börja med, det är sånn man är när man är mitt i det, hon är just nu intvingad i hans beteendemönster och kommer göra motstånd och kanske till och med säga elaka saker till dig som mamma. Ta inte åt dig, fortsätt för det du tror på och låt dig inte påverkas av alla dessa reaktioner som du kommer att få. Läs på tuva forum om hur misshandelsbeteende fungerar, där står varje process på ett mycket strukturererat och bra sätt.

Hur tar din dotter in information bäst? genom bilder? tal? eller kanske skrift?

Allt detta måste man också tänka på, hur din information till henne skall gå fram på bästa sätt, på det sättet hon bäst tar in. Nu låter det som jag pratar om ett litet barn, men det är samma sak för vuxna, man har olika sätt att bäst ta till sig på.

Sriva brev, prata in på telefonen eller skicka informationen i bildform..

Vilken person i hennes omgivning har hon störst förtroende för, säg till denne att ta kontakt med henne och föra fram ditt budskap.

Stor kram och lycka till!

//Sagalilla

morell1
2012-08-14 16:36
#60

Hej Sagalilla !

Jag har läst ditt svar, har funderat mycket på vad du har skrivit, och tack för att du har svarat. Jag är glad för din skull, att du tog dig ur, och att din mor stog i vägen för dig när du tänkte gå tillbaka till han.

Jag har suttit och vänt och vridit på det du har skrivit, jag ska annvända mig av det på någotsätt, jag måste komma på hur bara,  Jag kan inte prata med henne i telefon, hon har sagt åtkilliga gånger att hon byer nr om jag ringer igen, hon svarar inte heller ibland, jag kan inte skriva brev, jag kan ju inte skicka det hem till henne för då riskerar jag att han kanske läser det, hon svarar definitivt inte om hon är hemma, skicka mail , ja han kanske läser dom.

Hon har vänner och vänninor där hon bor, men mer vet jag inte om dom, jag hoppas bara att dom stöttar henne, hon har en far som hon har kontakt med och en syster.

Du skrev att du hade gått ifrån honom och tänkte gå tillbaka då din mor ställde detta ultimatum, det kanske var ett annat utgångsläge, för då kanske du redan flyttat ut, eller var hos dina föräldrar, du hade kontakt med din mor, om jag förstår dig rätt.

Jag vet att läget är allvarligt

Vi bor ca 60 mil ifrån varanndra, och visst jag skulle kunna åka ner, men jag vet inte om hon ens skulle träffa mig, nu är det ett antagande, men jag vet inte.

Jag skickade ett sms till henne faktiskt och rekomendera det där forumet du skrev, mycket bra forum ( tuvaforum), efter ca 2 minuter fick jag svar, mitt sms löd " Hej….Jag hoppas det är bra med dig, det finns ett forum som heter tuvaforum som du kan gå in och titta och läsa om du har tid någon gång, många krama Mamma, till svar fick jag " är du dum i huvudet" det är ju du mamma som har gjort illa mig"( polisanmälan) , jag skickade det smset på vinst och förlust, jag tänkte att nu vet hon att den sidan finns i allafall.

Jag har svårt att ställa ultimatum, för jag upplever på någotvis att, ju mer jag håller på, ju mer blir hon knuten till honom, och sen skulle hon inte tveka en sekund, att gå med på att säga upp bekantskapen. Skulle hennes far eller syster agera på ett för henne negativt sätt, skulle hon inte tveka att även där säga upp bekantskapen, och då står vi där utan kontakt, och det är inte bra.

Om hon beslutar att gå ifrån honom, då kommer jag att stå där och med alla medel försöka stoppa en återförening med honom, men just nu går det inte att nå henne.

Jag har så svårt att inte ta åt mig för allt hon säger, även fast jag skickade detta sms och var beredd att det skulle komma ett obekvämt svar, så blev jag jätteledsen, tänkte hur kan du säga så.

När jag pratade med henne i telefonen i midsommras, när hon sedan sa att " detta samtal har inte ägt rum" och att det var en engångsföretelse, vad svarar man då som mor? när hon växlar från att vara gamla…. till att bli helt opersonlig, jag svara henne, men vad menar du, då sa hon, du vet mycke väl vad jag menar, då mena hon pölisanmälan mot hennes sambo, hon säger att jag ska be om förlåtelse, jag svara det gör jag inte, jag kan inte det, gör jag det blir jag medskylldig till ett grovt brott.

MVH

AnnaMariaK
2012-08-14 22:29
#61

morell1,

Jag blir återigen ledsen för din skull; att bli anklagad för att ha "förstört" någons liv pga att man polisanmält ett brott mot denna person, ja vad ska man säga om det?! Det verkar hur korkat som helst för en nykter människa. Jag förstår att Du känner dig sårad och besviken.

Men Du ska veta att den som lever i ett sådant förhållande inte fungerar som en normal människa, tänker inte rationellt heller.

Vad jag vill säga är: ta inte åt dig hennes ord. Hon pratar strunt. Ni har stått varandra nära och nu har hon klippt navelsträngen. Det tråkiga är att hon kommer att få betala ett högt pris för detta. Hoppas det inte går så illa som man befarar.

yvonnel
2012-08-14 23:10
#62

Ibland kan man undra om teorierna om Karma är på riktigt eller om det är något vi tar till för tröstens behov.

Men hursom helst, ta inte till dig av någon skuld, det ju inte du som orsakar allt lidande din dotter får utstå.

Bara försök att finnas på plats när hon kommer till sans och inser att hon måste bort från den här situationen.

Har du någon möjlighet att få kontakt med hennes väninnor? tänkte att det kan vara en möjlig väg att gå för att tala klarspråk med någon i hennes omgivning. någon som också kan vara till hjälp om något allvarligt händer.

Annons:
[WickedAlly]
2012-08-23 16:33
#63

Jag tycker att det är väldigt ledsamt att läsa om din situation TS, och jag kan till viss del förstå smärtan du upplever.

Jag har inte själv levt i ett sådant förhållande, men jag har levt i en sådan familj. Min pappa misshandlade min mamma psykiskt under många år och han är även alkolist, något som spär på hans beteende då alla hämningar släpper och han blev några få gånger fysisk.

Jag gick i många år och var rädd att han skulle skada henne, jag sov knappt på nätterna eftersom jag aldrig visste om mamma skulle komma gåendes ur sovrummet på morgonen eller om hon skulle bäras ut av ambulanspersonal. Det var fruktansvärt och än idag, sex år senare, ger det mig ibland svår ångest.

En kväll hade han druckit och det brast, jag hade fram till den tidpunkten aldrig upplevt något mer skrämmande. Han blev hysterisk och började slå och sparka, till saken hör att han är föredetta boxare på elitnivå, alltså ingen svag människa och han vet dessutom hur man slåss utan att lämna märken. Vi stack, jag, mamma och min lillasyster. Fick bo i en lägenhet som kvinnojouren har här på orten i några dagar tills pappa kommit till sig själv igen, mamma valde att gå tillbaka till honom tyvärr.

Saker och ting blev bättre, jag tror att han på något sätt ångrade vad han hade gjort, eller så var det bara ännu en del av hans manipulerande. Han genomgick en hjärnröntgen för att kunna utesluta eventuella skador på hjärnan då läkarna trodde att han fått en blackout pga tidigare slag mot huvudet, att någonting var trasigt helt enkelt. Det visade dock aldrig något. (Läkarens uttalande: "Vi fann ingenting alls". Kan jag gott förstå, hehe)

Det gick ett år ungefär och sedan upprepades det hela, denna gången blev han helt svart i ögonen och det jag såg när jag tittade in i hans ögon precis innan vi tog oss ut är för evigt fastetsat i mitt minne. Jag ringde polisen, jag vågade inget annat. Jag frågade inte ens mamma innan, men jag såg rädslan i hennes ögon, hon visste att det skulle göra honom ännu mer förbannad. Sex timmar efter gripandet hade han förövrigt 3,2 i promille så man kan väl utan tvekan anta att han var helt borta den kvällen.

(Jag hoppas att jag inte på något sätt skrämmer dig mer med min historia då den slutade gott, men om värd eller Medarbetare finner det olämpligt så var goda och radera mitt inlägg.)

Mamma var på väg tillbaka även denna gången efter ett par dagar hos kvinnojouren. Hon hävdade att han inte kunde rå för det även om jag såg i hennes ögon att hon inte trodde helt på det själv längre.

Men det som tillsist fick henne att inse allvaret och fick henne att tänka klart igen var att jag sa att jag inte tänkte följa med henne tillbaka. Hon fick välja mellan att bo med honom, eller med mig. (Jag var vid tidpunkten 16) Jag berättade också om alla mina ångestnätter, om hur jag vakat för att vara säker på att kunna ringa polisen i tid. Nu är det väl något annat om man är mamman än om man är barnet, men att få höra att den man hela livet kunnat luta sig mot kanske försvinner är hårt och det tvingar en att se verkligheten.

När man lever som den undergivna parten i ett sånt förhållande blir man oftast berövad på sina åsikter, det är ens partners åsikter som man för vidare för man vet inte vad man tycker längre. Man blir som ett skal som den andre kan fylla med all sin skit.

Jag kan tänka mig att din dotter är arg över anmälan, men inte för att du försökt hjälpa henne utan för att hennes sambo blev förbannad. Jag tror också att alla, eller åtminstone många, som lever i ett sådant förhållande inte ser någon utväg och då istället bara försöker upprätthålla husfreden för att slippa mer misshandel. En anmälan stör denna fred men det är också precis det som krävs för din dotter ska se att det inte är normalt och hälsosamt att leva sådär, hon behöver se att andra reagerar på hennes sätt att leva och hennes förhållande.

Jag tycker att du TS ska försöka förklara för din dotter hur du känner, utan några omskrivningar. Svart på vitt. I alla fall så mycket som det går, ibland tar det tid att nå fram till en människa som automatiskt sluter sig för att slippa smärta.

Sagalilla
2012-08-31 10:30
#64

kram!

morell1
2012-11-05 20:30
#65

Hej allesammans!

Det var längesen jag skrev nu, har inte skrivit något sedan Agusti om min och min dotters relation, jag tänkte att jag skulle uppdatera lite. Det har faktiskt inte hänt någonting sedan Agusti eller jag kanske ska säga att, det har säkert hänt saker men det är inget jag vet något om, jag har nämligen inte pratat något med min yngsta dotter sedan Midsommar, jag brukar fråga min äldsta dotter och deras pappa hur det går och om det är bra men det är mycket sparsam information. jag brukar fråga " hur är det med …….? är det bra med henne?" och dom svarar " ja det är bra" mycket uttömmande svar, för mig är det otroligt frustrerande, för jag vet ju igentligen vad som händer.

I allafall så fyllde mitt ex 50 år och han bjöd tjejerna på en resa i september, dom skulle resa till söderna med hans nya och hennes barn som 2 av dom i allafall är i våra barn ålder, dom skulle fira lite. Tänkte…. undra om hon får åka och hur mycke skit får hon för det, pratade med min äldsta dotter och sa " om ni ska dela rum nu, då kanske du kan observera blåmärken eller något liknande" och det sa hon att hon skulle göra. Torsdag tidigt på morgonen 2 dagar innan dom skulle resa, drömde jag att min yngsta dotter fick utstå misshandel av någotslag, jag vaknade av att jag såg min dotters ansikte i drömmen, då förstog jag att någonting hade skett.

Dom åkte och hade det trevligt och skönt i solen, jag tittade på bilderna som min dotter la ut på facebook, där kunde jag se min yngsta dotter, jag kan säga att ajag tittade på bilderna med lupp, tänkte för mig själv att trotts att hon log och skratta på bilderna, såg hon härjad och plågad ut på någotvis.

Fortsättning följer

morell1
2012-11-05 21:18
#66

Dom kom hem och det var väl inget speciellt med det. Sedan skulle dom på en  konsert Äldsta dottern med sin respektive och yngsta som det gäller och då helt plötsligt skulle HAN med, HAN som inte vill träffa oss längre han vägrar alltså, precis innan dom skulle åka ombestämde han sig och inte ville följa. Jag sa det till min äldsta dotter att det är så typiskt, dom lovar och bygger upp förväntningar så att den andra ska bli glad och tror att saker kommer trotts allt att bli som förr, för att sedan hugga av repet precis i rätt tid, för att få maximal njutning.

I oktober ringde mitt ex och sa att nu är det slut emellandom, hon har insett att hon inte älskar han och har flyttat till sin egna lägenhet som hon tidigare har hyrt ut i 2:a hand, han sa att jag fick inte säga någonting till henne ? jag ringde upp min äldsta dotter och vi pratade länge, hon sa," att hennes syster har förtoliga samtal med henne och att hon inte ville avslöja så mycket, jag respekterar detta och tycker det är bra, för då finns det en öppen dörr den är inte stängd, dom vet och jag får veta sen. men vad hon sa var att, Torsdagen 2 dagar innan dom gjorde den där resan, hade dom bråkat och han hade spåttat lössnus i hennes nypackade resväska med rena fina kläder, alltså jag håller på att gå i atomer, villket SVIN och jag menar det var väl säkert inte bara att han spotta snuset utan det skedde säkert mer. Hennes syster sa att hon fick inte åka för han igentligen men att hon gjorde det en då. Alltså jag hatar han om ni förstår.

Här för inte så längesen ringde min äldsta dotter och sa att HAN hade ringt på hennes telefon, men hon hade inte svara, hon tyckte det kändes lite olustigt.

Jag åkte iväg och jobba, då såg jag att min äldsta dotter hade ringt mig så jag ringde upp, då sa hon att hon hade pratat med sin syster, då hade systern svimmat i duschen hos HONOM, det första jag tänkte, " vad gör hon hos honom när det är slut!!!!!, enligt henne, hade han kommit hem från jobbet och hittat henne i duschen avsvimmad och blivit rädd och ringt deras papppa och hennes syster och sedan fick jag reda på det.

Till saken hör att hon missköter sig med stress förmodligen sömn och mat och har tidiagre haft dåliga blodvärden och brist, så visst man kan svimma av detta. Men efter ett tag började jag tänka " tänk om han har gett sig på henne och att hon föll så illa att hon svimma och han blev rädd och ringde, man har kanske förskjutit tiden så att han var redan hemma när detta hände.

Jag ringde upp min äldsta dotter igen och frågade " tänk om han har gett sig på henne" då sa hon att det trodde hon inte, för dom hade så fötroliga samtal att det skulle hon säga i så fall, jag vet inte vem jag ska lite på.

Jag måste säga att ibland är jag livrädd faktisk, och sen att hon är där fast det är slut, jag känner bara att, jag får för mig att risken ökar när hon är där ibland, att det ska ske något hemskt. Jag vill heller inte undanröja informationen som jag ändå får, den är så värdefull.

MVH Morell

yvonnel
2012-11-05 23:02
#67

Hej igen!

Bra att du hör av dig ibland. Säkert är det bra för dig också att skriva av dig lite.

Jag är ju också mamma så jag vet att det inte går att sluta tänka på barnen och deras välbefinnande.

Men jag tycker inte att du ändå ska låta dig själv må så mycket dåligt pga detta, din dotter är ju ändå vuxen och även om det är svårt att lära sig vad egenansvar innebär, så är det ändå hennes sak.

Att du finns där när hon behöver dig är ju det allra viktigaste och du behöver ta väl hand om dig själv för att orka finnas då.

AnnaMariaK
2012-11-05 23:29
#68

Morell1,

Precis som vi misstänkte är relationen mellan din dotter och karln väldigt spänd, och hennes familj och främst Du utgör hotet för att hon i sin inkrökta värld inte förstår hur illa hanterad hon är.

Hon tror förstås att hans reaktioner började efter polisanmälan och är arg på dig och tror att Du är upphovet till hennes "berg- och dalbana".

Det att han spottade snus på hennes kläder när hon skulle åka säger mig en del och påminner mig om mitt ex. Din äldsta dotter får nog inte veta allt. Inte berättade jag allt för dem jag litade på, i alla fall inte det värsta. Jag dolde alla kränkningar, att jag blev slagen, sparkad, spottad på, kallad invektiv m m.

Att hon var avsvimmad kan faktiskt tyda på att något hänt:(((

Sådana karlar är oerhört manipulerande. Jag skriver inte detta för att jaga upp dig ytterligare.

Du har rätt att om hon träffar honom fast det är slut kan mycket hända. Karln reagerar som en 2-åring på övergivenhetsångest. Han är känslomässigt på 2-årings nivå, jag skulle inte bli förvånad om mitt intryck stämde. När hon märker denna ångest grips hon av medlidande och stannar kvar i stället för att fly.

Man önskar faktiskt att någon skulle spöa upp karln så att han inte kunde sitta på tre veckor, så ilsken känner jag mig när jag tänker på vad som kan vara din dotter till del därborta. Hur kan din förra man vara så naiv?

Förresten vad hände med polisanmälan?

morell1
2012-11-07 16:41
#69

Hej Yvonne och AnnaMariaK

Jag har tänk så här, att vara där när det blir aktuellt absolut, men samtidigt är det ibland så dubbelt, å ena sidan vet jag att man får sätta sitt eget ego åt sidan, för att kunna vara där tillhands och stötta, det är ju trotts allt ens barn, eller vuxna barn, så är det ju bara, det kan jag hantera, för det gör jag i mitt jobb, men sen finns det en känsla av orättvisa, för allt hon har sagt exv och varit elak och otroligt dum i mun dom gångerna jag har haft kontakt med henne, hon har med andra ord behandla mig som skit, hennes egen Mor, som bara vill väl och har stöttat med ekonomisk hjälp och känslomässig stöttning, jag får väldigt mycke skuld när jag tänker så, man ska ju hjälpa varann med dom resurser man kan.

När den dagen kommer skulle jag också vilja säga " hur kunde du", hur kunde du behandla mig som du har gjort" Jag har ju bara försökt att få dig att förstå" herre gud! jag vill ju bara dig väl, jag skulle vilja skrika det. Nu vet ju jag hur komplex den där situationen är och jag försöker att tänka att det är inte hon utan det är  han osv, det vet jag och jag arbetar mycket med det i tankarna. Försöker att inte dels tänka så mycket, för jag vet då gaar jag under, och jag vet att det hon säger till sin syster är bara toppen av ett isberg, jag vet AnneMariaK man skulle verkligen vilja, ja du vet, skulle vilja ta kontakt med hans pappa och Mor och fråga" titta villken son ni har, titta vad han har lyckats åstakommit, tycker ni att ni har gjort ett bra jobb?? och hans " fina Släkt".

Hennes far är naiv, jag vet inte om han vill se hur allvarligt det är, han vill sina barn det bästa men det slutar bara helt fel, samtidigt har han ögon och öron öppna på någotvis. Men han är så, säger man en sak så är det så, säger hon att det är slut, så är det slut och då träffas man inte längre, ingen nyansering precis, vi pratar med varanndra men inte så väldigt ofta, jag litar ju på han, han skulle ringa direkt om det var något.

Polisanmälan, den blev det inget med, hon sa att jag talade osanning och sen var det inget mer, men anmälan finns ju kvar på han, i fall det blir en till.

Tack för att ni lyssnar och läser.

Mvh Morell

Annons:
yvonnel
2012-11-07 18:57
#70

Jag förstår mer än väl att du kan känna dig förorättad och inte lyssnad på men det är ju trots allt inte ditt fel att dina andra f.d. familjemedlemmar väljer att göra på sitt sätt.

Jag tycker verkligen att du ska lämna dem ifrån din oro och dina tankar, den dagen kommer när dem upptäcker att dem behöver dig och då kan man faktiskt  tänka sig att det är deras sak att be dig om förlåtelse och ev. stöd som nog bara du kan ge - känslor och tillhörighetsband - behov är något som kommer att göra sig påmint.

Din dotter kommer tillbaka, någonstans inuti känner hon säkert en övertygelse att du kommer att finnas där när hon inser att hon måste lämna nuvarande situation - vänta dig ingen bön om förlåt, men finns där och ta emot den när den kommer. Du ser nog skillnaden.

AnnaMariaK
2012-11-07 19:11
#71

Morell1,

jag lider med dig och jag är helt säker på att Du vill väl!

Men jag förstår också att det är svårt att stå ut med att den man försöker hjälpa är elak och oförskämd. Du har rätt att känna dig besviken, arg mm.

Jag vill bara trösta dig. Den elakhet din dotter visar är inte sprunget ur hennes sanna inre. Min yngsta dotter grät en gång och sa: "min mamma är förtrollad, min mamma är förtrollad" på den tiden jag var besatt av mitt onda förhållande. Det gjorde ett starkt intryck på mig och påverkade mig. Jag började känslomässigt avlägsna mig från min partner.

Vad jag försöker säga är att din dotter är "förtrollad" på samma sätt som pojken i sagan om Snödrottningen som fick en skärva av trollspegel i sitt öga var "förtrollad" och såg gott där inget gott fanns.

Sagorna är symboler för psykologiska processer som är allmängiltiga, därför fascinerar de generation efter generation.

Jag var förtrollad och idag kan jag bara inte fatta hur jag tänkte så förvridet. Så kan det också bli med din dotter i framtiden.

Men till dess, plåga dig inte mer, lev ditt liv, gör det som ger dig glädje. Din dotter behöver själv vilja frigöra sig.

Kramar!

morell1
2012-11-09 04:14
#72

Hej! tack för allt ert stöd och era kloka, varma ord, jag hör av mig senare.

Mvh Morell

AnnaMariaK
2012-12-15 18:24
#73

Hej morell1,

hur går det?

Jag tänkte idag på din dotter när jag läste det här: www.expressen.se/halsa/han-har-hjarntvattat-min-syster-totalt/

Kramar

Hawknestgrove
2012-12-27 13:53
#74

ja hur går det?

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

morell1
2012-12-31 15:10
#75

Hej! Gott Nytt År med er allihopa! Jag läste filen från expressen, som anhörig känns det braman är inte ensam, det finns fler som har ett helvete, tack AnnMariK. Det har inte hänt så mycket, jag vet att julen va.hevete som hos så många andra, min dotter har i alla fall varit upp i jul till sn pappa, och det kan kännas bra, men ingen jul hälsning eller något annat har jag fått, trotts att jag själv har skickat, det känns jobbigt, trotts att jag vet att jag inte ska tänka så mycket. Vad jag vet är att hon ringde till han på julafton och han hade varit dum som vanligt i telefon, hon hade sagt att " du ska inte förstöra min jul" då hade han bara skrattat. Jag fattar inte, varför ringerhon till han när han gör henne illa och när hon säger att det är slut. När hon kommit hem, så sa hon att hon tappat nyckeln till sin bostad, så att hon fick sova över hos han, det köper inte jag, hon har åkt till han direkt av någon anledning, och sen har han tagit nyckeln. Hon har väninnor som skulle erbjuda en sängplats för en natt. Jag tror att han gömde nyckeln, för att hon skulle sova där, sen har han förmodligen straffat henne på ett eller annat sätt. Hon svara inte i telefon dagen efter hon hade kommit hem, både hennes pappa. och syster försökte nå henne. Han kanske till och med kanske kopierat nyckeln till hennes lägenhet. Hennes syster pratade med henne 2 dagar efter hon kommit hem och då naturligtvis lät allting bra. Som Mamma målar jag alltid upp hemska scenarior, jag vet att det inte är någon idé för det är bara jag som lider. Det gör ont, Mvh morell

AnnaMariaK
2013-01-01 17:57
#76

Hej Morell1 och Gott Nytt År!

Din dotter är som sagt "förtrollad" fortfarande. Det att hon har kontakt med "typen" beror antagligen på medberoendeproblematiken. Jag känner igen det från mitt tidigare liv.

Bara hennes uttryck "du ska inte förstöra min jul" låter oss ana vad som pågått i kulisserna. Hon kanske skäms innerst inne inför dig (Du var ju snabb i din rätta bedömning av deras relation) och därför inte svarar på dina kontaktförsök. Man vill inte erkänna sina tillkortakommanden ens inför sig själv. Hon kanske är rädd att komma med svansen mellan benen och få höra "vad var det jag sa?" Hon gör tappra försök att få sin dödsdömda relation att fungera.  Jag gjorde så själv i 16 år.

Hoppas det går fortare för din dotter.

Styrkekramar!

Annons:
yvonnel
2013-01-02 14:01
#77

Hoppas att du får ett Gott Nytt År och att din dotter orkar komma tillbaka till dig snart.

Kram Yvonne

Kalendula
2013-01-04 22:09
#78

Nu är det ju rätt längesedan som inlägget skrevs. Men jag kan säga att jag tycker att du gör rätt som lägger dig i. Även om din dotter är skitförbannad på dig för att du anmälde killen.

Hade jag fått uppleva det när jag var misshandlad så hade jag varit tacksam.

Men samtidigt förstår jag din dotter, det är inte lätt att leva i en sån relation, för någonstans så vill man ju att det ska bli bra.

Du har visat också för killen var du står. Vilket i sig kan göra att han lugnar ner sig. Men troligtvis inte i slutändan.

Fler borde lägga sig när något inte står rätt till.

Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.

"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"

morell1
2013-01-06 19:55
#79

God Fortsättning! AnnMariaK, Yvonne och Kalendula.

Tack för era svar och ert stöd det värmer och ger mig kraft och hopp, framförallt tålamod och uthållighet.

Jag satt en dag och tittade på gamla sms från förra året som min dotter skickat, före den ödesdigra dagen i Oktober 2011, herre gud! det har gått nästan 1 1/2 år snart sedan jag har haft kontakt med min dotter.

Det var roliga sms, glada, förväntansfulla, längta hem sms, saknande sms, sms fulla av förhoppningar, var och varannan dag, jag kan inte fatta vad som har hänt ibland, det är som ett chock tillstånd, men i det här så har jag aldrig tvekat eller tänkt att jag gjorde fel, jag skulle anmäla igen om det var så fallet var. I stället kan jag känna att jag kanske kunde ha gjort mer.

Jag kanske skulle ha tagit bilen kl 02:45 mött upp hennes far och hennes syster och åkt vidare 50-60 mil söderut, hade hon öpnat för oss? hade vi fått med henne hem? det kanske hade slutat med storbråk, hur såg hon ut? hade hon stora blåmärken, märken efter fingrar pga hårda tag, vad jag vet hade hon söndersliten klänning och att det förekommit knuffar och slag och mycket kränkning, förnedring och förminskande.

Jag ångrar djupt att jag inte åkte, denna tanke är en mer eller mindre en daglig följeslagare, framför allt är det en stor sorg som finns i min kropp så gott som dagligen som aldrig viker av eller tar rast, det går inte en dag utan att jag tänker på henne på olika vis, ibland bara hennes namn. Ställer mig alltid frågan hur kunde det bli så här???, var vi för frånvarande, självupptagna, uppfatta jag inte signaler, första killen hon var ihop med i 5 år var hur bra och fin som helst, men sen var det som att hon förvillade bort sig helt och inte hitta rätt igen. Jag vill inget annat än att hon ska flytta hem, snart inom ett år ca vet jag att hon tar examen i en 4 år lång utbildning som jag antagligen inte får vara med på.

Mvh Morell1

Kalendula
2013-01-06 21:44
#80

Vad hindrar dig från att hälsa på henne nu? Antingen släpper hon i dig eller så gör hon det inte. Bor hon väldigt långt borta kan du ordna med en övernattning på ett billigt vandrarhem eller B&B, så vet du i allafall att du inte förlorar så mycket pengar om du har dåligt med dem.

Men, hade jag varit mor, så hade jag åkt o kollat till mitt barn. Det hade fått bära eller brista.

Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.

"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"

yvonnel
2013-01-07 13:04
#81

Jag tycker nog något liknande, att hålla tillbaka kan vara väl hårt  även om det också är en sorts trygghet att inte puscha. Men du bör försöka vara med på något sätt vid hennes examen, låt det vara på ditt eget initiativ och kanske att du håller dig i bakgrunden,        men försök ändå att vara där.

[lejonhuvaddärvädur]
2013-01-11 09:39
#82

bra gjort hoppas att din dotter    kan ta sig ut ur den relationen

morell1
2013-03-17 01:22
#83

Hej!

Jag ska berätta att jag har fått kontakt med min dotter, vi har pratat i telefon varannan dag ca, om allt möjligt, oftast långa samtal, vi pratar inte så mycket om det aktuella, jag vill heller inte pressa henne men jag förstår att det är svårt för henne, ibland så lättar hon på locket, då gör det ont i mamma hjärtat, att hon har varit så utsatt. Det har varit slut i mellen henne och pojkvännen ca ett halvår, han har även förföljt henne, väntat på henne, ringt till hennes jobb för att ta reda på hur hon jobbar m.m. Men nu har det varit lugnt ett tag.

Hon vet själv att hon är traumatiserad och har lång väg tillbaka tillbaka till att få tillit till människor. Jag undrar vart hon kan vända sig för att få stöd och hjälp med bearbetning och hur kan jag gå vidare och stötta henne.

Mvh Morell1

Annons:
yvonnel
2013-03-17 18:09
#84

Jag tror att hon kan få den bästa hjälpen om hon vänder sig till en kvinnojour. Om det inte finns någon medsyster att tillgå, vilket jag tror, så finns det kunskap och kontakter. Troligen har jouren gruppmöten el. liknande där man hjälper och stöttar varandra just genom att det finns så många med egna erfarenheter.

AnnaMariaK
2013-03-19 22:24
#85

❤️Grattis Morell1!!!❤️ Lycka till!

MozillaFireFox
2013-07-17 07:20
#86

Du borde vara stolt över att du anmälde. Hade du inte gjort det skulle det slutat med ett helvete. Det är svårt för en kvinna att lämna en man som kontrollerar en. Gör hen si och så blir det bestraffningar!

our actions cannot be undone, but can however be learned. thats how we gain experiences. experience is another key to success friend. keep in mind that youre important. 

Froken.E
2014-11-09 01:05
#87

[Först kanske jag ska säga att detta är min mors tråd, tråden om det värsta och privataste i mitt liv. Jag är alltså morell1's dotter] Jag väljer att skriva detta för om det skulle finnas någon annan anhörig som kanske hittar tråden och befinner sig i den sits min mamma var, eller för någon som kanske varit i min sits. Så förblindad av sin situation så man hellre för krig mot den som hjälper en än mot det hållet man borde rikta all sin kraft och styrka mot. Jag är djupt tacksam för alla er som har kommenterat och stöttat min mamma genom detta! Många gånger har jag läst denna tråd och varje gång känner jag att jag växer. Jag känner en enorm tacksamhet över min mors eviga tro på mig, och att hon kämpade så mycket för mig! Samtidigt och oundvikligen så skäms jag för att jag totalt klippte bandet mellan min mor och mig! Jag skäms och det gör mig fruktansvärt ledsen över att jag drog in henne i mitt helvete och gav henne ett eget! Under den tiden vi inte pratade så funderade jag aldrig på vad jag gjorde mot henne, utan enbart vad jag kände att hon gjort mot mig och den jag älskade, jag kunde känna att hon genom sitt val utsatte mig för mer fara än jag redan befann mig i. Någon undra vad som hände med polisanmälan, jag blev tvungen att infinna mig på polisstationen för förhör vilket jag först inte alls ville men det va till och dyka upp annars så skulle polisen hämta mig. Väl där fick jag sitta och helt sonika förminska allt som hände den där kvällen, "det var bara några knuffar, han var full, och han är stark så han räknade inte med att jag skulle fara så långt som rakt in i fönsterbänken" "vi hade precis skaffat katt, det var bara olyckligt att jag råkade trampa sönder matskålarna och skära upp fötterna" "jag hittade ingen film på mobilen så han låssades bara filma" "alla bråkar, vi vill sköta detta privat" "han menade inte att det skulle bli som det blev" Jag ha aldrig varit bra på o ljuga, men jag måste gjort ett bra intryck eller så va det det att jag med tårar i ögonen bönade och bad dom att lägga ner förundersökningen och låta oss sköta det själva, jag bodde trots allt med den mannen. Jag satt på förhöret och var rädd, inte för polisen, utan för jag visste att min sambo skulle kräva ut ett utdrag från polisen, han skulle skriftligen få se allt jag berättade för polisen. Jag fick passa min tunga och väl tänka på hur jag formulerade mig. Mitt i allt detta reflekterade jag aldrig över vad som hade hänt, vad min sambo hade gjort mot mig, allt jag kunde fokusera på var det jag tyckte min mamma gjort mot mig. Det var inte min sambo som var orsaken till att jag fick sitta i ett rum och ljuga för en polis, det va mamma, min mamma som tog ett beslut över mitt huvud! Jag var nyss fyllda 25, jag kunde stå upp för mig själv. Det sista är ju inte alls sant, under 3års tid stod jag inte upp för mig själv en enda gång, den enda som faktist gjorde det var min mamma. Det vet jag idag, men då då kunde jag inte se verkligheten för var det var. Vidare så blev förundersökningen nerlagd, och precis enligt mina farhågor så fick min sambo mig att skriftligen begära ut all material från förundersökningen, åklagaren tog ett smart beslut och gav mig endast mitt egna vittnesmål och själva anmälan. Han fick alltså inte tag i min mammas vittnesmål. Min sambo var nöjd med min insats och jag klarade mig undan den gången! Att lämna honom var det svåraste jag någonsin gjort, känslomässigt och rent praktiskt. Jag hade en egen lägenhet på annan ort (en ort jag även jobbade på) som jag hyrt ut i 2a hand och skulle sälja, men sakta började jag flytta saker mellan dom två lägenheterna. Jag fyllde handväskan med prylar innan jobbet, lämnade av och skyndade mig hem. När jag väl tog modet till fånga och tala om för honom att jag skulle flytta hotade han genast med att ta sitt liv. Det enda jag såg då var min skuld, hans familj hans vänner, dom skulle beskylla mig. Från det att jag berättade för honom att jag skulle lämna honom så tog det 7 månader innan jag kände att det var klart! Han förstod, han accepterade. Men jag har aldrig varit så rädd som jag var under dom 7månaderna, många gånger behövde jag hämta saker i lägenheten, många gånger hotade han med att ta sitt liv om jag inte kom dit, han hotade med att sitta utanför min lgh i dagar om det krävdes för att se om jag träffat nån ny. Han var utanför min lägenhet, utanför mitt jobb, inne på mitt jobb, i mitt trapphus, utanför min dörr. Jag var rädd, jag var livrädd. Jag sprang alltid från parkeringen till min port, ifall han skulle vara där. Jag hade nycklarna förberedda så jag fort skulle kunna ta mig in och stänga dörren. Jag var rädd för o polisanmäla, jag hade ju redan suttit hos dom o sagt att allt va lugnt, mamma ljög. Hur skulle dom kunna tro på mig nu. Åklagaren valde att lägga ner trots att det var ju tydligt att något inte stod rätt till. En kille som misshandlar ett djur och filmar det är ju helt tappad. Men en man som gör det mot den han älskar?!? Det är tydligen ok! Även om vi gjorde slut i oktober så tog jag inte upp kontakten med min mamma förens långt senare. Jag skämdes, jag skämdes för att jag inte gjorde som alla andra kvinnor "packade och bara stack" jag fick mitt ex att tro att det fanns en chans, han började terapi. Han försökte verkligen lappa ihop det jag redan visste var kört. Jag träffade honom då och då, jag hade fortfarande saker i vår lägenhet, men varje gång jag var där så kände jag att det var större och större chans att jag aldrig skulle komma där ifrån på något annat sätt än med ambulans. Jag vågade inte säga till honom att det var kört, jag var rädd att han inte skulle låta mig lämna honom. Sista gången jag träffade honom hade jag packat en resväska full med saker jag skulle ta med mig, jag var nog lite för tydlig med att säga att det var helt slut, jag skulle aldrig komma tillbaka. Jag fick jag som så många gånger förr låsa in mig i badrummet och sätta mig i hörnet på duschen och hoppas att han inte skulle komma in. Det gjorde han, överlevnads instinkten tog över och jag kände att jag behövde ta mig ut ut lägenheten. Jag lyckades lura bort honom från ytterdörren han blockerat och sprang! Han ringde och hotade mig, jag skulle bara veta vad han va kapabel till, han skulle aldrig låta detta vara ogjort. Jag sprang, och jag kom aldrig tillbaka. I flera månader var en luftmadrass min enda möbel och med endast sådana saker som jag hade fått plats med i en väska. Hårborste, några böcker, en uppsättning med ett bestick av varje, en stekpanna, en liten kastrull och några ombyten. Jag levde ytterst spartanskt men har aldrig känt mig så rik. Jag kunde ju köpa nytt, men jag hade inget behov. Jag hade allt jag kunde önska, ensamhet, bostad på annan ort och 3 lås på dörren! Först 7månader efter steget kunde jag hämta mina saker från den gamla lägenhet, mamma och hennes sambo hjälpte mig och hämta allt det jag hade lämnat i hast. När jag ser tillbaka så känns åren mellan 2009-2013 som en konstig film, jag har svårt att se att det är en del i mitt liv. Allt jag varit med om, alla känslor, alla beslut. Jag minns allt men jag känner mig som en främmande åskådare i mitt liv. Det var inte jag.. Idag lever jag lyckligt och har själv blivit mamma, och det är nog därför jag av hela mitt hjärta kan säga till dig mamma att du gjorde rätt, jag har sagt till dig många gånger att det var fel beslut, att du gjorde ett övertramp. Men Du gjorde rätt, och du var bara en mamma, MIN mamma. Jag är oerhört stolt och glad för jag har dig och för att du aldrig slutade kämpa! Och jag är ledsen för den jag var och det jag fick dig att utstå!

AnnaMariaK
2014-11-09 18:15
#88

Tack #87 för "epilogen"! Det var snällt av dig att ge oss återkoppling. Det Du berättar har jag anat, men ändå inte fullt ut märker jag. Jag har vuxna döttrar (men som tur är inte med min senaste sambo) och eftersom jag har erfarenhet av att leva i ett sjukt förhållande, så känner man igen vissa tecken trots att man inte är insatt. Grattis till dig som har tagit dig ur detta helvete! Du har en mamma med hjärtat på rätta stället!

Upp till toppen
Annons: