03 - Min Historia

Att äntligen leva ett liv

2012-02-28 21:58 #0 av: Ratlings

Det är så många sorgliga historier på denna sajt och jag lider verkligen med alla där ute som går igenom och har gått igenom all denna smärta.

Här kommer min historia så som jag minns den och som andra berättat då jag förträngt en hel del.. Förlåt för lång text!

Jag är uppvuxen i Norge, en bra familj, med duktiga föräldrar och lyckliga barn. Ja, det var vad omvärlden trodde. Innanför dom stängda dörrarna dolde sig psykisk och lite fysisk misshandel (inte slag, utan allmän hårdhänthet som alla senare förklarat för mig som fysisk misshandel). En familj med 1 ilsken, psykopatisk far, 1 hjärntvättad, trasig mamma som ständigt fick höra hur värdelös hon är och att hon inte duger till något, 1 dotter som ständigt fick höra hur dålig hon är och som alltid räddades av sin syster och 1 tjej som fick minst lika mycket skit som alla andra men var duktigare och således kunde använda det som ett skydd mot sin syster. Den sistnämnde är jag.

Vi levde i ständig skräck för pappa. Han kunde explodera närsomhelst.
Vi fick absolut inte skratta, ha kul, hålla mackan för högt, spilla, prata när han var upptagen, "stöka", lyssna på musik..
Straffen var att han tog hårt i armen vilket lämnade blåmärke, tryckte in fingret på kroppen vilket också lämnade blåmärke, gå att lägga sig - spelar ingen roll om det var 8 på morgonen eller 20 på kvällen - utan mat resten av dagen, "husarrest" vilket innebar att vi inte fick lämna rummet och knappt mat (bara när mamma smugglade in det). Har fått höra av syster och mamma senare att vi (jag och syster) vart instängda på vårat rum i 3 dagar utan mat, vi fick göra "våra behov" i papperskorgen under denna tid. 
Mamma var hjärntvättad. Hon var så himla manipulerad av denna man att hon var trasig. Hon skyddade alltid honom, tog hans parti när det var något. Detta har hon mått sjukt dåligt av i efterhand och bett om ursäkt 1000 gånger om.
Jag kommer aldrig glömma hur kul vi hade, lyssnade på musik, var glada och hade allmänt kul... För att sedan stelna till och gömma allt, stänga av musiken, när man hörde hans fotsteg i trappan. Den skräcken.. Den smärtan..
Eller en gång när jag kom försent hem från min enda kompis - tror det var 15 min eller något sådant - och jag funderade över hur jag skulle berätta för honom, och hur mycket "stryk" jag skulle få. När jag kom hem vart jag inslängd i rummet och dörren låst. Ingen mat... på 2 dagar.
Jag har en skada i handleden som gör oerhört ont emellanåt. Den kommer från min far. Jag hade drömt en mardröm och kröp ner till min syster för att ligger bredvid henne där jag också somnade. Pappa såg detta på morgonen, slet mig ut ur sängen och slängde upp mig till min säng - genom att hålla runt handleden och svinga upp mig. Vi hade alltså våningsäng.

Jag kan också minnas att farmor - min pappas egna mor - också var rädd för honom. Farmor och farfar skyddade oss däremot ändå. Dom sa emot hans sätt att behandla och tog ut oss ur rummet när dom såg att vi var inlåsta igen/lät honom inte låsa in oss. Dom tröstade och fanns alltid där.

Skolan var som en fristad trots mobbningen som knäckte mitt självförtroende. Det var väl inte så konstigt att dom sa att jag är ful, fet, äcklig, värdelös osv när jag ändå hörde det varje dag från min far. Dom mobbade mig också för att min pappa är som han är. Jag var utstött, hade bara en vän som flyttade i 5an och därefter var jag helt ensam. Utfryst, mobbad. Spottad på. Värdelös. 
Jag var trots omständigheterna sjukt duktig i skolan. Låg före alla andra i uppgifter, hade sällan fel på prov/läxförhör eller dåliga reslutat på läxor. Min syster däremot hade svårt att koncentrera sig och hängde därför efter - hon var "sämre". Detta resulterade i att hon alltid fick visa sina prov/läxor innan mig - för när han skulle till att bli asförbannad kunde jag visa upp mina och han kunde bli "glad" igen. Jag har alltid skyddat min syster - min lilla stora syster - trots att det innebar att jag fick mer "stryk" än hon.

Jag tror det var min mammas kompis som fick upp mammas ögon. Att något inte var som det skulle. 
Kompisen hade också levt med en psykopat innan, så hon kände igen signalerna. Hon lånade ut en bok till mamma och sa åt henne att strycka under allt som stämmer in på pappa och sedan återkomma. Vilket hon gjorde - och därefter fick upp ögonen lite.
Då började hon lite smått bli arg när pappa låste in oss utan mat. Och gav oss mat framför honom medans orden haglade över henne - du är värdelös, du har ingenting att säga till om, du är så dålig, du kan inte ta hand om ungarna.

Droppen för mamma var en morgon när min syster inte hittade sin tyska bok innan skolan (som förövrigt var i skolan).
Pappa jobbade eftermiddag den dagen och låg i sängen då. Han gick upp och vart förbannad för att hon "slarvade bort sina saker jämnt". Efter ordhagel om hur värdelös hon är puttade han till henne så att hon flög in i skåpet bakom och sjönk ihop. Jag började gråta och gick in till mamma. Orden jag sa kommer jag aldrig glömma "Om du inte gör någonting nu mamma, så kommer vi rymma och aldrig mer komma tillbaka. Vi orkar inte mer!".
Mamma vart förbannad och sa att sådär gör man minsann inte! Pappas svar var då "det är det ända sättet dom lär sig." Mamma i sin tur sa att hon tänker lämna honom och pappa sa att han skulle ha ungarna. Sen gick vi till skolan.
Syster umgicks med sina kompisar och jag var som vanligt mobbad och hade en sjukt tung dag med oerhört mycket tårar - vilket ledde till mer mobbning, ordhagel och knuffar.
Senare på kvällen när pappa var på jobbet sa vi att vi inte tänker stanna med honom.
"Nej det är klart, ni kommer med mig!" var svaret från mamma.
Ca. en månad efter flyttade vi till ett mysigt hus, där vi hyrde bottenvåningen, med trädgård och sjöutsikt. Åh så bra vi hade det. Emellanåt.

Mobbningen fortsatte. Jag vägrade gå till skolan. 
Efter yttligare några månader flyttade vi igen - men denna gången till Sverige, min mammas bror bor ju här och vi kan börja om!

Denna flytt resulterade i sexuellt utnyttjande/trakasserier av en man och min dåvarande pojkvän. Det tänker jag dock inte gå in på mer.  Min dåvarande pojkvän misshandlade mig också - slog, knuffade och tvingade sig på mig.

Skolan vart ingen skillnad. Jag var för annorlunda för att passa in. Jag vart än en gång mobbad. Ordhagel, knuffar, slag, spott och saker slängda efter mig. Så var det ända till jag slutade där.

Jag hamnade på behandlingshem i 1 år och 8 månader pga självskadebeteende och upprepade självmordsförsök.
Efter det hamnade jag med mamma igen. Väl hemma började mamma kalla mig värdelös, jobbig, hon önskar att hon slapp mig osv. Det höll på från 2008 till 2011. Under den tiden hade jag otaliga samtal med soc om detta, även utomstående påpekade hur mamma var mot mig, men inget hände. Jag var tillsammans med en kille som tillsynes var bra när vi först vart tillsammans, men senare när jag medicinerats mot min diagnos - bipolär - och gick upp i vikt började han vilja ha sex med släckt lampa, inte hålla handen eller vara nära när vi var ute och inte umgås med hans kompisar när jag var med. Det tog slut när han bestämde sig för att han "ville testa annat" som han uttryckte det.
2011 vart jag tillsammans med min nuvarande sambo. En underbar kille. Mamma bjöd in honom att bo med oss, vilket han gjorde. Ja tills mamma bestämde sig för att hon tröttnat och fick en etta där vi inte kunde bo. Mao - hon slängde ut oss utan att bry sig vart fasiken vi hamnade. SOC kunde inte göra något heller, utan 1 januari 2012 skulle vi stå som bostadslösa.

Efter mycket bostadsletande och samtal med SOC fick vi en egen lägenhet trots allt.
Och äntligen.. Äntligen har jag ett liv. Jag är arbetslös och går hemma om dagarna, men vad gör det när man har en underbar sambo, underbara djur och kan leva ett liv utan massa skit?
Från och med nu tänker jag vara stark och inte ta mer skit.

// Lise
Bloggen om ett hundigt liv
When nothing goes right, go left!

Anmäl
2012-03-02 14:55 #1 av: mjuhm

Oj, vilken hemsk historia.. Rynkar på näsan

Anmäl
2012-03-02 15:52 #2 av: Elsa98

Åherregud! Vad stark du är! Vad skönt att det är på bättringsvägen *kram till dig*

Anmäl
2012-03-02 19:31 #3 av: Ratlings

#2 Tack :)

// Lise
Bloggen om ett hundigt liv
When nothing goes right, go left!

Anmäl
2012-03-04 01:11 #4 av: yvonnel

#0

Kära rara du, vilken hemsk bakgrund du har. Hoppas verkligen att du har hittat den rätte mannen i ditt liv så att du får chansen att bli hel igen.

Stor kram

Anmäl
2012-03-04 13:13 #5 av: Ratlings

#4 Det har jag verkligen! Glad

// Lise
Bloggen om ett hundigt liv
When nothing goes right, go left!

Anmäl
2012-03-18 13:09 #6 av: AnnaMariaK

Varma kramar till dig från mig också!

Anmäl
2012-03-18 13:12 #7 av: Ratlings

#6 Tack Glad

// Lise
Bloggen om ett hundigt liv
When nothing goes right, go left!

Anmäl
2012-03-18 17:19 #8 av: Hawknestgrove

ja din historia är en uppmuntran till just dem, som sitter i dåliga hemförhållanden.

 

 

 

 

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2012-03-18 17:51 #9 av: Ratlings

#8 Ja det var lite anledningen till att jag skrev den! Man kommer ur det Glad

// Lise
Bloggen om ett hundigt liv
When nothing goes right, go left!

Anmäl
2012-05-21 20:04 #10 av: Ratlings

Puttar upp lite hopp för andra. Stå på er, ni kommer klara det!

// Lise
Bloggen om ett hundigt liv
When nothing goes right, go left!

Anmäl
2012-05-27 19:36 #11 av: Alice98

Åh herregud vad du har gått igenom!

Men tänk possetivt - allt är över! Lev livet och ha kul!

Det är nog svårt att släppa det som hänt, men kämpa!

Jag önskar dig all lycka i livet, det förtjänar du!!

Anmäl
2012-05-27 19:38 #12 av: Ratlings

#11 Tack, det ligger redan bakom mig. Eller ja, det mesta iallafall. Glad

// Lise
Bloggen om ett hundigt liv
When nothing goes right, go left!

Anmäl
2012-05-27 19:44 #13 av: Alice98

#12 Vad roligt att höra! Skrattande

Jag har 3 familjemedlemmar som blivit misshandlade, 2 blev slagna och sparkade och den tredje blev knivhuggen. Det var verkligen hemskt och jag hade svårt att komma över det. Rädd var jag också att dom/nån skulle gå på mig.

Kan förstå att det var hemskt att själv bli misshandlad! Mobbad på en och samma gång dessutom. Åh, gud, sitter här och blir tårögd över att folk faktiskt är med om sånt som du (och mina familjemedlemmar) varit med om! USCH OCH FY!

Jag vill ge dig en pokal för att du har det bakom dig <3

Anmäl
2012-05-27 19:55 #14 av: Ratlings

#13 Det är alldeles för många som lever ett tufft liv tyvärr.. Och många blir trasiga av det, men många tar sig faktiskt också ur det. Det gäller att inte tiga, prata om det, bearbeta det och ta hjälp av utomstående. Glad Att leva i rädsla är inte kul, hoppas du inte gör det längre!

Tack Glad

// Lise
Bloggen om ett hundigt liv
When nothing goes right, go left!

Anmäl
2012-05-27 20:13 #15 av: Alice98

#14 Precis! Man ska göra det du skrev.

Jag mår jättedåligt att inte prata om mina problem och så. När jag äntligen tagit tag i saken och pratat om det (oftast med mamma) så mår jag så mycket bättre. Det gäller att bara börja prata.

Jag har kommit över rädslan! Jätteskönt. Dock kan ingen leva säkert. Men livet är som det är, man får bara bita ihop och göra det bästa av saken. Och göra sitt bästa så att man inte hamnar i smeten.

Anmäl
2012-05-27 20:16 #16 av: Ratlings

#15 Ja man får kämpa sig fram. Man ska inte tänka att "ingen kan leva säkert" heller, då blir det lite fel. Jag har börjat ta dagen som den kommer, inte tänka för långt fram vad som kan, kan inte hända osv. Funkar rätt bra för mig Glad

// Lise
Bloggen om ett hundigt liv
When nothing goes right, go left!

Anmäl
2012-05-27 20:18 #17 av: Alice98

#16 Jaa.. det var väl rätt fel av mig att tänka så. Skäms

Anmäl
2012-05-27 20:23 #18 av: Ratlings

#17 Hehe Flört

// Lise
Bloggen om ett hundigt liv
When nothing goes right, go left!

Anmäl
2012-06-02 21:32 #19 av: ceccie

Jag är uppväxt med en psykisk sjuk mamma. Det är orsaken till att jag föll för dysfunktionella killar. Utan mina djur hade jag aldrig stått här idag.

Anmäl
2012-06-02 21:41 #20 av: Ratlings

#19 Djuren är ett stort stöd. Det har jag också märkt, dom finns där när man behöver dom, håller en sysselsatt och får en på bra tankar. Glad

// Lise
Bloggen om ett hundigt liv
When nothing goes right, go left!

Anmäl
2012-06-30 20:40 #21 av: ceccie

#20# dom får en o må bra när världen runt en är ett kaos. Du är en bra tjej, det ska du komma ihåg.

Anmäl
2012-07-01 17:17 #22 av: Ratlings

#21 Tack Glad

// Lise
Bloggen om ett hundigt liv
When nothing goes right, go left!

Anmäl
2012-11-05 03:58 #23 av: fitnessdea

Rädsla kan ställa till med ett rent helvete.

Sköt om dig o ha det bäst.

Tack.

Kram fitnessdea som lär sig massor av livets utmaningar.

Anmäl
2012-11-05 10:49 #24 av: Ratlings

#23 Ja det kan ju det! 
Kram

// Lise
Bloggen om ett hundigt liv
When nothing goes right, go left!

Anmäl
2012-11-14 13:49 #25 av: Linda 33

när jag läste din historia grät jag så mycket fattta inte hur du kan vara så stark,efter allt du har gått igenom,men jag är så glad att du är lycklig nu och att du har ett bra liv,ge aldrig upp vad som en händer utan var stark ta ingen skit,utan se framåt o känn glädjeSkrattandekram

Anmäl
2012-11-14 14:10 #26 av: Ratlings

#25 Jag tror att alla människor är starkare än dom tror. Alla kommer igenom sina svåra tider bara dom inte ger upp. :)
Kram

// Lise
Bloggen om ett hundigt liv
When nothing goes right, go left!

Anmäl
2012-11-18 16:54 #27 av: Sagalilla

Å vad glad jag blir att du har en underbar sambo!

Anmäl
2012-11-18 17:14 #28 av: Ratlings

#27 Glad

// Lise
Bloggen om ett hundigt liv
When nothing goes right, go left!

Anmäl
2012-11-19 13:19 #29 av: [Älskamig]

Känner igen mig i det du har vart med om. Soc som inte lyssnar, föräldrar som inte ser och omvärlden som tror att allt är så bra!

Anmäl
2012-11-19 13:37 #30 av: Ratlings

#29 Det är då man får kämpa och få dom att förstå. Inte så brutalt som jag gjorde, för det rekomenderar jag verkligen inte, men det gäller att inte ge upp. Det blir bättre med tiden, och att få folk att förstå kan vara riktigt jobbigt ibland.

Du förstår inte hur stark du är, förrän det enda alternativet du har är att vara stark.

// Lise
Bloggen om ett hundigt liv
When nothing goes right, go left!

Anmäl
2012-11-19 14:41 #31 av: [Älskamig]

#30: Soc bara skrattade när jag berättade om mina problem. Han, gubben, tyckte det var normalt när ens föräldrar kastar saker så fort de blir sura.

Anmäl
2012-11-19 16:25 #32 av: Ratlings

#31 Du får begära en ny handläggare, det har du rätt till!

// Lise
Bloggen om ett hundigt liv
When nothing goes right, go left!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.