03 - Min Historia

Mit liv av misshandel

2012-02-16 13:58 #0 av: IASockertopp

Det började året när jag skulle fylla 7 år och började ettan
Första dagen var det en kille i min klass som rev mig med häftstift i hårbotten
Jag blev väldigt rädd och ställde mig bredvid läraren, men det var rutin att alla skulle stå i kö utanför klassrumsdörren innan vi gick in s hon sa bara snäsigt att jag skulle ställa mig i kön igen
Jag försökte livrädd viska vad killen just gjort men hon lyssnade inte utan sa igen att jag skulle ställa mig i kön
Jag har alltid varit blyg och rädd så jag gick skakandes längst bak i kön
Det fortsatte hela skoltiden, folk spottade loskor i mitt hår, använde mitt huvud som bollplank, slog mig i huvudet
Alla berättade för mig hur värdelös jag var och när jag berättade det för mamma sa hon bara att jag skulle strunta i det
Jag gick aldrig en hel vecka utan var ofta hemma 1-4 dagar i veckan pga magknip
Lärarna sa att jag inte var mogen för att gå i skolan
En lärare sa att jag var usel som inte gick hela veckor
Dom satte i 3an in 2 kuratorer som skulle försöka få ordning på klassen, som var den stökigaste dom någonsin haft
Men det hjälpte inte
När det var bad var jag alltid hemma eftersom dom andra hela tiden tryckte ner mitt huvud under vattnet, men ingen vuxen sa något
När vi började 7an så bytte vi skola till en som låg 1 mil bort
Där fortsatte allt fast grövre
Jag blev en gång slagen i pannan så jag svimmade av
En annan gång blev jag slagen i huvudet under en hel dag så jag till slut helt hysteriskt och låste in mig på toaletten
Men lärarna sa att jag skulle strunta i det och fortsätta gå i skolan
När jag skulle börja 8an bröt kroppen ihop och jag låg apatisk i sängen vecka efter vecka, jag åt inte, gick inte på toa
Låg bara och stirrade ut i det tomma
Skolan hotade med att låta polisen skulle komma och hämta mig eftersom det faktiskt är skolplikt
Jag varken orkade eller vågade gå tillbaka till skolan
Soc satte in folk som skulle komma hem till oss och ta med mig till skolan varje dag
Det resultera i att jag åkte hemifrån 7 varje morgon
In till stan som låg 5 mil bort
Där ägnade jag hea dagarna åt att gå i skivaffärer hela dagarna
Jag hade inga vänner utan var ensam hela tiden
Efter ett tag så började jag sniffa allt jag kom åt och ett tag efter det började jag hota mamma för att hon skulle köpa ut brännvin åt mig
Jag satt hela dagarna på mitt rum och drack brännvin, folköl och sniffa lösningsmedel
Det fick bort den eviga ångesten och oron
Jag var väldigt våldsam och mamma orkade inte ha mig hemma
När jag var 17 fick jag en lägenhet och flyttade in till stan
Där fick jag efter 2 månader kontakt med a-laget och har hängt med dom sen dess
Nån månad senare började jag med Amfetamin för att orka supa
Efter 1 månad efter det blev jag ihop med en snubbe som slog mig varje dag, men jag kommer knappt ihåg det samt att jag inte tänkte så mycket på det eftersom jag ju slog honom
Det var bara det att jag vägde 60 och han 100 kg muskler (nymuckad som han var)
Jag blev av med lägenheten, blev uteliggare, blev våldtagen och i och med det gravid, gjorde abort, bodde hos mamma ett tag, kom på behandlingshem i 1½ år, efteråt var jag lycklig
Fick jobb på ett fik och jag trivdes som fisken i vattnet
Jag var för första gången i mitt liv lycklig!
Men plötsligt började chefen mobba mig offentligt
Efter två veckor orkade jag inte mer, allt hade kommit tillbaka så jag gick bara därifrån och började supa smått
Det blev mer och mer och Amfetaminet kom tillbaka i mitt liv
År 2000 blev jag ihop med en kille som efter nån månad började misshandla mig grovt
Främst psykiskt men då och då fysiskt och jag kände att det var FAN inte ok, jag polisanmälde honom varje gång och vi satt i 3 rättegångar
Han fick fängelse varje gång men när han mucka så hade han nyckel till min bostad så han kom tillbaka
Jag sa till polisen en gång om dom inte kunde ta ifrån honom nyckeln eftersom jag inte ville ha honom i min bostad, dom svarade att dom inte kunde göra det eftersom vi båda bodde där
Senare fick jag dock veta att dom visst hade kunnat göra det eftersom det bara var jag som stog på kontraktet!
Jag fick tillslut sälja min älskade lägenhet, skaffa hemlig identitet, flytta från min hemstad och byta namn
Det är FörJävligt!! att det ska vara så här!!
Mitt liv är förstört
Mitt psyke är hemskt och jag vågar inte ensam gå ut genom dörren
Folk säger hela tiden att jag ska sluta tycka synd om mig själv och gå vidare
Men när det börjar vid sån tidig ålder så är det inte bara att skaka av sig
Jag har tagit itu med mitt liv, är amfetaminfri och dricker inte som förr utan som en "Svensson"
Jag vill använda mina erfarenheter till att hjälpa ungdomar i samma situation

Anmäl
2012-02-16 21:42 #1 av: AnnaMariaK

I din berättelse finns så mycket smärta! Det är ett under att Du har överlevt. Jag vet inte hur jag hade reagerat om jag blev utsatt för samma och ändå var inte mitt liv en dans på rosor, långtifrån. 

Förlåt om jag ställer dumma frågor, men när jag läser om allt det onda som har hänt dig i barndomen undrar jag om Du vet varför din mamma inte gick till skolan och ställde lärarna till svars för underlåtenhet att ingripa? Min mor hade nog slagits om hon fick veta att hennes barn blev förföljda, samtidigt som hon var väldigt sträng mot oss och var på oss som en hök, hade ögon i nacken så att säga.

Skämdes Du för vad man gjorde mot dig? Var din mamma upptagen med något annat så att hon inte iakttog dig tillräckligt för att se hur illa Du for? Blev Du slagen hemma? Var din mamma försvagad av något i sitt liv eller sjuk?

Det är så förskräckligt när barn får fara illa och att de vuxna inte är tillräckligt uppmärksamma.

Anmäl
2012-02-18 12:11 #2 av: [trollskogen]

Skickar massa kramar till dej .

Kontakta en skola o be att få tala till klasserna o berätta .

Du kan nog hjälpa en hel del ungdommar.

Anmäl
2012-02-21 18:01 #3 av: Lindansare

Hoppas du en dag kan få hjälpa andra genom dina erfarenheter så som du beskriver du vill..

Styrka och värme!

Medarbetare på Misshandel iFokus

/Lindanserskan (OBS! Copyright på allt!)

Anmäl
2012-02-22 01:28 #4 av: Mirjami-78

Jag förstår vad du har fått gå igenom. Det är inget som man kan sudda bort över en dag, men jag hoppas att du en dag kan ändå ha lättare att leva med det du har blivit utsatt för.

Jag har själv varit mobbad i skolan och tyvär kan jag ju säga att skolan inte gjorde speciellt mycket. Sen levde jag ihop men en man som hade alkoholmisbruk och det var jätte tufft när den sidan kom fram för då blev han även våldsam. Till slut satt jag stopp för det och i dagsläget är han inget värd i mina ögon. När det gäller vårat gemensamma barn har jag sagt till han att han skall gå till fam.rätten men det verkar inte som han vågar detta, för har man inte rent mjöl i påsen så är man rädd att gå till myndigheterna. Visst vi har tyvär gemensamvårdnad men jag har räknat ut att desså längre tiden går desså större chans har jag att få ensam vårdnad på sonen i slutändan för pappan anstränger sig inte för att kunna ha eller få kontakt med barnet.

Sajtvärd på Singelföräldrar och medarbetare på Misshandel samt på Svåra tider.

Inget är omöjligt det kan bara vara mer eller mindre besvärligt!!Cool

Anmäl
2012-02-22 19:52 #5 av: IASockertopp

TACK alla!!
Varit rädd att kolla för det är otroligt många som sagt att jag bara tycker synd om mig själv när jag pratar om det
Blev otroligt glad nu när inga sådana inlägg fanns! :)
Min mamma är psykiskt sjuk så hon förstog nog inte riktigt vad hon skulle göra
Min pappa var resemontör och sällan hemma, han förstog aldrig tror jag hur jag hade det utan sa bara att jag var skolsjuk och blev bara arg när jag inte vågade gå till skolan
Dom dagar jag var hemma från skolan och han kom hem på lunch så gömde jag mig i en garderob eftersom jag var rädd för honom
En gång när han fick veta att jag inte gått till skolan gav han mig en örfil
Så hemma var jag rädd och på skolan var jag rädd
Visste aldrig vars jag skulle ta vägen för att känna trygghet
Tack igen för era inlägg
Stora kramar!

Anmäl
2012-02-22 21:15 #6 av: AnnaMariaK

Lilla vännen vad Du har fått gå igenom!

Kramar, all kärlek och styrka till dig. Hoppas alla goda krafter hjälper dig att resa dig så att Du får ett värdigt liv.

Anmäl
2012-02-25 13:42 #7 av: Hawknestgrove

Jag tvivlar inte en sekund på, att du grejar dig.....

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2012-03-02 18:39 #8 av: Smullis

Du är otroligt stark!
Kramar! Önskar dig all lycka och kärlek!

Anmäl
2012-03-02 21:02 #9 av: WilmaP

Usch & fy,förjävligt att du har behövt genomgå det här! Men så långt du har klarat dig nu, hör jag att du är en otroligt stark person, jag tror på dig!

MASSA styrkekramar!!

Anmäl
2012-03-03 22:56 #10 av: yvonnel

Här dyker det upp minnen från barndomen lite då och då - såna som jag inte hade tid att ta hand om när jag på allvar fick tillbaka minnena från sexuella övergrepp av flera pedofiler, inte då heller hade mina föräldrar tid eller ork att se mig och vilka hemska saker jag varit med om.

Senast i söndags fick jag ett bryt när jag fick associationer som ledde till komihåg om ett speciellt tillfälle när mamma slog mig så mycket att jag svimmade. Fast det är mer än 55 år sedan så gör det ont som bara den. Jag har inte supit eller knarkat men jag gick hemifrån när jag var 14 och har klarat mig själv sedan dess, nu är jag pensionär. Hoppas att du klarar att vara utan karl, du behöver lugn och ro mest av allt, det tycker jag att du ska unna dig.

Hoppas att du lyckas med resten av livet så att du får lugn och ro, kanske kan du börja meditera, det är faktiskt stärkande.

Anmäl
2012-03-10 07:27 #11 av: IASockertopp

Yvonne: Största kramen!!

Anmäl
2012-03-24 20:13 #12 av: Elsmen

Herregud!!!

Åååå vad arg jag blir, jag hade för f*n dödad för att hjälpa dig på alla sätt!! synd att jag inte hade gått i samma skola och lika gammal som du för då skulle jag ha hjälpt dig på alla sätt :)

Skickar tusen kramar till dig!

Anmäl
2012-03-29 21:58 #13 av: mjuhm

Åh herre min jesus vad du har gått igenom! Märks att du är stark som klarat allt det här! Fyfan!

Tror på dig, massa styrkekramar!

Anmäl
2012-04-01 20:48 #14 av: IASockertopp

TACK alla!!!!

Anmäl
2012-04-02 20:46 #15 av: ceccie

Hej. Jag känner igen lite av vad du skrev. Du behöver stöd för å komma vidare. Om du behöver prata så är min mejl cecciejohansson@yahoo.se. Kram cecc

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.