Annons:
Etikett03-min-historia
Läst 2808 ggr
[hyperiion]
2/10/12, 11:23 PM

Det du inte ser.

När jag växte upp var jag rädd hela tiden. Jag var livrädd för min egen pappa. Vi var den normala familjen med 2 barn 1 mamma och 1 pappa. Alla ler barnen kommer till dagis och skola samt mamma och pappa till jobben. Allt är normalt ellerhur? Ingen annar vilket helvete som blåser bakom dessa stängda dörrar. Pappa var snäll, han var omtänksam och han var rolig. Men det var bara den stunden på dagen då han var nykter. Den varade kort efter jobbet och tillslut inte tillräckligt långt för att komma hem utan att vara påverkad. Jag och min lillebror var rädda när han kom hem. Man visste aldrig när han skulle vända från ställ och rolig till hotfull och obehaglig. Alla nätter jag grät i panik för ja visste inte om han sov eller var vaken. Allt hatet jag kände och skulden för detta hat. När jag var runt 9 år så kändes det som att något var på väg att hända. Mamma och pappa var annorlunda. Kanske skulle hon äntligen ta hos där ifrån. Jag började känna en svag känsla av hopp. Den slog docks ner när jag fick veta att hon var gravid. Hela världen rasade. Nu var vi fast för alltid. Hur kan hon göra så här? Dumma jävla kärring som inte ser vad som händer. När hon inte var hemma var det som värst. Det var dock inget vi berättade. Hur mycket hon än lovade oss att hålla de hemligt så gick hon och tog upp allt vi sa med pappa direkt och ett nytt krig brakade ur.

Hon är så dum som tror att allt löser sig. Men ingen var så naiv så kärleksfull och hoppfull som min mamma. Alla i våra närmaste såg nu hur det var. Alla såg hur han drog ner oss alla i mörker. Mamma såg hur hon lyfte upp honom till ljuset. Allt för att det skulle vara så som de en gång var alla dessa år innan hans nya och största kärlek alkoholen tog över. Efter 14 år som livet bara blev sämre och sämre både i hemmet och utanför så fick allt änligten ett slut. Hon lämnade honom trots alla hans hot om att han då skulle ta livet av sig osv. Våra liv skulle äntligen rulla på. Vi flyttade mamma var totalt utbränd och blev sjukskriven ett tag. Jag var deprimerad med självmordstankar och självskada och min lillebror började bruka narkotika. Min syster var så liten så hon va väl mest glad för sitt nya rum. DEtta var starten på våran frihet. Men också utbrottet för allt vi stängt in för att överleva. Idag bor ja ensam med min hund och mår helt underbart. Min bror är för tillfället drogfri och min mamma jobbar igen och mår idag bra. Idag nästan 7 år efter att vi blev fria så ÄR vi nu äntligen fria!

Barn mår inte alltid bättre med två föreldrar, fint hus och husdjur. Ibland är det mycket bättre att bo med bara en förelder utan allt det andra som den perfekta familjen ska ha. Jag önskar att min mamma sätt det och slutat tro alla min pappas lögner och manipulerande spel tidigare. Men bättre sent än aldrig!

Annons:
yvonnel
2/11/12, 2:20 AM
#1

#0

Din berättelse stämmer ganska bra med min, utom det att min mamma kämpade emot hans fyllebråkade hjärna så det var slagsmål dem emellan nästan jämt när ingen utomstående såg på.

Vi var 4 syskon med en lillebror som jag självklart älskar men både han och vi andra fick ju en helvetes dålig barndom med allt vad det heter av otrygghet, dessutom blev jag utsatt av flera pedofiler och föräldraskapet hade inte tid eller ork att se hur mycket jag behövde dem.

Det tog nästan 50 år tills det förträngda minnet bröt sig fram och däckade mig totalt men nu har jag börjat hitta mitt människovärde och vågar säga ifrån och visa vad jag tycker om ett och annat, jag vågar ta plats.

AnnaMariaK
2/11/12, 9:07 AM
#2

# 0 och #1. Medkännande kramar från mig. Vad insiktsfullt ni skriver. Jag önskar att alla kvinnor som sitter fast i sådana äktenskap och förhållanden kunde se verkligheten ur sina barns perspektiv. Jag tillhörde också sådana kvinnor en gång i tiden och känner mig ledsen över min dåvarande vilsenhet.

[hyperiion]
2/11/12, 2:47 PM
#3

Det är helt sjukt hur många mer år det tar att komma tbk till livet igen. Men det är bättre sent en aldrig. #2 Någon gång kom du ju där ifrån. Bättre sent än aldrig.

Hawknestgrove
2/11/12, 5:01 PM
#4

JA, mina föräldrar hattade fram och tillbaka i 7 år. Vi led ju alla av det.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

yvonnel
2/11/12, 5:25 PM
#5

Tack till er som visar ert deltagande, men det är så att det också gör ont, så jag gråter just nu, men jag vet att i längden så är det ett måste att ta fram alla känslorna likaväl som alla tårarna, som man inte fått lov att visa förut.

Hawknestgrove
2/11/12, 6:02 PM
#6

ja, jag har samma barndom. fyllefarsa…..

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Annons:
Upp till toppen
Annons: