Vill känna mig speciell, må bättre, hjälpa andra
Jag vill känna mig speciell. Att jag vore bra i nåt och kunde säga att ”det här är min grej”. Jag är inte bra i nåt alls jag. Inte ens nära.
Är det här en känsla som många av oss har? Eller är det nåt annat än misshandeln som gör dessa känslor åt mig?
Jag vill bli bättre så att jag skulle kunna hjälpa andra i liknande situationer. Det känns som om jag börjar vara där, även om jag för tillfället inte är säker på HUR jag skulle kunna hjälpa andra. Kanske för att jag inte är så långt ännu på mitt helande. Eller så känns det iaf.
Så många människor har sagt att jag måste för att hjälpa andra först själv bli frist, så att det inte gör så ont, när människor pratar om deras upplevelser. För tillfället känns det som om jag blir mera frustrerad och arg (på människorna som utnyttjar andra). Varför kan man inte hjälpa andra och stötta dem…?
Har ni några idéer hur man kan hjälpa andra människor? Genom att inte bli allt för involverade i deras problem/situation (så att man inte tar sig an andras problem)? Hur kommer man till den punkten att man kan hjälpa andra?
Man kan hjälpa både sig själv och andra om man berättar om både upplevelser och känslor i grupper. Det är en stor tröst i att man inte är ensam, eller snarare att någon annan faktiskt förstår vad det är du berättar om.
Det är viktigt för dig själv att du gör din egen helande-resa innan du försöker hela andra, faktiskt så tror jag att det viktigaste är att berätta.
Det är inte alltid som det finns någon som orkar lyssna, men ge inte upp, jag tycker att vi alla ska hjälpa varandra att bära smärtans börda.
Det händer att jag tackar för just det - att någon genom att faktiskt med hjärtat lyssnar när jag berättar.
Att vilja hjälpa andra är beundransvärt, och man kan säkert hjälpa andra INNAN man egentligen är redo för det själv. Jag skrev en bok som släpptes för 17 år sedan, och den används Fortfarande på Lunds och Umeå universitet som studentlitteratur, samt att den används i min kommun än idag, och ges som en gåva till de som går i grupp för barn till missbrukande föräldrar.
Det är en underbar känsla att kunna nå ut till andra, men jag tror att man måste vara lite HEL själv INNAN man gör det. Annars riskerar man att gå sönder än mer.
Att känna att man är speciell, att känna sig bra… Att känna att man duger….. allt det handlar ju om hur man känner mot sig själv, inte hur andra känner för en. När man kommit dithän att man SJÄLV känner att man är speciell, att man är bra, att man duger…. DÅ är man iland, och det är en underbar känsla :)
JObba på din självkänsla…. jobba för DIG….. Tänk att DU är BRA… oavsett om du hjälper andra eller EJ.
Kramar till dig
#4
Sån tur du haft, att bli lyssnad på, att någon hjälpt dig att kunna berätta.
Jag fick också hjälp efter ett långt tag (flera år) med så stor smärta att det nog inte kan beskrivas.
#1-3 Precis. Att dela med sig och stötta varandra på ett sånt här forum tycker jag är ett av de bättre sätten (att komma vidare). Att ha nån som lyssnar är jätteviktigt. Är det proffessionell eller inte spelar för mig ingen roll.
#4 Wau!! Va för bok är det då, om man får fråga? Hur kom det sig att du skrev den? Har du annars lätt för att hitta ord och få nerskrivet?
Jag tror på att när man vill börja hjälpa andra så är man rätt så långt på sin healing-väg. Att man kommer nu som då att krocka mot motgångar är normalt tycker jag. Det är en del av healingen. Man får styrka av det.
Just det.. självkänslan. Den har blivit lite bättre under senaste tiden, men myyyyycket lång väg kvar. Svårt bara att veta hur man ska gå vidare och kunna hitta det där man tror på sig själv..
ja den boken hade vi gärna velat veta vad den heter. För den går nog att finna även på antikvariat på nätet om den inte säljs ute
The Owls are not what they seem
de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....
#6 Boken heter "Ska jag våga berätta" och ska finnas på alla bibliotek.
Jag skrev den för att jag kände att jag ville nå framför allt ungdomar som växt upp med alkoholiserade föräldrar. Att den började användas som studentlitteratur kom som en chock, men jag blev jätteglad givetvis. Den första upplagan sålde slut på ett år, så det trycktes även en andra upplaga… som åxå tog slut inom ett år.
Oj, va kul när det går så jättebra och att man gör nåt som andra uppskattar. Kan förstå att det blev en chock hur bra boken gick åt. Finns den att få som ny numera eller…? Har tyvärr ingen möjlighet till att låna från biblioteket… Kollade på bokbörsen.se ren. Fanns ingen. =o/
Tack förrästen att du gav namnet! KRAM!
#9 Nej, den är slut i alla butiker, det har den varit i många år.
Kram
#10 Äsch då!!! 
Kanske man nångång har möjligheten att läsa den..
här har du två bibliotekstips
Du kan även söka den på nätantikvariat.
The Owls are not what they seem
de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....
och du kan ju efterlysa på bokbörsen. Efterlys även på antikvariat.se
The Owls are not what they seem
de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....
Tackar Hawknestgrove. Jag har ännu oxå ingen möjlighet att låna böckerna från svenska bibliotek… Ska kolla antikvariat.se - den hade jag glömt… =o)
Åh så synd… MEn som sagt, lägg ut en efterlysing på nätantikvariaten. Det ger kanske napp till slut?
The Owls are not what they seem
de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....
Jag har också skrivit en bok, den kom ut 2004 ca 1 månad innan tsunamin, då när det blev så mycket smärta av annat slag att hantera. Min bok berättar om mig som liten flicka hanterar på egen hand att leva med eller trots att jag blivit våldtagen flera ggr av olika pedofiler med början när jag var 5 år. Boken finns på bibliotek och heter: Hemska ormar och fula gubbar.
Tryggheten fanns ju inte i min barndom för att pappafiguren var alkoholist . Kan ju inte påstå att hans alkoholism var orsaken till övergreppen, men hanteringen med min smärta blev ju inte av, föräldrarna fick aldrig veta och trösten uteblev, dom såg ju inte ens vad som hade hänt, hade inget utrymme att se mig och mitt behov och konsekvenserna finns ju kvar ännu efter nästan 65 år.