Första och andra gången i en grupp...
…för personer som varit med om incest.
När jag första gången gick dit hade jag ingen aning om hur det skulle påverka mig och om det ens skulle beröra mig, hjälpa mig. Jag var jättenervös. Hela kroppen var sjuk och min mage var upp och ner (nervositetsmage). Efteråt var jag jätte glad jag hade gått dit. Var lättad att inte vara ensam, att på allvar fått möta andra i samma situation, att få möta dem ansikte mot ansikte och inte bara över nätet på olika forumar.
Det var en månad till nästa gång jag var på ”träffen”. Det hade varit en lång månad av förväntan till nästa gång. Givetvis var jag jättenervös för hur många nya det skulle komma, för den här gruppen är öppen för alla som har varit med om incest, att komma. Och om det skulle komma upp något intressant och om jag skulle få nån nytta av det.
Under denna månad så har jag märkt att min värk i bröstkorgen blivit värre och värre. Värken är egentligen just ovanför nyckelbenen. Känns emellanåt som om hela bröstkorgen skulle pulsera. Jag vet inte om det är en psykisk och/eller fysisk sak.
Efter andra gången som var mycket intensiv, hade jag många känslor och jag kände mig som om jag var hög och/eller full. Som om hela världen snurrade runt och kunde inte få tag i ”vad som hände omkring mig”. Skrämmande. Jag kunde inte gråta fast jag ville. Kändes skämmigt att gråta. Det känns som om jag inte längre kan gråta, speciellt inte över incesten. Jag har fått för mig, iom min psykolog sa det för nåt år sen, att nu har jag satt incesten i ett fack och det är så att säga glömt. Meeen… under hösten har det hänt så mycket omkring detta och det gör nu att mycket av mina tankar kretsar just kring incesten och att komma vidare i mitt helande. Känns dumt att gråta över ”ingenting och utan några känslor”. Jag kände efter andra gången och nu som då annars oxå att slå till nån eller något. Jag har en så otrolig press i min kropp som vill ut, men jag låter det inte komma ut, när jag inte vet hur jag ska släppa ut detta och vad jag ska släppa ut. Det känns som om jag har en skumppa flaska som vill öppnas, men jag får inte upp den.
Det som bl.a. kom upp var att jag borde berätta åt min bror och hans fru i nån form om vad som har hänt mig. De väntar alltså barn i februari nåt slag. Så att de har möjligheten att välja hur de ska göra med babyn och mina föräldrar. Jag har absolut ingen aning om hur jag ska tala om detta, hur mycket jag ska berätta, för vi pratar annars inte heller nåt med min bror… en annan story det.
Jag kom även under detta möte till nåt sorts lugn med tanken att det vore rätt om min pappa skulle fara till fängelset. Jag har tills nu varit rädd för va folk ska säga i den by mina föräldrar bor i, vad min bror skulle säga, va resten av släktingarna skulle säga, etc. etc. Nu bryr jag mig inte längre om det (5% nu jämfört med 95% förut). Så mycket har hänt de senaste månaderna. Huuga, man blir juh trött av att bara tänka på saken.
KRAM på er!
Jag har inte varit med om samma sak som dig och hoppas att det är okej att jag skriver här..
Tycker du är jätte stark! Du är stark som vågar prata om det, bara få ner det på tangenterna och skriva om det!
Väldigt bra att du får komma på möten där du får träffa människor som varit med om samma sak.
Ja, det vore väldigt rätt om han åkte i fängelse. Kan inte annat än säga att jag tycker du ska anmäla honom. Låt honom inte komma undan med det han har gjort mot dig.
*kram*
Ja tycker också du skall anmäla honom! All kraft till dig! Fortsätt kämpa<3 kram
Tackar båda två för era svar! 
Det är under de senaste månaderna som jag har börjat göra nåt åt saken, för mig själv alltså. Tackar för stödet och peppringsorden! Lättare är det att få ner allting till text än till tal. Och dessutom få nåt längre nerskrivet är rätt omöjligt. Eller att hitta nåt ämne man skulle kunna skriva lite längre om. heheh.
Jag vet inte tyvärr hur länge det är förrän det har "gått ut"… Dessutom tror jag att hela släkten skulle frysa ut mig, o andra sidan kanske jag inte bryr mig så mycket i längden om det. Har juh annars inte heller nån värre kontakt med dom..
KRAM!!
Du är verkligen en kämpe!!!<3
Tackar Sagalill! Du med!!! <3<3
Man skall komma ihåg att det ALLDRIG är ens eget fel när man blir utsatt. Tycker att du är stark som orkar ta tag i det du har fått gå igenom. Styrka till dig för att orka fort. frammot!!!
Sajtvärd på Singelföräldrar och medarbetare på Misshandel samt på Svåra tider.
Inget är omöjligt det kan bara vara mer eller mindre besvärligt!!
Tackar Mirjami! Du har inte varit här på länge har jag märkt! Va bra att du orkar vara mera här igen!
Det är bara att kämpa på, ta dagen som den kommer. Tycker du är jätte stark. Har du funderat något mer på att göra en anmälan?
Anonym21, det är inte så där bara att få igenom en anmälan. 
Det blir troligen bara jag som lidande av allt frågande och träffar med polisen. Det är åklagaren som sen avgör om det går vidare eller inte, dvs tar kontakt med pappa eller inte. Och det mest troliga är att de inte gör det, för det finns inga fysiska men, bara psykiska, som inte kan bevisas. Tyvärr men sant! 
Tack för att du frågade! KRAM
Nej det är jätte jobbigt att anmäla och hela processen som följer med det. Men tänkte bara, att det kan faktiskt även kännas som en lättnad, att då har han ju iaf en anmälan på sig. Inte riktigt samma sak kanske, men så kändes det för mig när jag anmälde. Men om du känner att du inte klarar av det så ska du ju självklart inte göra det. Du är stark och du har varit med om något hemskt så jag tycker det är så modigt/starkt av dig att berätta. Jag tror du inspirerar att våga börja prata.
Ta hand om dig! Kram!
#0
Visst ska du anmäla, absolut!
Du måste ju förstå att andra små flickor kan vara i hans väg, att han våldtar fler. Det är ingen försäkring att han kan låta bli bara för att du inte anmäler. Möjligen om du hotar honom att berätta.
Pedofiler finns det gott om, det gäller verkligen att stoppa dom där man kan.
Kanske du fortfarande innerst inne ser honom som din " lilla pappa som inte kunde hejda sig". Det vore isf inte så konstigt för det är väldigt svårt att ta det till sig som en verklighet, att kunna se på det liksom objektivt utifrån.
Låt det komma ut, det gör fruktansvärt ont och man måste låta det komma i sin egen takt. Skriv ner dina tankar, låt pennan bara gå utan intellektuell styrning, det är förvånansvärt hur mycket som kan komma fram på det viset.
Jag har gjort det, det tog 5 år att bearbeta och ge ut i bokform och 5 år till att hantera och ta till mig och acceptera att jag har detta bagage att leva med.
Dom som våldtog mig hade inga egna små flickor att trösta sig med, det har väl inte din pappa nu heller, risken att han hämtar någon annan är stor.
Stor kram till dig från en medsyster!
#0
------"Jag har fått för mig, iom min psykolog sa det för nåt år sen, att nu har jag satt incesten i ett fack och det är så att säga glömt.-------
Det var en väldigt dålig psykolog att säga nåt så hemskt nedlåtande respektlöst.
Jag har också varit med i grupp, det är inte så lätt det heller, men jag hade ju förträngt mina minnen i nästan 50 år och hade det väldigt svårt att tro min egen hjärna, ville bara tro att jag hade fel, jag t.o.m. svimmade av flera ggr. när jag hörde andra berätta saker som jag inte ville tro på att det kunde hända.
Till slut fattade jag att det berättades saker som också min kropp hade varit utsatt för.
Men det är bra att berätta, bra att dela med sig till i första hand dem som vet vad det handlar om.
Kramen kvarstår!