2011-08-21 16:56 #0 av: Lindansare

Fly, sägs det om och om igen.

Men vart?

Varje gång jag flyr så finns där nya sätt att sparka mig, trampa på mig och stycka mig i bitar.

Hälften av dem som gör det är jag själv och jag vet om det.

Fly! Skriker hon inom mig och jag bara skakar på huvudet och vill sitta ifred under bordet.

Tomheten inom mig kan ingen förstå, jag vill inte det heller.Tomheten som förgylls av mörker, svart likt färgen kring månen en vinternatt.

Allt jag ser är vackra leenden, mjuka händer och ett nytt liv.

Men hur lever man det när man i tjugo år levt i skräck?

Hur tar man emot en hand, när alla andra händer slagits, varit hårda och oförstående?

Jag ser fyra bordsben och ett tak. Jag sitter under bordet och skriker.

Inte ett ljud kommer fram, men skrik som dessa hörs i andra dimensioner, de som inte kan rädda, krama eller hjälpa mig ut.

Fly. Och jag håller för öronen.