03 - Min Historia

Öppnar mig helt

2011-08-06 02:10 #0 av: [pixa3]

Varnar redan nu för lång text, men det här är iallafall mitt liv.. 
Hoppas verkligen någon tar sig tid att läsa, så jag inte öppnade mig såhär helt i onödan..

När jag var 6 år separerade mina föräldrar, jag tog det väldigt hårt men började vänja mig vid att bo varannan vecka. Dom var fortfarande vänner, och bråkade ingenting med varandra på det första året alldeles efter separationen.
Min pappa hittade en ny kvinna, som var 12 år yngre, och endast 15 år äldre än mig. I början tyckte jag att hon var rätt snäll faktiskt, hon hittade på roliga saker med mig osv. 
Året därefter kom deras första barn tillsammans, alltså min halv-lillebror.
Jag blev, som säkert många andra åttaåringar, väldigt avundsjuk på min lillebror som fick all uppmärksamhet, men vad jag vet och minns, så visade jag det inte, men arg var jag iallafall.
Min pappa började strax prata massa skit om min mamma, och speciellt inför mig, var väldigt jobbigt att höra. 
Min mamma har varit väldigt deprimerad efter separationen, och hon är det än idag, men hon får hjälp för det.

Så alltså, skitsnacket mellan mina föräldrar hade alltså börjat.
Allt rullade på, min nya låtsasmamma var inte speciellt snäll längre, jag gillade henne inte alls. Hände småsaker mellan oss exakt hela tiden, och oftast blev hon väldigt arg på mig.
Men hon sa alltid, att jag inte skulle vara rädd för att säga till om jag tyckte att något var fel. Så en dag tog jag mod till mig, men var fortfarande väldigt rädd, för jag grät när jag sa det, så då sa jag att jag inte tyckte om henne. Hon sprang då upp till deras sovrum och grät.
Min pappa blev väldigt arg på mig, och då menar jag väldigt, han blev högröd i ansiktet och tvingade mig att gå upp och be om ursäkt.
Jag satt och hulkade av gråt, men masade mig upp på övervåningen och bad om ursäkt. Hon grät fortfarande, men gav mig en kram och sa att allt var bra.

Jag hade spindelfobi som nioåring, dom tvingade mig att gå till hörnet där spindeln var, bara för att jag skulle tända lampan själv, och behöva vara nära spindeln. Jag grät, och dom skrattade och hånade mig, och sa att det här var ju bättre än att gå på bio.

Någonstans i nioårsåldern slutade jag också att äta i början av sommaren, var lite småknubbig innan. Men jag gjorde det inte med vilja, utan något hände med min kropp så den inte ville ha mat.
Jag blev väldigt smal över sommaren, när jag kom tillbaka efter sommarlovet på skolan kände mina vänner inte igen mig, dom trodde att jag var "en ny flicka i klassen".

När jag var 10 år, började jag få ångestattacker i tid och otid.
En gång fick jag det när vi satt vid matbordet och åt, jag sa att jag inte mådde bra och att jag inte kunde andas, sen kräktes jag upp maten jag ätit. Jag försökte förklara, men hon blev såpass arg, så hon slet mig av stolen, hälde en hel trocaderoflaska över mig (1,5liters). Sen slet hon med mig till badrummet och slet av alla mina kläder och kastade mig in i duschen, för jag var ju kladdig av trocaderodrickan. Min pappa stod under tiden och lallade på i köket och moppade upp drickan.
Och vissa gånger när jag fick det var hon hur snäll som helst mot mig, hon hjälpte mig att "andas" (ni som haft ångestattack förstår vad jag menar), och när jag bad om att få gå till duschen för att få varmvatten på ryggen var det inga problem. Jag satte mig på duschgolvet och bara njöt av det varma över ryggen, sedan började jag hulka och kroppen ville kräkas. Hon satt med mig i badrummet hela tiden, och sa att i duschen kunde jag kräkas hur mycket jag ville utan att det gjorde något. Hon sa det på ett snällt sätt.

Allt blev bara värre och värre med min kropp sedan, fick jätteont i magen i samband med mat, min pappa och hans nya tvingade då ut mig att gå en sväng. Jag gick till den första kurvan på vägen, så dom inte längre kunde se mig genom fönstret. Där satte jag mig, för min kropp orkade inte längre med. 
Efter ca 20 minuter åker våran snälla granne förbi mig, sen går han in i pappas hus och säger/frågar varför jag sitter därborta, för sen kom min pappa åkandes med bilen.
Jag blev glad, för jag trodde att jag skulle få skjuts hem, men ICKE, han tog bilen ca 50 meter bara för att säga åt mig att jag skulle gå och röra på mig, han sa då åt mig att jag skulle gå vägen hem igen. Sen for han hem. 
Jag började sakta röra mig hemmåt med tårarna rinnandes.

Åter igen slutade jag att äta. Min låtsasmorbor som jag tyckte var jättesnäll och hade förtroende för tog då med mig på en promenad och pratade med mig om att kroppen behövde äta och få energi för att funkera, osv. Vi satt på en stubbe efter en skogsväg, jag minns det så väl. Han visste även att jag hade fått "hår mellan benen" -som jag kallade det, och att jag tyckte att det var jobbigt att duscha på gympalektionerna i skolan. 
Så han pratade även om det, och sa att det inte var något att skämmas över, för att jag håller på att bli en kvinna. 
Han sa att han tyckte om det. 
Jag tyckte att det kändes VÄLDIGT obehagligt att han sa/tyckte så och pratade om det. Vi gick sedan hem, och jag berättade aldrig för någon vad han sa, och det här är faktiskt första gången jag berättar det nu, nu när jag skriver det för er.

Min låtsasmamma fortsatte att slå mig och berättade hur värdelös jag var. Sen helt plötsligt fick jag en egen ponny, så då vart hon snäll.
Men dagen därpå fortsatte allt igen.
Jag var svag och orkeslös, och visst fick jag också höra hur värdelös jag var. 
När det varit lugnt några dagar, berättade jag för henne att jag inte tyckte om henne för "hon var dum". Då grät hon och stack hem till sin mamma. Tio minuter senare kommer hennes mamma hem till oss och skäller ut mig, min pappa bara står och kollar på.
Låtsasmamman sov borta den natten.
Jag hade pappa helt för mig själv, och han var jättesnäll mot mig och pysslade om mig. 
Senare den kvällen fick jag jätteont, och jag som var doktorsrädd, BAD om att få åka in på sjukhuset. Och det gjorde vi.

Väl där kunde dom inte hitta någonting på en gång. 
Jag blev inlagd, och låtsasmamman kom och hälsade på då och då, hur snäll som helst!
Min mamma kom dag 3 och hälsade på mig, för att hon hade jobbat dom övriga dagarna, men vi hade haft telefonkontakt.
Min låtsasmorbror ringde, allt kändes så fel att prata med honom, för jag minns ju vad han sagt.
Han frågade om hur jag mådde, och att dom (han och hans flickvän) tänkt skicka blommor, men då hade inte mitt sjukhus tillåtit det.

Det visade sig att jag fått gallsten, och inflammation i bukspottkörteln, jag hade dött någon dag senare om dom inte upptäckt det, för så inflammerad var den sa dom.
Jag opererades och låg sedan kvar på sjukhuset en tid.

Ett tillfälle var jag ensam med mamma där, och en sköterska, jag berättade exakt allt om min låtsasmamma och vad hon gjort mot mig, för dem. Det blev utredning på det hela och min låtsasmamma fick inte längre träffa mig. Jag bodde heltid hos min mamma, och fick via soc en besökslägenhet där jag fick träffa min pappa och min lillebror ca 3 kvällar per vecka. Dom dagarna uppskattade jag, för pappa hade verkligen tid för mig OCH min lillebror. Han lagade god mat åt oss, vi spelade spel tillsammans, även om min lillebror var väldigt liten så fick han också vara med.

Det blev rättegång eftersom att det räknades som misshandel det hon gjort mot mig. Efter att allt det var klart, så fick jag träffa henne igen. Det kändes inte bra alls, men min pappa tvingade mig. Hon kramade mig direkt, och sa att hon var så otroligt glad över att se mig igen. 

När jag var tolv år fick jag yttligare ett syskon, en lillasyster.

Tiden rullade på som vanligt igen, hon misshandlade mig inte längre fysiskt, utan nu var det mer psykiskt.
Allt rullade på tills jag vart 14, då hennes bror, min låtsasmorbror, utnyttjade mig sexuellt. Jag vågade inte berätta för någon, men min mamma råkade läsa mina sms, och sen kom allt fram. 
Jag fick göra g-test och klamydiatest, sen sitta på ungdomsmottagningen med både mamma och pappa samtidigt och prata ut med en kurator, sen fick jag även prata ensam med kuratorn.
Fortsatte gå hos kuratorn ca 1 gång i veckan, och hon var toppen!

Sen fick jag såklart gå på förhör hos polisen, poliskvinnan skulle filma mig och anteckna allt jag sa, men hon var noga med att säga att ingen annan än polisen skulle ta del av detta, och ingen annan än hon skulle se videon.
Jag berättade exakt allt, även om det var svårt. 
Ska sanningen fram så hade vi ett typ av förhållande, jag och låtsasmorbrorn, jag var med på det hela, men jag avbröt sexet för att det inte kändes bra.

Dagen efter stod allt jag sagt i tidningen, att jag frivilligt hade gått med på det, hur allt hade börjat osv.
I ren j*kla tonårstrots drog jag med mig en vän och tog bussen in till stan för att gå till polishuset och söka efter kvinnan som hade förhört mig. Så förbannad var jag, och jag som annars är blyg och inte säger vad jag tycker, tog mod till mig och for dit och tänkte allvarligt talat skälla ut poliskvinnan för att hon ljugit. 
Hon var då på lunch, sade receptionisten, men hon skulle komma tillbaka efter klockan ett. 
Jag och min vän gick på stan en stund, klockan ett gick vi in och satte oss för att vänta. Efter en halvtimme frågade jag igen, och fick svaret att hon hade slutat för dagen. Surt.
Så vi fick åka hem igen.

Min pappa lämnade min låtsasmamma ca 1 vecka efter att det "kommit ut". Hon kom upp på mitt rum och berättade det, men hon sa att det absolut inte var mitt fel, och att det varit dåligt mellan dom jättelänge, och att det inte var pga det som hände mellan mig och hennes bror.

Rättegången kom, men jag behövde inte närvara vid den, utan min förhörsvideo spelades upp i stället, och jag hade ändrat mig helt om vad jag sa. När den spelades in, så var jag fortfarande "kär" i honom, och sen vid rättegången ville jag bara sätta dit honom för det han gjort. Men mina dåvarande känslor räknades då inte.
Han blev fälld för sexuellt utnyttjande av minderårig, jag fick 25.000 kr i skadestånd. Han hamnade inte i fängelse, men fick arbeta utan lön. Han fick inte heller träffa sina 2 barn, och tjejen hade lämnat honom (dom är nu i nutid åter tillsammans igen).

Pappa var helt underbar som singel, han brydde sig om mig och mina syskon, han var hur snäll som helst! Han bad mig och min kompis att försöka knäppa några bra bilder på honom som han kunde lägga ut på facebook. Han var snäll, och bad om min hjälp, för er låter det kanske inte som så mycket, men för mig var det det, jag hade fått MIN pappa tillbaka.

Jag skaffade en pojkvän i august/september och han blev väldigt lätt accepterad i familjen, han var 3 år äldre, men jag hade liksom redan "lagt en ribba" -som min kurator uttryckte sig, när jag haft ett "hemligt" förhållande med någon som var 20 år äldre.

Även min pappa träffade en ny, och blev förändrad igen. 

Jag hittade en ny pojkvän i mars året därpå, den nya är också min nuvarande sambo! Vi trivs jättebra tillsammans, men min pappa har jag knappt kontakt med längre, då han bara har tid för "sitt".
I februari i år blev jag gravid med min sambo, men fostret dog i v.8, men det visade sig inte förens v.13 då jag började blöda.
Det tog väldigt hårt på mig, ville så gärna ha barnet, och vi hade glatt oss så.. Hade även precis börjat berätta det för alla.

I oktober året innan jag blev gravid, blev min pojkvän utsatt för misshandel av ca 6-7 personer, framför ögonen på mig. Det var verkligen hemskt, och har verkligen satt sina spår. Mår fortfarande skitdåligt av det, ser "bilderna" framför mig. Han hade inte gjort ett skit, eftersom han inte kände någon på den där festen vi var på. Dom började kalla honom för knarklangare och att han inte var välkommen här osv. Han hade inte ens gjort något?! Jag var så förtvivlad och allt kändes som att det var mitt fel eftersom min sambo hade bett om att vi skulle gå hem en stund innan, men jag ville stanna.
Han hamnade på sjukhus, och senare blev det rättegång av alltihopa. Jag fick vittna, och det var hemskt. Endast 3 killar blev kallade till rättegången, dom hade inte tillräckligt med bevis för dom andra. 
Killarna satt och hånlog mot mig, deras advokater terrade mig till förbannelse med dom sjukaste frågorna jag någonsin hört, jag blev jätteförbannade på dem. Domaren fick avbryta dem flera gånger, men även han frågade sedan jävliga frågor.
En av killarnas advokater, var samma advokat som jag hade något år innan, i rättegången mot min dåvarande låtsasmorbor. 
Kändes sjukt konstigt att ha den advokaten emot sig..


Nu har jag fått med det mest jobbiga händelserna i mitt liv, hoppas någon vänlig själ tog sig tid att läsa.
Tar verkligen emot att lägga upp hela sitt liv såhär, så jag hoppas på förståelse och vänliga svar..
Ha det bra, och ta hand om er, var snälla mot varandra!


Anmäl
2011-08-06 03:18 #1 av: ANNIA

Pixa3 jag har läst. Och det här är en sån där gång jag skulle vilja skriva massor men samtidigt inte hittar rätt ord. Tycker det är starkt att du börjat få ett bra liv trots det du varit med om.

Det där med din låtsasmorbror det är tyvärr nog rätt vanligt bland barn/ungdomar som farit illa att när man blir utnyttjad sexuellt att man så att säga blir kär i den personen. Men det enda är att man är så svältfödd på kärlek att man blir så glad när någon är snäll och omtänksam mot en att man blir ett lätt offer. Han är i alla fall mycket äldre så han borde vetat att det var fel.

Du skrev att du gick vid en kurator förut. Gör du det fortfarande. Annars kanske hitta en ny en som du kan lita på och fortsätta prata.

Och jag hoppas att du och din sambo får ett bra liv tillsammans.

A Minute to learn, never a master.
That´s life.

 

Anmäl
2011-08-06 11:44 #2 av: [pixa3]

Ååh, tack så mycket för att du läste, det värmer!
Jo, numer vet jag inte vad jag tänkte med egentligen, men som sagt var jag bara "blind" och fjorton år.. :/

Näe, för tillfället går jag inte hos någon kurator, finns ingen passande i närheten, känner dom flesta häromkring eftersom att min mamma har gått kurator-utbildning, men jag håller ögonen öppna ifall det skulle komma någon "ny".. 

Stort tack till dig för att du tog dig tid att läsa!

Anmäl
2011-08-06 16:36 #3 av: ANNIA

Du tänkte nog inte alls utan det var känslorna som styrde att du sökte kärlek och omtänksamhet.

Nu är det väl knappast samma sak, men kanske kolla om det går att få prata med en kurator via telefon för då behöver det ju inte vara nån lokal så att säga. Antar att det kan bli lite bökigt med tex betalning och att vara ostörd när du pratar, men kanske kolla. Eller också kolla om du kan få gå på annan ort som ligger inom rimlig gräns för dig.

A Minute to learn, never a master.
That´s life.

 

Anmäl
2011-08-06 16:42 #4 av: [pixa3]

#3 Jomen precis..
Tack för tipsen! :)

Anmäl
2011-08-08 20:23 #5 av: OttoIsTheShit

jag läste allt. finns tyvärr inte mkt å säga förutom att du får en mkt , mkt bättre framtid :)

Anmäl
2011-08-08 20:32 #6 av: [pixa3]

#5 Tack så mycket, jo, framtiden den ser väldigt ljus ut faktiskt :)

Anmäl
2011-08-10 16:24 #7 av: Gaiezza

Men gud!!

Du har inga prob nu va?

Hoppas att du får en ljus framtid! <3

Anmäl
2011-08-10 17:00 #8 av: [pixa3]

#7 Tack för att du läste! <3
Nej inga problem nu, förutom ibland när man är lite deppig och kommer och tänka på allting, men då är jag "nere" en stund och sen är allt bra igen :)

Tack, det hoppas jag också! :)

Anmäl
2011-08-10 19:43 #9 av: Hawknestgrove

Läste inte allt, men tillräckligt föär att förstå att du har haft ett helvete. OCh önskar dig all lycka i ditt liv och att din historia kan hjälpa flera.....

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2011-08-10 21:37 #10 av: [pixa3]

#9 Tack så mycket :) Man kan ju se helheten i det hela genom att bara skumläsa igenom det liksom

Anmäl
2011-08-16 21:05 #11 av: ElinaPersson

Shit va rörd jag blev, vilket helvete du gått igenom verkligen! Rynkar på näsan men du är riktigt stark som kämpat vidare och nu håller på att forma en lycklig framtid tillsammans med din sambo Skrattande

*stora styrkekramar* you go girl!

S*KungsgardenCats Origin of Zakouma
S*KungsgardenCats Qiss Me Prince Milo

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.