03 - Min Historia

Min historia

2011-05-30 01:23 #0 av: [mysvensk]

Det jag har varit med om är inte så hemskt, speciellt inte om man jämför men många andra här. Men jag tänkte ändå berätta min historia.

Min pappa har aldrig varit snäll. Redan innan jag föddes misshandlade han min mamma både fysiskt och psykiskt och terrade mina äldre bröder (som har andra pappor). Sen föddes jag och så långt bak jag kan minnas så har han varit elak. Han har kallat mig saker, slagit mig (speciellt när han var full, vilket han ofta var), slitit i mig och sådant.

När jag var två flyttade mamma ifrån honom och jag träffade honom mest på helger och lov.

Jag fick inget mat förän jag lärt mig höger och vänster. Jag fick inte leka med mina leksaker eller köpa godis förän jag lärt mig knyta skorna. Jag var väldigt knubbig när jag var liten och han klankade ofta ner på det (trots att han inte är så smal själv). Han kunde tex säga "Oj vilken fin klänning, men den blir ju inte fin på dig, My, så fet som du är" och sådana saker. För en liten flicka utan självkänsla eller självförtroende som blev mobbad i skolan av både lärare och elever var det inte direkt kul att få höra samma saker av sin far. När jag fick min diagnos (asperger) så vägrade han acceptera det och vägrade tillåta mig att medicinera. Han hotade ofta med att han skulle döda mig eller min mamma. Sen vi flyttade har han förföljt oss och han har inte slutat ännu.

När jag var 3-4 år gammal började det värsta... Han började ta på mig, och hans vänner med. Till slut blev det rena våldtäkter. Detta fortsatte tills jag blev 7-8 då mamma fick helt enskild vårdnad över mig. Jag försökte ta mitt liv första gången när jag var 7.

Och skolan då... I skolan var både lärare och elever på mig. Jag var annorlunda och eftersom jag inte alltid förstod allt så gick även lärarna på mig. Elever har dunkat mitt huvud i väggen, slagit mig, sparkat mig och mobbat mig. Lärare har dragit min axel ur led, tagit stryptag på mig, ryckt hår i mig, smällt till mig m.m. Jag har aldrig haft någon vän i skolan, alltid varit utstött, utfryst och mobbad. Än idag (när jag går på gymnasiet) kallar mina klasskamrater mig för saker, kör bort mig och sådant.

Sommaren 2009 träffade jag en kille, vi kan kalla honom M. Han verkade sjukt fantastisk och till hösten blev vi ihop. I början försökte jag göra slut för att jag kände mig osäker, men han vägrade acceptera det, men förutom det var de första månaderna hyfsat normala. Sen sakta men säkert började det smyga sig på. Han tryckte ner mig mer och mer, han slog mig, kallade mig saker och la alltid all skuld på mig. Visst jag är inte perfekt, men det var inte han heller. Jag mådde så sjukt dåligt, och visste inte ens varför då ag inte insåg att det han gjorde egentligen var misshandel förän nu efteråt. Men vid påsk 2010 har jag turen att jag får för mig att jag är kär i en annan, så jag lämnar M. Jag hade egentligen aldrig känslor för den andra killen, men det var väl min hjärna som försökte få ut mig ur det förhållandet. Att dumpa M, det är det bästa jag någonsin gjort. Det som nästan är värst är att i princip den enda av de som träffat honom som tror mig är min mamma och låtsaspappa. Eftersom M utåt är så perfekt och snäll, skyller alla på mig som inte verkar lika perfekt direkt, men nog egentligen är friskare på insidan.

Men jag hatar ingen. Jag har förlåtit alla. Och det är inte för att de förtjänar att bli förlåtna. Utan för att jag förtjänar bättre än att lägga känslor på dem. Jag lever efter citatet "Hate is baggage, life's too short to be pissed off all the time". Det har hjälpt mig mycket.

Idag har jag tagit mig ur allt det där. Visst jag går på antidepp och är inte alltid världens gladaste. Men jag har inga suicidtankar, självskadebeteendet är borta, självkänslan växer och jag hakar inte upp mig på det som hänt.

Det som har hänt har hänt, finns inte mycket att göra åt det. Men jag är ändå glad över det, för det har gjort mig till den starka person jag är idag, och jag skulle aldrig vilja vara någon annan.

 

Förlåt för lång och rörig text, jag undrar om ens någon orkar läsa. Men orkar ni läsa och har frågor är det bara att ställa dem här i tråden eller via ett meddelande.

Och förlåt om ni tycker att jag gnäller...

Anmäl
2011-05-30 02:05 #1 av: ANNIA

My jo då jag har läst och vet inte vad jag ska säga om vad du varit med. Det finns helt enkelt inga ord för att uttrycka det.

Men jag är så glad att du tagit dig ur det och att du bygger upp din egen styrka nu och ser vad du är värd.

 

A Minute to learn, never a master.
That´s life.

 

Anmäl
2011-05-30 02:09 #2 av: [mysvensk]

Tack:)

Anmäl
2011-05-30 20:37 #3 av: Hawknestgrove

Vilket strongt handlande!!! Som kan hjälpa många...

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2011-05-30 20:38 #4 av: [mysvensk]

Hur menar du?

Anmäl
2011-05-30 20:41 #5 av: Hawknestgrove

Att du föstod att den där killen M var farlig och att du  inte är kvar i det förhållandet.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2011-05-30 20:51 #6 av: [mysvensk]

Ah, ja:)

Anmäl
2011-06-12 00:29 #7 av: Eija

My, jag vill först o främst säga att det var absolut inget gnäll som du har skrivit, det var en helt klar berättelse, kortfattat om ditt usla liv.....jag beundrar dig och är så glad över att du trots allt har lyckats hålla dig över vattenytan...

I din berättelse om att du träffa en underbar kille, är precis det som brukar hända oss som hamnat i denna sits att ha fått någon usel förälder, som har på olika sätt fått oss att känna oss mindre värda och ha dåligt självförtroende/självkänsla.....det är vi som ofta då hamnar i klorna på dessa så kallade underbara killar....tills vi ser vad dom går för..........

Jag kan bara säga, att gud vilken tur att du kom ifrån honom i tid, innan du fick barn med honom, för så hände det med mig, och då blev man ännu mer fast....

Jag vill säga dig att du är en riktig kämpe som har kommit så långt redan, och att du även har förlåtit, och just av rätt anledning....ingen av dessa skall behöva ta på din energi mer.....

Du underbara, jag önskar bara att din väg framåt är mycket ljusare nu, för det är du värd....

Kram

Eija

Anmäl
2011-06-12 09:32 #8 av: [mysvensk]

Tack så mycket Eija!

Anmäl
2011-06-16 22:35 #9 av: Nali

Kan bara säga My att din och min historia är väldigt lika, inte hundra procent men iallafall 75. Vi har nog varit med om lite olika saker men jag tycker de är starkt av dig att våga skriva de här.

Anmäl
2011-06-16 23:12 #10 av: Lindansare

Tack för att du delade med dig av alla sorgliga hndelser och trauman.

Jag blev rörd och vet inte vad jag ska skriva då min historia avspeglar sig en del..

Värme till alla oss!

Medarbetare på Misshandel iFokus

/Lindanserskan (OBS! Copyright på allt!)

Anmäl
2011-07-11 12:48 #11 av: LuckyLady

Tack för att du delade med dig!
Här tycker vi aldrig att någon gnäller.
Tvärtemot så är detta en sida där dina erfrarenheter kan hjälpa och stärka andra.

Kram
LL

LuckyLady Värdinna Misshandel iFokus

Anmäl
2011-07-30 03:34 #12 av: Delfinen

Sitter sömnlös och passade på att läsa runt här.

Tårarna rinner utför mina kinder och gör det lite svårt att se det jag skriver. Blir rörd av att du vill dela med dig, gör ont inom mig när jag läser vad du upplevt, vissa bitar känner jag igen likaså känslorna.

Samtidigt blir jag glad att se din styrka, mod och kämparglöd som att ta dig ur det och vara på rätt väg här i livet.

Otroligt starkt av dig att ha kunnat förlåta dom som gort dig illa. Något som jag själv aldrig har kunnat gjort.

Lycka till på livets resa

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.