Annons:
Etikett03-min-historia
Läst 1385 ggr
ettlitetalias
4/5/11, 9:16 PM

Några ord från "andra sidan"

Det här känns tungt. Men jag tänkte börja min "rehabilitering" genom att öppna upp mig för folk om vad jag egentligen är. Jag tror jag börjar som hos AA.

- Hej, jag vill inte uppge mitt namn, och jag är en misshandlare. Jag vet inte hur det hände, varför det hände eller varför det fortsatt, men jag har alltid fram tills nu ansett mig vara offret.

En kväll hade jag och pojkvännen fest för oss själva, och vi kom in i en hetlevrad debatt. Vi hade totalt motsatta åsikter i ett ämne vi båda kände mycket starkt för och kunde inte acceptera att den andre kunde tycka så "fel". Vi började skrika, och tårarna sprutade av ilska. I vredesmod bestämde jag mig för att gå hem till mig, men jag ville poängtera hur arg jag var genom att gå med dunder och brak. Jag svingade min fulla ryggsäck mot honom och träffade honom nästan i ansiktet. Han blev rosenrasande och försökte knuffa ut mig. Det tänkte jag minsann inte acceptera! Skulle jag gå så skulle jag minsann gå för att JAG ville! Klängde mig fast runt benen hans, och när han blev hårdhäntare och hårdhäntare i sina försök att få loss mig så bet jag mig tag i benet hans. Efter det så är allt som i en dimma. Vi gick på varandra som kamphundar och han hotade med att ringa polisen på mig.

Chocken över att vi kunnat göra något sådant mot varandra var stor. Blåmärkena och bitmärkena satt kvar i veckor.

Nära ett år senare flyttade vi ihop. Efter en utekväll grälade vi igen, och när vi skulle in genom ytterdörren slängde jag igen den i vredesmod, och den träffade honom över ögonbrynet. Vi la hand på varandra igen, och jag fick en fläskläpp och ett blåmärke på kinden. Den gången ringde han polisen.

Sen har det eskalerat. Vi har slagits mer och mer, och det är alltid jag som har varit värst tilltygad. Jag har därför alltid sett migsjälv som offret. Jag har alltid varit den som gråtit när polisen kommit och beklagat mig över hur han slagit mig. Han har alltid fått stå som syndabocken. Och han har alltid tagit skiten. Han har dragits till domstol.

Och i lördags hände det igen. Men, den här gången var det annorlunda. Den här gången var det han som började. Det var han som tog initiativet. Det har aldrig hänt förr. Jag har förträngt det innan. Men det är alltid jag som startat våldet.

Och nu har han polisen efter sig igen. Pga av mig. Den här gången är han skyldig på riktigt. Men jag vill inte att han ska åka dit. För han har varit i skiten så många gånger pga mig. Och jag vet att han inte kommer undan den här gången. De kommer gå på honom hårt. Och jag har just gjort det värsta misstaget jag nångonsin kunde göra (som jag VERKLIGEN borde ha lärt mig att inte göra vid det här laget). Jag har skrivit under ett vittnesmål. Jag är så jävla dum i huvudet att jag knappt kan tro det själv. När det pappret är underskrivet så kommer du inte undan.

Jag vet inte hur många gånger han har sagt till mig att om jag blandar in polisen, så vad jag än gör så ge aldrig ett vittnesmål som du skriver under. Då åker han dit varesig jag anmält honom eller inte. Jag gjorde samma misstag i november och fallet drogs upp i domstol och trots att jag ändrade mitt vittnesmål och sa att jag var ansvarig för våldet så var det nätt och jämt att han kom undan. 5 år hade han fått.

Jag vill bara hoppa från en bro eller nåt just nu. Jag kan inte förstå hur jag har kunnat förstöra våra liv som jag gjort. Jag förstår inte vart våldet kom ifrån. Och jag förstår inte hur jag kunde vara så JÄVLA dum att skriva under.

Och jo, det är slut nu. Faktiskt. Vi har båda nya bostäder att flytta till. I olika länder. Så det är inte för att jag vill ha tillbaka honom som jag inte vill att han ska åka dit. Utan det är för att han förtjänar det inte. Han slog först den här gången. Men alla andra gånger så har det varit jag.

Annons:
Eija
4/6/11, 2:15 AM
#1

Tycker du är jättestark som berättar detta, tror nog att du inte är så ensam egentligen, många där ute är ju delaktig många ggr  i ett bråk, men det är ingen ursäkt….ingen, och då menar jag ingen….skall överhuvudtaget puckla på varandra….

En enda smäll kan gå väldigt illa, och det går aldrig att ta tillbaka…

Den vanligaste orsaken till att någon slår, brukar bottna i uppväxten, man är van med att se sådant hemifrån, och att man helt enkelt inte klarar av sin ilska, som kanske är uppbyggd under många år…

Jag växte ju upp med en misshandlande pappa, och vad jag vet sen när man blev äldre, så var nog inte min mamma så tyst heller..hon kunde allt låta o slåss hon  med….hon försvara sig så gott det gick….

Och det resultera ju i att jag själv löste konfliker ute med nävarna, och jag skäms så för det, men så är det…som tur är så mogna man ju, och lärde sig när man fick egna barn…aldrig att jag skulle göra samma mot dom som jag fick växa upp med….

Man hamnar lätt från en uppväxt av misshandel i hemmet, till ett förhållande som oxå fortsätter i samma banor…och det är ju det man måste bryta….

Det är ju så tragiskt, som i ditt fall att en person blir dömd p g a dessa lagar, men samtidigt är det bra att dom finns för dem som inte kan försvara sig och är berättigad denna hjälp…

Så jag tackar för din öppenhet, och önskar verkligen dig en fin framtid till trots….

Lindansare
4/6/11, 10:54 AM
#2

Ojoj, vilken beskrivande berättelse.
Tack för att du delar med dig, och jag vill säga att du är modig och stark som öppnar dig och skriver ner vad som hänt.
Ibland kan man få väldiga perpektiv genom att bara skriva så ingen läser och kanske än mer om någon reflekterar över vad man skrivit.

Välkommen hit till misshandel iFokus och jag hoppas du kommer känna dig lugn att skriva här.

Jag skriver gärna mer, men har tvättid nu så jag återkommer gärna.

Du skriver väldigt målande och jag förstår att det måste kännas bedrövligt just nu. Det där med att skuldtrippa varann eller sig själv är ju så jobbigt!
Men boende i olika länder, är det självvalt eller var det ett beslut som togs i rätten?
Och fick han fem år eller misstolkade jag det så?

Ursäkta om jag rör till det nu..

Värme till dig.

Medarbetare på Misshandel iFokus

/Lindanserskan (OBS! Copyright på allt!)

Hawknestgrove
4/6/11, 1:41 PM
#3

ja helt klart är , att ni två ska inte vara ihop. Ibland så kan ju människor vara så helt fel förvarandra….

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

ettlitetalias
4/6/11, 5:42 PM
#4

#1 Jo, visst är det så att det är så det börjar för många. Inte för mig dock. Jag har slagits med min bror som barn, men våld inom familjen? Nä…

Däremot klarar jag inte av min ilska.. Den äter upp mig när jag blir arg, och jag vet inte hur jag ska få utlopp för den. Jag är väldigt mjuk, undvikande och icke-konfrontal vanligen, så det ligger inte i min natur att skrika och härja. Men när jag blir så där arg så släpper allt, och det är som om djuret i mig tar över. Det vill kämpa och slåss och VISA hur ont det gör inombords.

Och ja, tragiskt var just ordet.. Skammen och skulden över det går inte att beskriva…

#2 Beslutet är självvalt. Det behövs för att vi inte ska kunna sakna varandra och gå tillbaka..

Och nej, han kom precis undan den gången, men han hade fått 5 år om han hade blivit dömd..

Hawknestgrove
4/6/11, 6:06 PM
#5

Dum fråga, men har du fösökt få hjälp för det? Åtminstone för att kunna se orsaken?

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

ettlitetalias
4/6/11, 6:17 PM
#6

Jo.. Men det kändes inte "djupt" nog om du förstår vad jag menar? Hon var jättetrevlig, men det kändes som att hon inte riktigt hade vad som krävdes, trots att hon tydligen specialiserade sig på "anger management". Hon kom mest med förslag som "räkna till 10", "fråga dig själv om det verkligen är värt att bråka" osv, vilket inte hjälper det minsta, för när jag väl är vid den punkten så är det för sent.. Vi satt mest och pratade om bristen på kompisar, mina problem med social interaktion osv.. Det närmsta vi kom fram till en "orsak" var att i alla fall så hade jag varit förtvivlad och trott att vårat bråk skulle vara vårat sista, och att han skulle göra slut med mig.. Och att jag då blev rädd och ledsen, vilket ökade på känslostormen tills den var ohanterbar.

Jag tror att jag skulle behöva en riktig utredning, och prata med någon som har erfarenhet av "folk som inte är som alla andra". Jag inser att jag inte är riktigt som vanligt folk, och behöver någon som verkligen kan gå på djupet och hitta en röd tråd. Tror att mycket kommer från min ångestproblematik också, då den får mig att bli ganska irrationell även i vardagen ibland..

Annons:
Hawknestgrove
4/6/11, 6:26 PM
#7

usch…. inte kul. men då ska du inte ge dig. Be om hjälp. Inte kul, att i så fall vara den som nästan kastar in en person i fängelse. Om inte han söker hjälp, så bör du göra det och inte ge dig med några halvmesyrer.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Lindansare
4/6/11, 8:47 PM
#8

Jag tycker utredning låter bra, kan hända du behöver mer hjälp än du får.

Det låter jättejobbigt! Har du någon du litar på runt dig? Stöd är bra..

Medarbetare på Misshandel iFokus

/Lindanserskan (OBS! Copyright på allt!)

Upp till toppen
Annons: