10 - När ska jag gå & Vägen tillbaka

Din väg tillbaka?

2008-03-03 00:42 #0 av: Hera

Berätta gärna hur du, efter att ha blivit "fri", gick till väga för att få ett så normalt liv som möjligt igen. Gick du i terapi? Hjälpte familjen dig?

Anmäl
2008-03-03 04:59 #1 av: april4

Min familj hjälpte mig enormt mycket den tiden. Nu har jag kommit på fötter, fast den ekonomiska biten är svår.

Anmäl
2008-03-03 09:23 #2 av: skruttan31

Jag fick hjälp av min bror o min far ,, o få med mig flyttlasset,,  men tyvärr ingen terapi varken för mig o sonen ,, utan nu 5 år senare så går sonen hos skol psykologen o bearbetar de som hände då,,  själv är jag nog lite rädd o plocka fram ,, utan har gömt de djupt inom mig,, 

Anmäl
2008-03-03 09:45 #3 av: Wiizy

Jag blev ju misshandlad i skolan. så stort sätt har jag fått ta mig upp helt ensam/blivit "fri" ensam.

Anmäl
2008-03-03 10:17 #4 av: Hera

#1 Ja det ekonomiska är inte alltid så lätt :/

#2 Bra att din son får hjälp iaf :) Synd att du inte orkar bearbeta det. Men jag förstår att du är rädd! Vem vet, en dag kanske du klarar det? Kanske här inne? Ibland är det lättare att skriva.

#3 Ingen i skolan som hjälpt? Kurator?

Anmäl
2008-03-03 19:44 #5 av: Wiizy

#4 - Jo, jag kan prata med familjen(Läs syster/mamma), kuratorn, ska te bup men det känns mer som om jag tog mig upp ur det själv...

Anmäl
2008-03-05 12:48 #6 av: sofie

Jag hade turen att träffa en människa som fick mig att glömma han som gjort mig illa så många år. Men va väldigt jobbigt att bo kvar då man alltid träffa på nån som trodde på hans historia av det hela då vi bodde i en väldigt liten stad. Men nu har jag flyttat och mår mycke bättre. Jag är inte helt återställd och vet inte om jag kommer bli det heller. Men jag lärde mig nått av dom åren jag dela med han. En dag kommer det säkert göra mig starkare.

Anmäl
2008-03-05 15:38 #7 av: Liss

Jag har nog arbetat mig upp väldigt mycket själv. När jag sa ifrån till min far så arbetade jag mig upp från det och min mor fanns alltid vid min sida! Men ändå var det bara jag som kunde göra mig själv hel! ingen annan kan fixa det åt mig.
Efter mitt förhållande arbetade jag mig upp ännu en gång och de har tagit ett år att komma över honom och jag har fått mycket bättre självförtorende bara av att leva själv och klara mig själv.

Så allt i allt är det jag själv, fast med min mor bakom ryggen som stöttat.

Anmäl
2008-03-05 17:56 #8 av: Hawknestgrove

Gjorde mitt jobb själv. JAg käne att för en gångs skull på 15 år, så ville jag göra något för egen maskin utan ledband. Så att ta tag i min utbildning igen och börja skolan, var ett av stegen till min nya tid.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2008-03-08 21:51 #9 av: vanessa

Jag gjorde det själv. Dels som ett konstigt bevis att jag kunde själv, sedan för att jag ärligt talat inte ville berätta hela sanningen för mina föräldrar. Var 18 år. Har fortfarande inte berättat allt, trots att det gått 22 år. Jag bytte många vänner, för vi hade gemensamma, och de nya gav mig självförtroende. Även om de inte visste vad som hänt mig.

Idag är jag repad och mår bra. Även om vissa saker som höga ljud får mig att hoppa till, höjda arga röster, att jag inte klarar av att något hamnar över min strupe som kläder eller händer. Har även kvar ovanan att alltid säga förlåt, och när min man säger att jag inte ska säga förlåt för jag inte gjort något fel så säger jag, förlåt :-). Så vissa saker lever kvar, men det är inget jag tänker på, utan reagerar, sedan är det förbi. 

Så det går att repa sig, det går att få självförtroende, det går att fortsätta leva och bra. /Vanessa 

Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.

Anmäl
2008-03-17 11:18 #10 av: Lindyn

För mej har det bara gått några månader sen jag blev "fri" så att säga. Mina föräldrar har varit ett underbart stöd. Dom och flera andra släktingar och nära vänner hjälpte mej med flyttlasset.

Höggravid som jag var då så fick jag flytta in hos mamma och pappa och bo där fram tills att babyn va född(2 månader sedan). Jag bor fortfarande hos dom men har lyckats få tag på eget nu igen, så snart flyttar vi jag och bebisen. Har fått tag på en underbar kurator som jag är och pratar med en gång i månaden, lite lite känner jag så vi ska försöka få så jag får komma dit och prata lite mera. Har även varit i kontakt med kvinno jouren och fått prata av mej med dom.

Det underbaraste och skönaste att få höra är att det inte är mitt fel, även fast han sa det till mej. och till viss del så tror jag nog på det fortfarande. Han skulle nämligen aldrig ha gjort si och så om inte jag hade provocerat honom.

Anmäl
2008-03-17 12:48 #11 av: Hera

#10 Vad bra att du har kommit iväg, speciellt nu med bebis och allt!

Hoppas allt e bra med den lille och Grattis :)

Anmäl
2008-03-19 12:10 #12 av: Lindyn

Ja hon mår jättebra :-) Hur glad bebis som helst.

 

Anmäl
2008-03-20 00:30 #13 av: MIRJAMI

Det är ju det typiska....att det ska var dens fell som blir misshandlad, men något fell på de själva finns det inte. Jag är så trött på den kommentaren. Har själv fått höra det många gånger, men vet att det är INGET fell på mig....utan på den andra här hemma som gärna trygger ner mig när det finns möjlighet.

Anmäl
2008-03-20 00:39 #14 av: Hawknestgrove

JA, det enda felet på en sjäölv i det fallet, är att man stananr kvar och inte bryter uypp i tid. Tänk på allaår, som offras på skitstövlar! Jag träffade mitt X när jag var 21. Vi höll trots allt ihop tills jag var nästan 37. MAO så fick han mina bästa år. Det grämer mig än idag.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2008-03-20 01:46 #15 av: MIRJAMI

En sak som jag brukar köra med när jag får höra att jag borde söka hjälp på spyket är att ja, visst kan jag gå ditt, och så kan du följa med och förklara för dem vad som är felet med mig, så kankse de kan se vem ut av oss behöver hjälp. Då brukar jag få tyst på min sambo....

Anmäl
2008-03-20 03:46 #16 av: Eija

Vägen tillbaka var lång, mycket lång...som jag skrev så hjälpte grannen mig först...sen ringde sociala för att få en lägenhet...det gick ganska så snabbt, jag fick bo hos en väninna, som jag tack o lov fortfarande hade, allt i smyg såklart. Fick efteråt höra att han hade trott att jag hade åkt till min mamma 25 mil därifrån, tur det, för då kunde jag i lungn o ro leta lägenhet....Han hittade såklart mig ganska så fort, men av någon anledning var jag så trygg i min lägenhet, så jag vart inte så rädd när han försökte komma in. Han tordes inte heller väsnas för han hade ingen aning om vad jag hade sagt o inte sagt...han var nog lite rädd....

Men den psykiska terrorn fortsatte mycket länge, han kunde ta sin bil direkt efter jobbet, och parkera en bit ifrån min lägenhet helt öppet, och sitta o stirra i timmar mot mina fönster. Emellanåt försökte han gråtande be mig att återkomma till honom, att allt berodde på dålig ekonomi, och nu när jag hade jobb skulle allt bli mycket bättre....det var jobbiga tider, fick ju lirka med han så, att han inte blev arg.....Till slut gav han upp, mest av att hans jobb tog slut, och han var tvungen att söka jobb på annan ort, och där träffade han en ny tjej...och då först fick jag ro....

Annars ingen terapi, nej har svårt för sådan hjälp, har inte förtroende...har hört andra som har sökt, och blivit besvikna...så..dom har väl bra betyg, men ingen erfarenhet, alla är vi olika som individer, det finns inget mönster.

Jag litade inte på män ibörjan, men allt eftersom som tiden gick, och jag hade jobb, så växte mitt självförtroende en hel del...visst har jag åkt på missar efteråt, men aldrig så långt, träffade en snäll o omtänksam kille, han blev som en andra far åt mina killar, och efter sex år fick vi en liten tös, men tänk den lycka som varar, jag misste honom i en bilolycka på väg till jobbet, /blixthalka/när jäntan var 6 år, då tyckte jag verkligen att livet inte var värt ett ruttet lingon, men jag hade ju flickan, mina pojkar var ju så stora som dom hade redan flyttat hemifrån.

Så då var det återigen dags att ta sig i kragen och tänka på henne. Jag sålde huset och köpte ett radhus, och började sakta att bygga upp vårt liv igen, det var nog den kämpigast tid jag har haft, mycket värre än den med misshandeln...men det gick till slut, och jag har kontakt med min kära exkille då och då som i drömmar..

Idag är jag tillsammans med en helt underbar gubbe, och tänk alldeles när jag träffade honom, så såg jag min avlidne kille i en dröm, där han slår ut med armarna och säger...är du inte nöjd nu, så kan jag inte hjälpa dig.  För det hör till saken att jag träffade några killar på dejt o så, men ingen fick mitt intresse, förän den jag är tillsammans med nu.

så nu ser jag bara framåt, trots sjukdomarna....

Anmäl
2008-03-20 13:53 #17 av: Hawknestgrove

Mirjami, jag bara ber dig, för din och dina barns skull, gör slut!

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2008-03-21 18:11 #18 av: MIRJAMI

#17 Har gjort slut flera gånger, men han flyttar ju alldrig ut som han säger att han ska göra......Och så enligt Svenska lagen så får jag bara inte kasta han ut på gatan fast det är jag som står för lägenheten. Jag söker efter lägenhet för han, men hur ska en arbetslös kunna få det?? Så jag blir nog illa tvungen att dras med han ett tag till......

Anmäl
2008-03-21 18:43 #19 av: Hawknestgrove

Varför tar du inte kontakt med kvinnojouren där du bor? De kan hjälpa dig med de jjuridiska bitarna. Hjälper inget annat, så får du lämna hemmet ett tag. Ta kontakt med kvinnojouren! Vill du bli av med honom, så går det!

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2009-09-19 14:40 #20 av: MyDahl

det har varit en svår och smärtsam väg och utan mina vänner och min familj så hade jag inte överlevt. jag har fått proffisonell hjälp och har fortfarande och det ligger mycket i att dom värsta ärren sitter på insidan

Anmäl
2009-09-19 18:36 #21 av: Loveferrets

#18, vet hur du har det, det är tyvärr inte så enkelt som många vill få det till, jag hoppas att du en dag kan bli fri från honom, kramar om.

Anmäl
2009-09-20 15:09 #22 av: svartgronabrigaden

Hela min uppväxt (t.o.m 18 års ålder; fast efter 15 års ålder blev det mer slagsmål) har man blivit förnedrad och slagen av biologisk förälder.

Anledningen varför man stannade var för att hennes yngre syskon ej skulle råka värre ut - man förträngde de värsta minnena redan som barn och inte förän senare år dök allt upp.

Alla tecken fanns där som litet barn; men ingen kunde göra något emot detta - delvis pga misshandlarens politiska kontakter - samt man förträngde bort allt.. Aja, terapin man fick var ett skämt - inget hjälpte; tills jag fixade det på egen hand.

Tycker det behövs mer allmäna insatser från kommunala socialnämnders håll att arbeta emot hederskultur, förtryck och våld.. ja, hela den dära negativa spiralen.

Anmäl
2009-09-20 20:41 #23 av: Hawknestgrove

ja man får stå på sig. Annars gör någon annan det. Den putslustiga kommentren är det väldigt mycket allvar i.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2009-09-22 00:21 #24 av: LinnB

Jag är nog fortfarande på den vägen. Eller nog och nog, jag ÄR det. Min familj gör mig starkare, mina katter är mitt allt och jag har äntligen hamnat på ett ställe där jag får hjälp. Terapi snackar jag om då. :)

Anmäl
2009-09-24 13:19 #25 av: rore

Min väg tillbaka!

Oj!

Det tog mig många år att för det första verkligen inse och ta till mig alla förträngda minnen som bubblade upp från det under medvetna.

Jag gjorde allt för att lägga locket på och försökte leva livet som det förväntades utav mig, från omgivningen.

Alla stumma tysta regler och förnekelse system som jag växte upp med.

Förnekelsen av det mest uppenbara satt så hårt i präntat inom mig,så jag trodde på fullt allvar att det var jag, mig det var fel på.

Som vuxen bar jag en mask utåt sett, tuff och med ett jävlar anamma som få lyckade bryta.

 Men invändigt var jag fortfarande det lilla rädda barnet som jag alltid har varit och jag balanserade efter andras syn på saker och ting.

Livrädd för att bli bortvald, ratad och inte passa in.

Alkohol, våld,, hot om våld och ständig förminskning av min persons varande och ändå förväntades det att jag skulle vara stor och stark.

Det var jag efter min bästa förmåga. För jag ägde inte rätten till mina tankar och känslor.

Min rädsla svalde jag långt ner i magen. Inte känna, inte tänka, inte säga. Vaccumet svalde mig.

Andra tog plats och utrymme. Jag var endast ett redskap.

År efter år har det stora svarta vaccum hålet varit och nafsat mig i hälarna. Panik och namnlösa rädda känslor har haft maratonlopp i min kropp, i flykten från mig själv.

Ett mönster som jag idag har lyckats bryta. Jag har funnit mitt själv, mitt varande.

Det var först när jag vågade stanna och titta och känna på det stora svarta vaccumhålet som hela tiden jagade mig, som jag började känna förståelse och frid i mitt liv.

Det var oerhört smärtsamt. Jag trodde på fullt allvar att jag skulle falla död ner när jag började mitt sökande efter mig själv.

Idag vill jag inte byta liv med någon annan.

För genom allt det svåra som har varit så har jag vuxit och accepterat mitt liv.

Hål rummet inom mig är borta.

Jag är jag fullt ut. Det är en härlig känsla.

 

 

Ödmjukheten drunknar i kampen över vem som har rätt och vem som har fel.

När slaget är över finns ingen vinnare.


I livets källa väntar svaren.Regnbåge Kedjor som tynger blir till länkar som bär.Hjärta

 

 


Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.