Jag förstod att det var dags att lämna förhållandet när det var fara för mitt eget liv.Vet inte vart styrkan kom ifrån.

Jag förstod att de var dags o lämna förhållandet.. när jag såg att de var ju inte bara mig som den psykiska misshandeln gick ut på,, utan även sonen fick ta en del när jag inte var hemma,,  när den sanningen hann i kapp mig,,  swå gjorde jag allt i min makt o ta mig därifrån,,

Ni är starka! :) Kram på er!

jag förstod ganska tidigt men var på tok för nedtryckt för att våga lämna det.. så stannade i 4år innan jag äntligen kom därifrån, vet inte riktigt vad det var som fick mej att göra det, men jag tror att det var tack vare en kompis jag hade då….. så tack till henne! tyvärr är vi inte vänner längre….

När jag hade hittat den mannen i mitt liv, som fullständigt fick mig att förstå, att skulle jag stanna kvar i den skiten jag var i, så skulle jag dö….HAde inte levt idag, om jag itne fått den styrkan att åka….

Jag e glad för er skull, att ni hittade kraften att gå.

Helt klart. Också en anledning till, att jag aldrig skaffade barn. Själv uppvuxen i ett hem, där pappa var alkis och slog min mor. deras skilsmässa tog 7 år, dvs fram och tillbaka hela tiden. Vad får man själv då för uppfattning om slagsmål? Jo, även om mamma sa, att gå vid första slaget, låt aldrig en man slå dig, så stannade ju hon kvar i förhållandet… Antagligen, skulle mitt barn ha sett samma scenario, om än värre, då min karl inte slogs i fyllan, han drack knappt….Så hur skulle jag ha motiverat att gå vid första slaget?

Det är mycket värre när dom slåss i nyktert tillstånd och farligare, för jag anser att det är medvetet gjort. Det räcker bra som motivering. När dom är fulla så är det nog mer impuslhandlingar. Jag har varit med om bägge.

Man ska alltid gå vid första slaget oavsett hur förhållandet ser ut. Det hjälper inte att dom ångrar sig och ber om förlåtelse. Andra slaget kommer ganska snart och sen bllir det bara värre och värre.

För mig tog det väldigt lång tid… När ambulansen kom och hämtade mig två veckor innan den stora händelsen så vägrade jag att inse endå. Polisen försökte få mig att göra en anmälan men jag vägrade för att jag ansåg att det var mitt egna fel.

Men när den stora händelsen inträffade så ville jag först inte anmäla men min kompis stängde in mig i hennes vardagsrum och ringde polisen utan min vetskap, någon som jag är fruktansvärt tacksam för idag. Dagen efter så struntade jag i allt och drog flera mil söder ut där jag träffade utomstående folk som fick mig att förstå att det inte var mitt fel och gick till polisen igen senare på kvällen. Är väldigt tacksam för att de fick mig att inse.

Jag förstod aldrig.. Visserligen handlade mitt förhållande om psykisk misshandel.. men de träter en hel del det också! Dock förstod jag aldrig att de faktist var så. Jag trodde jag var lycklig. De som fick mig att lämna tillsist var att han var otrogen och nu i efterhand har jag kommit på hur illa han behandla mig. Man är visst blind för kärleken?:(

Jag förstod men ändå inte. Det va tillslut han som lämna mig när jag börja må bättre och det skulle bli jobbigt att trycka ner mig så mycke igen. Han hitta en annan tjej som inte hade nått emot att han va en misshandlare. Bildbevis eller att se mina blåmärken som jag hade då brydde hon sig inte om utan det ville hon se med egna ögon. Så han valde henne och gav tillbaka mitt förstörda liv som jag håller på att bygga upp igen.

Det tog slut när han satte kniven mot min strupe. Då fanns det inga ursäkter längre. Skrev om det hela här i en annan tråd "Slutet som blev min början". /Vanessa

Efter att jag ringt hem till min "sjukskrivna" man för att höra om jag skulle handla med något hem, särskilt mjölk och han svarar nej. När jag kommit hem efter en dags arbete får jag en fruktansvärd utskällning för att jag gjort det stora misstaget attt inte handla med mjölk….
Detta var den lilla droppen, toppen av Isberget bröts av.
Jag bestämde mig!

Jag håller med flera av ovanstående, det är inte förrän flera år efteråt jag faktiskt förstått vad illa jag blev behandlat och hur det verkligen var. Hur ful jag alltid fått känna mig och dålig mamma och dålig matlagerska och dålig……….
Det är fortfarande svårt att skriva om detta och jag gråter inombords.

Jag förstod det en kväll när han slog mig medvetslös och jag blev inlagd:(

Den dagen han för första gången riktiade sin vrede mot min hund gick jag medan han stod i duschen, ovetande…

I tre år hade jag då stått ut med hans psykiska och fysiska misshandel utan att klara av att gå…

Det enda jag fick med mig var hunden och hennes koppel annars kanske jag inte hade hunnit iväg<img src="http://bipolar.forum24.se/images/smiles/tobbie_confused.gif" alt="!betryckt" title="betryckt" />

Tack vare min älskade hund lever jag idag och har nu varit lyckligt gift i 25 år med en man som är snäll och som aldrig skulle göra mig eller någon annan illa<img src="http://bipolar.forum24.se/images/smiles/wub.gif" alt="!käärlek" title="käärlek" />

För ett visst antal år sedan hade jag sällskap med en kille som hittade på en massa historier som inte var sanna. Jag tror inte han ens själv visste vad som var sant och inte. Denna kille använde även alkohol rätt så ofta. I början trodde jag på han till 100% tills en dag insåg jag att det stämmer inte det han säger. Han sa att han hade blivet av med sina pengar m.m men de hittade jag nästa dag i hans byxor när jag skulle flytta på dem. Sedan hade han även en koppis som berättade vid ett tilfälle om hur han är. Denna kille hotade mig vid ett tillfälle via sms. Han hotade även min son. Jag hade sällskap med han även efter hotelserna, men efter ett tag så började jag inte bry mig så mycket om han. Tiden gick och jag slutade att ringa till han. Oftast ville han komma hem till mig för här fanns det alltid mat m.m och de hade han ju inte hemma hos sig eftersom han oftast drag upp sina pengar. Han stall även pengar från mig vid vissa tillfällen. En dag så mötte jag på han vid en hållplats och han blev jätteglad så klart över att se mig, men jag bara gick förbi han. Efter det så var han som osynlig för mig, träffade jag på han så såg jag han inte.

Flera år senare så mötte jag på han vid en ingång till en affär. Jag hade då fått mitt andra barn. Om ni skulle ha sett hans blick när han såg mig kommandes med en barnvagn. Jag har fått höra även att han har suttit i en närkrog här i onrådet och pratat om mig, precis som vi skulle ha haft något med varandra att fotvarande att göra. Han har även sagt till en kollega till mig att han skulle ringa till mina föräldrar och berätta vem som är pappa till mitt första barn, eftersom mina föräldrar har alldrig träffat han. För mig är denna persson en sjuk persson. Jag vet inte var man har han och även flera år senare om han kan så skulle han gårna skapa broplem för andra. jag är bara glad att jag inte har något med han att göra.

Två dagar före jul får jag reda på att ex sambon varit och är otrogen. Konfronterar honom. Det hela slutar i hangemänge. Han spottar mej i ansiktet, drar mej i håret. När jag försöker fly ut ur lägenheten jagar han efter mej och drar med mej in igen. Han brottar ner mej på sängen, sätter sej på min rygg och trycker ner mitt huvud i bland kuddarna.

Jag minns att jag kippar efter luft och försöker skrika, känner hur magen(jag är höggravid) mosas. Min vänster arm ligger illa till. När han så inser att han kanske brutit armen av mej så förändras han. Börjar gråta och skrika FÖRLÅT!

För andra gången på lika många dagar ringer jag till min pappa i panik. Han kommer och hämtar mej och min hund som är så rädd, så rädd.

Då förstod jag nog innerst inne att jag inte kunde vara kvar hos mitt ex. Men det var mer p ga otroheten jag valde att gå. Inte det att han under månader slagit mej och verbalt misshandlat mej. Idag ångrar jag att jag inte gick tidigare, redan när första knuffen kom, första gången han rackade ner på mej. Och även om jag inte ångrar mitt barn så ångrar jag att jag var så dum att jag trodde att bara bebisen kom så skulle allt bli bättre.Det blev inte bättre. Allt eftersom magen växte så eskalerade våldet. . .

Konstigt nog så är vissa män svartsjuka på den växande magen….Fattar inte bara farför. Min sambo trodde att jag var otrogen under den tiden jag var gravid….och jag som inte ens hade ne enda tanke på sex. I mina ögon så var alla män äckliga under den tiden.

När förskolan bjöd in mig till ett enskilt samtal, för att tala om att dom oroade sig för att min son hade blivit så utåtagerande och aggressiv, efter allt som han fick åse i hemmet.

Den dagen tackade jag för att dom vände sig till mig, innan dom kontaktade de sociala myndigheterna.

Sedan satte jag omedelbart upp mig för en egen lägenhet, för mig och barnen. Det gick snabbt och lätt, när man väl hade bestämt sig.

Den dagen som vi flyttade in, så samlade jag mina barn omkring mig och sa: titta på denna nyckel. Den här kan jag låsa med från insidan och ingen är välkommen in här som inte respekterar våra regler.

Våra regler är: vi slår inte på varandra, vi använder inte heller ord, till att slå på varandra med.
Inte vuxna mot andra vuxna, inte barn mot andra barn, inte vuxna mot barnen och inte barnen mot de vuxna.

Här är vårat hem och här bestämmer vi, vem som är välkommen.

Där började, vårt nya liv.

#18  Ja såhär i efterhand har man fått reda på att det visst är ganska så vanligt att en del män inte klarar av när deras kvinnor blir gravida. Dom blir sjukligt svartsjuka.

Min föredetta anklagade mej också för att vara otrogen(när det var han själv som var det). Han ifrågasatte också väldigt ofta om han verkligen var barnets pappa. Han ville få det till att jag kn*llat runt och kanske t om att det var min hund som var "pappan", han menade på att jag var såpass sjuk så det skulle jag väll knappast dra mej för. (tycker nog snarare att någon som säger något sådant är rätt sjuk, lätt att säga när han inte är här. . .)

Nu när dottern väl är född säger han fortfarande att hon inte är hans och han begärde faderskaps utredning. Resultatet: Han är hennes biologiska pappa med mer än 99.99% säkerhet. Kunde bara skratta åt eländet. För nog hade jag varit glad om jag hade varit såpass smart så jag varit med någon annan å sluppit honom för all framtid!

Jag hade turen att EJ bli gravid med min fd sambo som misshandlade mig så jag slapp att han blev svartsjuk på "magen eller barnet som vissa blir!

Men han var svartsjuk på precis alla andra, tom sin egen mor

Jag paratar väldig mycket med min stora son om ang. våldet runt omkring oss i samhället. Förklarar ofta hur fell det är och  folk inte ser detta. Jag brukar säga till han att slås inte, för det är helt fell. Ser många pojkar och även tjejer som redan i tidig ålder tar till bara knyttnävarna….. I vissa fall vet jag att det kommer hemifrån, där ena föräldern/eller badå använder fysisk våld mot varandra och kanske även mot barnen.

Har suttit o läst igenom alla här som har skrivit i denna tråd, man blir både ledsen om skräckslagen över att det finns så många som blir utsatta av denna hemska våld och förnedring, hur många är det inte mer där ute som har det så här, och inte minst barnen som är inblandade…….

Har själv genomlidigt både fysisk o psykisk misshandel i 10 år, med två barn i familjen….trodde att jag var så ensam om detta, att det var bara jag som var så dum, så jag var förtjänt av detta.

Jag var så isolerad, hade inga vänner…fick inte ha….jag fick inte jobba, för det behövde jag inte…trots det så fick jag gå ut på nätterna och leta tomflaskor att panta, så man fick mat…fick absolut inte göra det så någon såg. När han spöade mig, brukade jag spela medvetslös, då slutade han alltid och började gråta. Jag anmälde inte ens honom när jag kom därifrån, jag vågade helt enkelt inte…jag visste att han skulle jaga mig tills han slog ihjäl mig o barnen….

Jag kom ifrån honom p g a en grannfamilj, som hade förstått hur det låg till… dom hjälpte mig o barna därifrån i samband när han misshandlade mig och mannen kom ner och såg det. Jag lyckades ta mig ut med barna, men han såg inte dom, utan tände eld på huset, och sprang upp till grannen o ropade att barnen brinner inne….ja, det var hemskt…men grannen sprang ner o lyckade att släcka elden, som bestod av en hög av barnens leksaker som han hade tänt eld på…..psykologisk misshandel av barna….han visste ju att dom skulle bli ledsna när dom såg det….

Detta hände för snart 30 år sen, men än känner jag mig illamående när jag tänker tillbaka…så för guds skull, stick när första elaka ordet eller slaget kommer, innan barnen kommer till världen…inte för det, för det är det finaste jag har…men vad dom fick lida…stackarna….

Nä fy fan vad man blir arg, att det inte har gått framåt med hjälp o skydd än idag.

Jag vet en tjej, som är snäll och på alla sätt underbar som lever i ett förhållande som hon inte har lyckats ta sig ur. Mannen har varit otrogen flera gånger…hon har kunnat bevisa det med, men lyckas inte bli av med denna man. Jag är en ut av de få som vet hur hon har det, för hon skäms. Hon har polisanmäld honnom eftersom hon har  flera gånger blivit misshandlat ut av mamnen  men eftersom de har två gemensamma barn, så lyckas han alltid ta sig in hemma hos henne igen……..

Hon har det flera gånger det värre än jag……..jag lider verkligen med denna tjej…

Det är så fruktansvärt hemskt hur många det är som lever i osunda relationer. Va hemskt att så gärna vilja bryta sej fri men inte kunna för att han inte fattar, obehagligt. Känner med din vännina!

I mitt fall hade jag tur. Mitt ex hade ju en längre tid haft en annan tjej, när jag flyttade ut så flyttade hon in. Nu lägger han energin på henne till 100% och jag och dottern är helt bortglömda :-).

Jag är tacksam över detta, tycker lite synd om hans nya tjej, men är man korkad så är man. Jag trodde också på honom i början när han smickrade. Han kanske inte "tar" henne idag och inte imorgon. Ett drygt halvår hade vi varit tillsammans innan han "tog" mej för första gången och satte mej på plats.

Har dom en gång börjat så fortsätter dom. . .

Idag lever jag i ett lyckligt förhållande. Men jag har för ett antal år sedan levt i ett mycket destruktivt förhållande (int fysisk misshandel, men mental). När jag till slut rannsakde vårt förhållande och såg att de olyckliga stunderna var så många fler än de mycket få lyckliga gick jag. Jag har sedan dess levt efter den principen.

Det är hemskt att läsa vad ni alla skriver. Att det finns så många som mår dåligt och har levt och lever i hemska förhållanden.
Jag tog mig inte själv ut ur mitt förhållande utan det var en vän och arbetskamrat som såg vat det var på väg och som hjälpte mig bort. Allt gick fort och jag hade bara mina djur med mig. Nu hade jag en otrolig tur i oturen då jag fick sådan hjälp från min dåvarande arbetsgivare så jag fick bostad på jobbet och flera hundar livvakter förrut om det. Så jag kunde till och med åka och hämta mina saker sedan.
Men alla har inte den turen och jag lider med dem.

Man syns inte…man existerar inte… när helgen närmar sig och mobilen går varm….det är ju komppissarna som man ska ut och springa med. Då har min sambo oftast glömt att jag och barnen finns.

Ja…de gångerna man existerar är när det är någon släckting eller komppis som får för sig att komma på besök. Då ska de ju finnas både dricka och mat på bordet och en trevlig sambo som kan passa upp alla…..

Dett händer hemma hos många….även hemme hos mig.

När det var fara för mitt liv.

Har inte varit tillsammans med någon som är våldsam. Men har en pappa som är det…. tog mig därifrån när jag va 16, när det va fara för livet….

Jag gjorde slut efter att mitt Ex höll på att strypa ihjäl mej:s

Tyvärr så har mitt Ex fortsatt både psykist och fysikst misshandla andra…. han har aldrig haft ett långt förhållande den killen.

#31 Du ska skatta dig lycklig att du kom ifrån. Såna där slutar aldrig. OCh tyvärr, så finns det nya offer hela tiden som växer upp. Även förövare. De barn, som växer upp i såna familjer, blir i allmänhet misshandlare elelr misshandlade.

#32 han har lyckligtvis flyttat från den ortden jag bor i nu, men han jobbar antagligen här någonstans för jag ser han då och då, varje gång så vill jag bara gå fram och spotta han i ansiktet…
Jag misstänker att hans uppväxt var långt ifrån perfekt, men jag tror inte det ligger någon fysiskt misshandel i den. Han är också Myttoman (stavas?) och ljög mycket, om nästan allt faktiskt.

Lyckligtvis låter han mej vara, han vågar knappt kolla på mej.. men det är enbart för att han är livrädd för min nuvarande pojkvän, ironikst nog lekte dem 2 som barn.

Jag är i ett förhållande där han både psykiskt och fysiskt misshandlar mig både inför barnen och inte.. Jag vet själv att det är fel och min äldsta dotter som är 6 år förstår mer an man tror, hon vill byta pappa säger hon (han är inte hennes biologiska far) Det tar fruktansvärt hårt att höra och jag vet att jag måste ta mig ur skiten men det är såå mkt runt omkring som måste ordnas och han hotar med att döda mig osv… Jag vet inte hur jag ska komma härifrån…….

#34 finns det någon kvinnojour i din kommun som kan hjälpa dig och barnen?

#34 Hej på Dig !!

Jag har inte läst denna tråd förrän nu !! Men när Jag läste Ditt inlägg så blir Jag såå rörd ! Du vet och tänker helt rätt, men har tydligen svårt att ta Dig därifrån !!

Barnen tar en massa styk av det här. Jag vet det så väl ! När Jag var liten så hade Jag en pappa som gick på Min mamma..MEN "bara" om det är någon ursäkt?? När han hade druckit sprit !! Han var världens snällaste nykter, tvärtom när han druckit ! Usch, Jag minns sååå mycket ännu… När Jag var i skolan,, då satt Jag och funderade HUR mamma hade det hemma. Och med det, skönk betygen så klart !!!

Känner just nu HUR Jag triggas igång..Suck !! Såna här spår lämnar aldrig kroppen..minst 45 år har det varit i Mig.. Avslutar skrivandet just nu, när Jag känner obehag, efter det Jag var med om, som liten. Usch, rädda Era barn !

KRAM

Ja jag har talat med jouren och dom hjälper mig inte förens jag gått till polisen och jag frågade då hur det går eftersom han hotat med att döda mig om jag går dit och jag vet hur det här samhället fungerar. Han kommer därifrån efter några timmar och sen åker ju han ju efter mig och kommer vara ännu mer galen ju…

Va konstigt. Kvinnojouren där jag bor hjälpte mej med en gång. Jag behövde inte ha gått till polisen först. Skumt!

Håller med Nicka här. Snälla rara, stanna inte! JAg lovar, att allt det andra kommer att lösa sig! Om det inte är levande varelser, så är det faktiskt bara pengar…..OCh det är inget sarkastiskt i det. Allt materilellt går att ersätta.

Om du vill ha hjälp eller liknande, tveka inte att fråga…

s-m-l är du medlem här?

#41 Ja, det är hon…

Vad spelar det för roll om jag är medlem eller inte?? Bara undrar..

Och jo jag vet att allt materiellt går att ersätta och jag bryr mig inte om det men det är iaf inte så lätt att bara gå ut genom dörren och lämna allt bakom mig… Jag har trots allt två barn som jag ska förklara för och göra rätt för och man kan inte bara ta sitt pick och pack och dra när han hotar mig… Jag samlar kraft men är inte riktigt där än… Varför tror alla jämt att man är materialist bara för att man stannar??

#43 Hej..nu är Jag här idag igen !

Blev så upprörd & ledsen igår…Hemskt när barn är inblandade, så oskyldiga som de är…. !! Vilken ålder är det på Dina barn ? Jag kan hjälpa Dig, i den mån Jag kan. Du och barnen får gärna trängas lite med Mig här hemma..hihi.. Om Du vill förstås ?? Vi kanske bor långt ifrån varandra ?? Men…? Vi får se !!

Tänkte bara på Er, om Ni vill ha någonstans att andas ut ?

Sköt Om Er, ordentligt, stor KRAM.

#44 Vad snäll du är :) Underbart att se!

Nej, men jag vill genom mitt inlägg,som du förhoppningsvis läst, att du kan förstå, att allt runt omkring, som man ser som jobbigt, besvärligt, svårt att sätta i praktik, det går! Att du låter dina barn åse detta, är fasnasfullt! De kommer att bli likadana. Vad jag vill säga, till dig och till andra, som säger, att det inte bara är att gå, är att jag tänkte likadnat. Ända till den dag, jag kom på, att det var faktiskt så enkelt. Det var bara att stänga och låsa dörren bakom sig och aldrig vända om. Världen gick inte under. JAg reste mig och kom tillbaka till verkligheten och skulle förmodligen inte ens varit i livet idag om jag inte gjort som jag gjorde den decembernatten. Ok, jag hade en fördel, en bil, men hade jag inte haft det, så hade jag kommit på en anna lösning, det är bra det att det hade krävt lite mer av mig själv. Det är barne jag tänker på. Eftersom jag själv fått se min mor få stryk, så var jag präglad på fel sätt. Man GÅR vid första slaget.

Ja du #46..

Fortsätt du sparka på den som redan ligger… Att läsa genom raderna att man är en dålig mamma som inte bara går det stärker ju jättemycket… Att du hade det enkelt att bara ta ditt pick och pack och gå gratulerar jag dig för men jag kan inte bara göra det… Hade du själv barn när du gick??

Jag vet att det är fel och att de inte mår bra av detta men jag försöker ju och jag kommer att gå i sinom tid när jag vågar…

Jag tycker inte att du ska hoppa på en människa som du inte har någon som helst aning om varför det är så svårt att gå….

Jag sparkar inte på någon. Tydligen så har du inte läst min historia. HAr aldrig sagt att du är en dålig mor. Men att dina barn tar intryck av det de är med om, det kan du aldrig förhindra.

 JAg lovar, den dagen du har lämnat den där psykopaten, då komer du att se, att himlen är fortfarande blå. Bilarna kör som vanligt, allt fungerar, plus att Du fungerar, vilket du inte gör idag. JAg har suttit i skiten sjäv, jag vet hur det känns, att bara bli nertryckt av den jag bodde med och inte känna sig värd ens det katten släpat in. 

 JAg tog med mig det, som jag hade fullt ansvar för, mina vapen. Tyvärr, så blev mina djur kvar. Det är det enda jag ångrar. Så hade jag haft barna, hade jag tagit dem med mig och tagit den smällen sen.

Sedan är det en väldig skillnad, att bli sparkad på, mentalt och att bli sparkad UPP. Det gjorde min väninna med mig inga vänliga ord där inte, men jag är henne evigt tacksam idag. UTan hennes "elakhet" hade jag aldrig kunnat ta mig upp ur eländet….

Ibland kan sanningen vara hård och kännas rejält.

Ja, hon var inte nådig, trots att hon aldrig hotade att lämna mig i sticket, trots att både hon och många fler blev telefonterrade av honom dygnet runt. Betänk då, att hon är 10 år yngre än mig.

 Kan tilläggas, att min FD inte hade spritproblem, men att han trots att han förnekade det, gick på anabola i perioder…..

ja…man fattar väl att man måste gå hundratals gånger, men det blir vardagsliv,allt blir "normalt" att ibland är det bråk,o då kommer vanliga dagar tom.man bryts ned,varje gång man tar emot förnedrande ord blir man svagare som person,,,,,o till slut orkar man inte gå.

Men det är otrolig lättnad när man har gått.Det fnns faktiskt snälla killar överallt,jaa.

När han plötsligt spårade ur när vi hade sex och försökte strypa mig mitt i akten insåg jag att det var dags att gå.

till s-m-l,snälla du har många möjligheter, dra in andra människor,berätta till närstående,de ger dig kraft att förandra,eller polisanmäla direkt,du måste inte vänta tills nästa gång,de räknar allt jag lovar.Det är ett jättesvårt steg men det är den enda som kan ge dig och dina barn ett nytt liv.hoppas att du mår bättre nu.

Haha fattade aldrig, anade kanske när jag fick en panikångestattack hemma och ville ta livet av mig för att han blev sur för tydligen så hatade jag honom.

Hehe, det lite komiska är att jag låg där på golvet och kunde inte andas för jag hade så dåligt samvete, och han VISSTE att jag gjorde det, men loggade bara ut från msn (Där det samtalet skett) och frågade inte, inte nånsin hur det gick eller var med mig efter den kvällen.

Hehe :P vi var ihop ca 4-5mån till efter det.

Har nog fortfarande lix inte riktigt fattat..Antagligen mest för att jag inte vill antar jag.. Vet inte

Jisses hur folk kan påverka en alltså :P

Min pappa slog både mig, mamma & mina syskon. Vi stack från svinet när han var på jobbet. Då var jag 8. Vi tog med oss hunden och viktigare saker. Jag fick börja gå på bup vid 8-9 års ålder för att jag mådde så dåligt. Jag skulle även haft en lillasyster om inte han hade misshandlat mamma så hon förlora barnet.

KAdjaNina, en sån bra mamma du hade! Vilket bevisar, att med lite planering så år det att ta sig ur! Ok man får många gånger vara listig som en räv, tänka på allt, tex se till att man ringer sig själv som senast slagna nummer och sånt….Såna saker är väldigt viktiga!

Oj vad hemskt! Gud nu blir man nästan rädd att själv hamna i samma sits. Hoppas bara inte det..

Starkt av alla som tagit sig ur hemskheten, fortsätt så! :)

Jag gick inte efter de första slagen. Då hade den psykiska misshandeln pågått ett tag. Men jag var ändå så pass "vettig" i huvudet att jag rev ur adressen till Kvinnofridsmottagningen ur tidningen och stoppade den i plånboken. Jag hade börjat fundera i allafall.

När han sedan 2 månader senare hoppade på mig och försöket kväva mig med sängkläderna, spotta på mig, dra mig i håret, slå, slå, slå så insåg jag att jag måste iväg genast. Vid första försöket så kom jag ut på gården. Han sprang efter mig och lyfte in mig i armarna. Nästa flyktförsök där kom jag bara utanför dörren. Sen tog han stryptag på mig så jag förlorade medvetandet och damp ner i stentrappan, stod längst ner i trappan och föll inte ner vilket var tur. Efter en massa dividerande så lät han mig gå. Han hade säkert kunnat få in mig igen. Men jag var redo att hoppa från balkongen vid det laget.

Tog mig till Akuten och de larmade polisen åt mig. Var livrädd att han skulle ha gjort katterna något. Så när polisen kom för att hämta mina nycklar till lägenheten, för att hämta honom, så bad jag dem att kolla att alla katterna levde, vilket de gjorde.

Han satt sedan inne till rättegången och blev sedan släppt och fick besöksförbud. Detta är nu 1,5 år sedan. Men det är fortfarande ett öppet sår. Bytte sovrum. Kunde inte sova därinne längre.

HAn lämnade alla sina grejor i lägenheten. Så de fick jag ta reda på. Vilket har varit fruktansvärt jobbigt. Hittar forfarande grejor som är hans. JAg har sålt och gett bort en massa av hans saker, vilket känns som en skön hämd. Jag pratade med hans kontakt på Frivården om att han skulle hämta sina grejor. Vi satte ett datum för senaste hämtningsdag. Så han visste om det. Men när han sedan endast ville ha kläderna, cykeln och inget annat så fick han stå sitt kast. Han var sedan så dum att han trodde att jag ändå hade "hans" grejor kvar. Hur dum får man vara egentligen??

Det enda som jag har kvar nu och som jag tar hand om är hans katt. En jättemysig kille.

Jag lämnade inte, jag blev lämnad. Han var min första pojkvän, och jag förstod inte ens att jag levt i ett misshandelsförhållande förrän samma dag det tog slut. Då vaknade jag.

Har nyligen (en vecka sen) avslutat ett förhållande som jag insåg inte hade någon bra framtid. Fick i och för sig bara 2-3 små smällar i ansiktet och några blåmärken på armarna…men om inte nu vart skulle det då sluta? Har fortfarande svårt att släppa känslorna till honom och har fortfarande inte sagt ett definitivt nej…men jag vet att jag måste…fast han är skyldig mig en del pengar…därför var jag väl kvar efter första blåmärket, andra blåmärket och sen slaget…

Vet att jag inte är ensam om det, ser det nu…men behöver nog nån att prata med…kanske kontaktar kvinnojouren….

Känslorna finns dock kvar… Så svårt det kan va…

#61

Ring Kvinnorjouren så kan de hjälpa dig.

JAG hade också känslor för mitt X trots misshandeln. Det är inte lätt att liksom "stänga av" känslorna man har. KAnske det är därför vi har svårt att lämna till att börja med. Vi vill så gärna att dte skall fungerar för vi älskar "eländet". Men det är bättre att gå vid första slagen

Ja snälla du, avsluta detta så fort du kan. För du kommer att få mer stryk. Pengar är bara pengar. Hur hårt det än låter.

Än har jag inte satt stopp och tänker troligtvis inte göra det heller,

Min kropp förstod långt före mitt huvud. Och vartefter kroppen bröts ned mer och mer (viktminskning, magvärk osv) så började jag sakta förstå. Det var när jag låg inlagd på sjukhuset för andra gången som jag tog mitt beslut.

#64 du måste gå. Ska du låta honom ge sig på oskyldiga djur eventuellt? Såna vet hur de ska göra för att plåga dig riktigt…..

#66, Har inga djur längre, för egen del struntar jag i vilket. Jag orkar inte gå igenom det ensam och det är det enda jag vet. Tack för din omtanke.

Lämnade mitt ex när jag för x:onde gången i rad på telefon försökt "reda ut" vad det var som egentligen gick fel denna gången vi bråkade och desperat vädjade till honom att lyssna på vad jag sa och han bara upprepade hur omogen och korkad och egoistisk jag var som hade betett mig på det där sättet för 2 veckor sen.

Nånting i mig bara vissnade, tröttnade på hela alltet, till slut, och jag skrek att han var dum i hela huvudet, så att alla inom 100 meters avstånd kunde höra. Det var befrielse. Toppade det med att svara honom på ett sms, där han bad om förlåt för att han "pratat med mig när han var på dåligt humör", med "Du kan dra åt helvete". Det var befrielse. Hoppas att fler av er där ute som ännu inte tagit steget, följer er inre röst.

"Att våga är att förlora fotfästet en liten stund, att inte våga är att förlora sig själv".

- Sören Kierkegaard

försöker gå…. han släpper mig inte. Min historia kommer jag nog berätta här sen. Vet inte om det är misshandel men han försöker ständigt kontrollera mig och nedvärdera mig. 7 år tilsammans….

psykisk misshandel light kanske? eller så är det jag som har svårt att inse, vill gärna ta på mig en del av skulden. Han skulle antadligen säga att hela var min…

saker jag kan se fram emot när jag är fri:

- läsa böcker

- lyssna på vilken musik jag vill

- kunna hälsa på familj och vänner när jag vill

- kunna bjuda hem familj och vänner när jag vill

- surfa på vilka sidor jag vill, utan rädsla för att bli upptäckt

- skriva dagbok

- gå upp den tid jag vill (eller barnet) på helgerna

- kanske till och med gå på fest eller krogen!

#70 Ingenting är ditt fel. Du kan aldrig göra något som ger honom rätten att ta kontroll över ditt liv. Läsa böcker, skriva dagbok, bjuda hem vänner… det är sånt som vi behöver i våra liv!

Jag hoppas att du orkar stå stark igenom denna process. Skänker dig styrketankar!

#71 Nej, det är klart om man ser det på det sättet. Men sen är det ju alla bråk och så, där skyller han allt på mig. Att jag har kort stubin och blir arg för ingenting osv. Jag ser det som att jag "får nog" av att han ska nedvärdera mig hela tiden och försöker säga ifrån.

De punketerna om besök, läsa böcker m.m skulle han heller aldrig ta på sig, han tycker helt enkelt att han har rätt när han hindrar mig att göra det. Det är "onormalt", säger han ofta om saker jag tycker är helt vanligt.

#72: Jag känner igen mig.

Kolla in denna och läs!: youarenotcrazy.com

ja jag hoppas alla som inte orkat kommer att orka till slut innan det blir för sent….