2009-10-07 09:55 #0 av: rore

Ligger i en känsla av att inte vara hel, att inte duga, inte räcka till.

Okunskapen om min egna inre styrka. Försätter varandet i ett förlamnings tillstånd.

Maktlösheten och hjälplösheten skriker för fullhals inuti kroppen.

Känslan gör för ont.

Fast kedjad av tankens destruktiva kraft och den dåliga självkänslan som aldrig fått utrymme för tillväxt till sundhet, pågrund av att rädslan varit alldeles för stor och stark.

I grund och botten, så behöver vi ingen annan att lägga kärlek på, förrän vi på riktigt har hittat vårat Jag och plockat av oss våra otaliga masker. Inför oss själva.

Allt annat är ett försök att dämpa tomrummet inom oss.

Om vi inte fyller det tomrummet med kärlek till oss själva.

Då har vi egentligen ingenting. Bara en illussion av vad vi skulle vilja ha.

Alltid utom räckhåll från våran inersta önskan.Obestämd