01 - Allmänt

Behöver råd

2010-06-29 15:56 #0 av: Delfinen

Vet inte riktigt hur jag skall skriva eller formulera mig för att det inte skall bli för rörigt. Vet inte om jag själv ens förstår. Tankar och känslor bara rusar runt i raketfart just nu. Växlar mellan hjärtklappning, illamående, rädsla, ilska och en smygande panik som jag försöker trycka tillbaka. Har aldrig varit utsatt för fysisk misshandel från personen det gäller. Men tror det är lättare att jag tar det hela från början även om det blir lite långt.

Jag separerade från en man för nästan exakt 7 år sedan. Hade då varit sambo i 9 år. En man som hade kontrollbehov och var svartsjuk. Kontrollbehovet insåg jag inte fören precis strax innan vi separerade. Han skötte det så enormt snyggt och smygande. Var inte van vid att ha en partner som visade " intresse " för vad jag gjorde så jag tolkade det hela som just intresse. Svartsjukan höll han i schack dom första 5 åren. Sen började den lysa igenom mer och mer. Vid separationen hade både hans kontrollbehov och svartsjuka blivit en besatthet. Kunde inte ens ta ett bad utan att han skulle vara med. Och varje person av manligt kön oavsett ålder som jag tittade på, hälsade på etc var en älskare.

Att jag vaknade var att ett par dagar innan separationen fick han ett fullkomligt "spel" Han vrålade, gapade, skrek både inomhus och utomhus från morgon till kväll i flera dagar. Mitt i allt gap och skrik kunde han helt plötsligt tystna för att börja prata om att köpa hus på landet vi skulle flytta till, komma med förslag om vad vi skulle hitta på för att 5 minuter senare börja skrika igen.

Jag ställde ultimatum att antingen skulle vi tillsammans söka hjälp för hans problem eller så skulle alla år av samboskap vara slut. Fick svaret att han behövde ingen hjälp. Det var jag som behövde hjälp med att lära mig lyda.

Separationen blev ett faktum. Och jag trodde det skulle bli lugnt. Ack vad jag bedrog mig. I början var jag naiv nog och trodde att fick han bara tid att inse att det var slut skulle vi kunna vara så pass vänner att vi skulle kunna mötas. Vi jobbade på samma jobb.

Funkade inte....det som hände var att han fortsatte hålla stenhård koll på allt jag gjorde, vart jag var, vänner. Vet inte hur han lyckades men han visste när jag gick hemifrån, när jag kom hem, vem som kom till mig, och när dom gick. Visste allt om vad jag gjorde.  Inget av allt detta försökte han dölja. Lät mig veta att han visste. Han reggade sig på alla sajter jag var medlem på, tog kontakt där med orden " Nu har jag hittat dig " Telefonen ringde vilken tidpunkt som helst på dygnet. Ibland frågade han typ " hej vad gör du, hur är det " När han inte fick svar var det gap och skrik. Han skulle visa mig att han fortfarande kunde ha kontrollen om han ville sa han.Han sökte igenom min brevlåda för att veta vem jag fick post ifrån. Bit för bit tog han hel mitt psyke ifrån mig. Jag misskötte jobbet, satt hemma på en stol, gick inte ut, öppnade inte dörren, svarade inte i telefon till slut. Höll på att gå helt under mentalt. Han kunde vara tyst och lugn ibland ett par dagar, ibland ett par veckor. Jag visste aldrig när det skulle starta igen.

Då det pågott i 2 år sa jag upp mig från jobbet, lämnade vänner en miljö jag älskade och flyttade drygt 30 mil. Nu kunde han inte söka upp mig men fortsatte via internet och via telefon. Bytte telefonnummer flera gånger. Även till kontantkort som inte var reggat. Men han lyckades snoka reda på det och så var telefonsamtalen i gång igen. Han snokade runt bland folk efter vart jag hade flyttat, vart huset jag hyrt låg, hur det såg ut etc.  Då fick jag nog och gjorde en polisanmälan om trakaserier och förföljelse, men den lades ner p.g.a att det inte fanns tillräckligt med bevis och att han bokstavligen aldrig hade hotat mig.

Det har varit tyst nu i nästan 3 år och jag har äntligen lyckats andas ut. Tills i Söndags. Då tog han kontakt igen. 3 brev på facebook med 1 minuts mellanrum låg det. Stog inget direkt att bli rädd för i dom. Men det vanliga varje gång det startat. " hur är det " Detta får allt att rasa upp igen inom mig. Är det dags igen? Hur långt går det denna gången? Skall allt upprepas igen? Kommer han någonsin att ge upp?

Det finns ingen i min närhet jag kan prata med om detta, ingen förstår, alla tycker jag är larvig, överreagerar och bara skall strunta i honom för han kan ändå inte göra mig något. Ja jag vet det stämmer, han finns 30 mil bort. Och risken att han skulle åka den biten även om han har eller kommer att få veta vart jag bor så är det nog ganska långsökt att tro att han åker. Men jag kan inte förklara mina känslor, varför jag reagerar som jag gör men första tanken blev att packa ihop och flytta igen. Men samtidigt vill jag inte flytta bara p.g.a honom. Bor redan på 3:e stället.

Så vad tror ni. Att det bara blir dessa 3 brev som kommer? Överreagerar jag? Det som är mest skrämmande tror jag är att inte veta vad som kommer, om något kommer att hända. Vet jag kan jag aggera på ett lite annorlunda sätt.

Tack för att jag fick skriva av mig.

Anmäl
2010-07-01 20:44 #1 av: MariannE11

Förstår att du är orolig... 7 år har gått sedan ni bröt upp från varandra... jag har INGEN SOM HELST koll på detta egentligen utan pratar bara från hjärtat... men 7 år är ju en lång tid...har man fortsatt så många år så undrar jag om han kommer att slut......tror inte det är vanligt att bli förföljd så länge som du blivit...

såg ingenting om att du haft någon form av prathjälp?.... det tycker jag du definitivt ska ha....kanske byta namn o allt gammalt för att få lugn omkring dej.... 30 mil går ju att åka om han vet var du bor....

för varje gång du får meddelande från honom så återupplever du det hemska du haft...

kvinnojour eller annan liknande hjälp?...

Anmäl
2010-07-01 22:48 #2 av: Delfinen

Hade kontakt med kvinnojouren för några år sedan strax innan jag gjorde polisanmälan. Fick inget som helst stöd ifrån dom. Fick bara svaret att " förstår att det är jobbigt " och så hänvisade dom till polisen.

Anmäl
2010-07-02 17:24 #3 av: LuckyLady

#2
Då har du nog tyvärr stöt på en riktigt dålig kvinnojour.
Jag vet lite hur det går till här, då jag gått deras grundutbildning.
Och så får man absolut inte svara.

*LL*

 

LuckyLady Värdinna Misshandel iFokus

Anmäl
2010-07-02 22:28 #4 av: MariannE11

tråkigt tråkigt..... men jag tycker du ska göra ett försök till o se om de blivit bättre... o har dom inte blivit det så behöver dom kritik...

man måste känna att dom lyssnar på en o kunna ge råd eller leda en i rätt i riktningtankemässigt så man sen kan se den rätta vägen...

Anmäl
2010-07-03 07:51 #5 av: Loveferrets

Beklagar för allt du råkat ut för, jag tycker du ska kontakta en annan kvinnojour,  jag har bytt identitet för liknande incidenter som du råkar/råkat ut för, jag visste att jag aldrig skulle bli "av" med honom annars, så det är mina tips.

Anmäl
2010-07-04 00:35 #6 av: Delfinen

Kanske jag provar att kontakta en annan kvinnojour. Bor nu på annat ställe än vad jag gjorde då men vet inte om jag orkar. Har ärligt talat inget större förtroende längre varken för kvinnojourer, polis eller sjukvården. Dom är till för om man blir fysiskt angripen. Inte annars. Vill bara få leva ett normalt liv och få vara ifred. Vet heller inte riktigt vad jag skall säga till dom. Kan ju knappast säga att mitt ex har skrivit 3 brev till mig på facebook. I det första stog det " Grattis på födelsedagen, hur är det, du blir nog lite arg nu " I det andra stog det " visst jag är ju först i september du fyller " i det tredje stog det " ha det gott "

Inte mycket att komma med. Inga elaka komentarer, inget hotfullt, inget att bli rädd för. Men är alltid orden " hur är det " som han brukar börjar varje rejs. Denna gången började han med att skicka hälsningar via min son ca en vecka innan breven kom. Vet inte om det kommer fler, eller om det är stopp nu. Det vet man aldrig med honom. Kan vara tyst en vecka, 2 veckor, 1 månad, 2 månader sen när man tror att lugnet kommit så poff så börjar det om.

Byta identitet tror jag inte jag behöver, och inte skulle få heller. Han har ju aldrig rört mig, aldrig utalat några direkta hot. Har inte ens lyckats få igenom besöksförbud eller kvarskrivning. Fanns inget behov för det sas det då jag har flyttat 30 mil och risken att han åker den streckan är minimal.

 

Anmäl
2010-07-04 00:55 #7 av: Mirjami-78

Jag förstår din rädsla. Du vet hur han är. Vad han kan göra och du vet hur det hela brukar börja så tror sjuttan att man reagerar!!! Det blir ju en rädsla du bär innom dig och det är ju naturligt efter att ha blivit förföljt och trakaserad ut av han så länge och samtidigt så vet du ju inte vad han kan hitta på. Stoppar han sig på det han har gjort tidigare eller blir det mer nu än tidigare......

Jag skulle råda dig att ta kontakt med kvinnojouren, inte den som du hade kontakt med innan utan en annan och berätta det du har varit med om. De gångerna jag har haft kontakt med kvinnojour har de varit väldigt bra. Skriv även upp vad han har skrivit till dig och när så att du har det nerskrivet. Skickar han något i posten ex. vykort så spara det hela. Ringer han så skriv upp det och även tel.numret om du får fram det. Om det rings från hemligt nummer så begär en spårning från tele bolaget för att kunna anmäla han sedan. Om han ringer så var kort och försök att inte visa rädsla. Såg ifrån om du klarar av det och försök att inte visa att du känner rädsla/obehag när han ringer utan bara säg ifrån att det räcker nu för jag vill inte veta/höra av dig. Börjar han skälla eller liknande lägg på luren helt enkelt.

Sajtvärd på Singelföräldrar och medarbetare på Misshandel samt på Svåra tider.

Inget är omöjligt det kan bara vara mer eller mindre besvärligt!!Cool

Anmäl
2010-07-04 01:30 #8 av: Delfinen

#7 Är inte så säker på längre att jag kan säga att jag vet vad han är i stånd till. Han har förändrats en del till det sämre sen vi separerade. Har fått veta att han dricker en hel del nu för tiden. Tycker det är lite konstigt att han inte ger upp då jag vet att han har en ny partner och är förlovad.

Det enda jag har kvar som han har skrivit är dom sista 3 breven. När han körde sitt rejs sist för snart 3 år sedan kom så många sms så telefonen blev full, och jag tänkte aldrig på att spara dom brev jag fick på olika sajter. Det finns bevis på hans framfart från tiden innan jag flyttade från orten vi båda bodde på. En tjej som vid flertalet gånger var med då han ringde, snokade etc. Hon har lämnat sitt vittnesmål till polisen. Tyvärr tror jag starkt på att det är hon som har läkt ut varje gång jag bytit telefonnummer. Han hon kört dubbelspel.

Jag har aldrig fått några brev eller vykort med den vanliga posten. Vet inte om det beror på att han inte vill lämna tydliga bevis efter sig, inte har tänkt på det eller inte fått fatt i adressen. Flyttade från västkusten till Östergötland för 5 år sedan. Bor nu på tredje stället i Östergötland. Delvis p.g.a att jag varit rädd för att han har hittat mig och delvis p.g.a andra saker. När det gäller telefon och spårning vet jag inte om det är möjligt. Jag har bara mobiltelefon i dag med kontantkort och ett icke registrerat telefonnummer. Tror inte det går att begära att få spårat då.

Var länge sen jag visade att jag blev rädd, ledsen, sårad etc när han ringt. Däremot har jag visat ilska. Bett honom flyga och fara, gjort klart för honom att det är ingen ide, att han inte kan kontrollera mig men har bara fått ett skratt tillbaka med orden " jasså kan jag inte, skall jag visa dig" Han har även ringt och bara hånskrattat i telefon och när jag frågat vad han skrattar åt har jag fått till svar " kan inte göra annat när du ringer" JAG ringer?????  När jag en gång hade abonemang på telefonen som min sons flickvän stog för åt mig fick han ändå fatt i telefonnummret och ringde. När jag frågade hur han fått fatt i nummret fick jag till svar att det var jag som hade skickat sms och bett honom ringa för att jag skulle vilja göra upp en gång för alla ?????? Bara lite om hur han försöker spela på mitt psyke. Antingen är han psykiskt sjuk eller så är han så smart att han är fullt medveten om hur han flamsar och vill få mig att bli osäker, ur balans psykiskt och i och med det få ett större grepp om mitt psyke.

Anmäl
2010-07-04 01:46 #9 av: Mirjami-78

Ja han verkar verkligen veta vilket spel han ska köra för att försöka knäcka dig. Skulle han fort. ta kontakt med dig så kolla upp om du inte kan spela in tel.samtalen på något sätt som bevis till vad han håller på med. Tyvärr gör de nog inga spårningar vad som gäller kontantkort.

Spara på all bevis du kan komma åt för att sedan kunna sätta dit han för att han ska inse att nu räcker det helt enkelt. Man kan börja undra om allt står ok till med han om jag ska vara ärlig för det där låter inte speciellt normalt det han håller på med....Och dricker han då med så gör det ju inte saken bättre. Vet själv hur en person blir när de är först svartsjuka och så ska de dricka alkolhol på det med....Ja då vet man inte vad som snurrar i huvudet på dem. Ring även polisen och rådfråga dem vad du ska göra för att du vill få ett stop på detta hela och behöver verkligen hjälp med detta. Jag tror de kan komma med någon tips eller hjälp, helt beroendes vem man råkar prata med. Jag har träffat på poliser som har gett mig råd som har varit guld värda.

Men vad du än gör så ger dig inte, hur jobbigt det än blir så ska du se att tills slut så måste han lägga av med detta hela och får sitt straff. Jag vet att det är allt annat än lätt många gånger just att få myndigheterna att reagera just pga. bevis....Det finns inte tillräckligt ut av just det.

Sajtvärd på Singelföräldrar och medarbetare på Misshandel samt på Svåra tider.

Inget är omöjligt det kan bara vara mer eller mindre besvärligt!!Cool

Anmäl
2010-07-04 01:56 #10 av: Delfinen

#9 Skall se vad jag kan göra kring detta att spela in om han skulle ringa. Tyvärr kommer det ändå inte att hjälpa. Om man spelar in ett samtal utan motpartens vetskap gäller inte det som bevissyfte.

Min mamma gjorde det vid ett tllfälle då dom hade problem med hennes sambos ex som ringde och trakaserade. Samtalen spelades in men då exet inte hade vetskap om detta så gällde inte det i bevissyfte. Mamma fick däremot skit för att hon hade gjort det för det var något som inte var tillåtet att spela in samtal utan motpartens vetskap fick hon till svar.

Anmäl
2010-07-04 02:04 #11 av: Mirjami-78

Men tala om för han då innan i början av samtalet att du kommer spela in det, för han hotar dig och det är olagligt. Då har du ju informerad han om det hela.

Sajtvärd på Singelföräldrar och medarbetare på Misshandel samt på Svåra tider.

Inget är omöjligt det kan bara vara mer eller mindre besvärligt!!Cool

Anmäl
2010-07-05 21:04 #12 av: MariannE11

stor stor kram till dej...

tycket att det du skrivit här borde kunna ge fingervisning att du verkligen känner dej hotad....något som är otroligt viktigt är att du har någon att prata med så du slipper ha dina tankar inom dej...

Anmäl
2010-07-06 22:37 #13 av: Hawknestgrove

OCh  Facebook...... På sätt och vis, så bör man ge fan i dt rent ut sagt. Eller i vilket fall som helst se till, att man intge reggar sig med sitt vanliga namn.....

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2010-07-07 23:37 #14 av: Delfinen

#12 Ja det är viktigt att ha någon att prata med om det hela. Tyvärr har jag inte haft det. Så det har nog blivit mycket att man har tryckt undan känslor och tankar. Kanske därför som det blir extra kraftig reaktion varje gång det börjar om.

 

#13 Jag kan hålla med dig om att det kanske inte är så smart att vara på Facebook. Men å andra  sidan så skulle jag inte kunna finnas på internet överhuvudtaget. Eller ha ett nick, ljuga om ålder, ljuga om län och ljuga om allt för att inget skall riskeras att komma fram. Eller helt enkelt sluta finnas på sajter, sluta diskutera, sluta med min hemslöjd som jag till viss del säljer via internet, sluta sticka på beställning då jag får kontakter och beställningar via internet. Det skulle innebära att han deffenetivt styr mitt liv.

Anmäl
2010-07-08 01:11 #15 av: MariannE11

hoppas du känner så stort förtroende att om inte bättre finns att tillgå att du kan prata o diskutera med oss

vet hur det är att trycka undan det förgångna... tog ett bra tag för mej att inse att jag var utsatt för sexuella övergrepp som liten...hatade människan sen... känner mej idag äcklad över honom men låter honom inte styra mitt liv...

Anmäl
2010-07-09 00:30 #16 av: Delfinen

# 15 Ja här känns det helt okay att diskutera. Inte bara okay utan väldigt gott och skönt. Glad Folk som genom att dom varit i samma eller liknande situation vet vad vad man pratar om. Ibland behövs egentligen inte så många ord för att bli förstådd.

Har också saker från min barndom att ta tag i tror jag. Har inga som helst minnen från den tiden. Varken possitiva eller negativa så något finns där säkert. Men det är ett annat kapitel i mitt liv.

Anmäl
2010-07-09 00:58 #17 av: Hawknestgrove

Ja jag erkänner, jag är ju också på facebook. Med mitt eget namn, dumma mig. Klantigt.....OCh jag kom tyvärr på, att även om du går ur, så är du aldrig borta från Facebook! JAg gick ur, men fick för mig att gå in igen och allt var ju kvar! Lite som Hotel California... You can check out anytime you like, but you can never leave.......

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2010-07-09 02:09 #18 av: Delfinen

Ja jag finns också på Facebook med både förnamn och efternamn samt ett smeknamn mellan för och efternamn som jag är känd för på nätet av många.

Visst kan det vara dumt men samtidigt varför inte? Varför skall man behöva välja vilket man vill för att få vara ifred från knäppgökar till ex? Alltid behöva vara försiktig och riskera att bli paranoid så fort någon på nätet säger hej eller man lär känna folk man vill träffas. Det skulle ju innebära att man missar en massa trevliga människor också. Inte gå på några samankomster, möten eller träffar som anårdnas för att inte riskera att den man skyr som pesten inte finns där eller någon " spion " till denne. Då får ju motparten för alltid en viss kontroll över en hmmmmm

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.