10 - När ska jag gå & Vägen tillbaka

Varför stannar ni kvar?

2011-01-04 13:34 #0 av: LuckyLady

Varför stannar ni kvar??
Måste få ställa frågan!
Dömer inte någon på nåt sätt.
Vill bara ta upp frågan till diskution och kanske väcka någon ur sin slummer!!

Varför stannar ni kvar?

Jag har själv flera vänninor som har män som misshandlar dom psykist och fysiskt. Har även släktingar som har bott med sån här män!

Jag har inte själv sätt någon misshandel så jag kan inte anmäla någonting!
Mina vänninor vet att dom får komma till mig när som helst.

Allt jag får till svar är:

-Han är inte oförbätterlig!
Jo han är oförbätterlig tills den dagen han själv kliver in genom dörrarna till en teraput och tar tag i sina problem (demoner)

För hur mycket dom än lovar så förblir dom som dom alltid har varit innan dom själva har sökt hjälp!

STANNA INTE KVAR! DU kan inte rädda homom!

-Nu har han inte slagit mig på 3 veckor, säger hon och ler glatt.
Snälla NI En kvinna ska inte behöva räkna dagar och veckor mellan slagen!!!
Fattar ni inte att han går och laddar?

Vad ni än gör skaffa inte barn med dessa män.
Tro inte på när dom säger att dom blir bättre bara för att dom blir pappor.
Är dom svartsjuka nu!
Så vad tror du då att dom blir när du har en liten som kräver all din tid?

Tänk om den lilla ni får är sjuk och skriker mycket..
Vad händer då?

Han skulle inte slå vårat barn säger ni säkert nu...
Då blir mitt svar!
Är DU säker på det?

http://hem.bredband.net/stoppavaldet/Test.htm

 

LuckyLady Värdinna Misshandel iFokus

Anmäl
2011-01-04 18:09 #1 av: Hawknestgrove

Mycket klokt. Nu har en del faktiskt även djur som de inte vågar överge.... äntligen börjatr det bli bättre på den fronten.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2011-01-05 19:29 #5 av: [dagdrommarn]

Jag höll ut för att jag trodde på honom, att det var mig det var fel på och om jag bara ändrade på mig så skulle allt bli underbart igen...Det är märkligt hur det fungerar att "hjärntvätta" människor.

Anmäl
2011-01-12 12:05 #6 av: BraveandCrazy

#5 
Ja visst är det märkligt hur vissa människor kan manipulera andra.

Medarbetare på HBT ifokus

Anmäl
2011-01-15 21:03 #7 av: Mirjami-78

Oftast är det nog just det att man tror att de ska just ändra sig. Men de gör dem inte!! Och de kommer de alldrig att göra om de inte tag emot hjälp och verkligen själva inser att de gör fel!!

Sajtvärd på Singelföräldrar och medarbetare på Misshandel samt på Svåra tider.

Inget är omöjligt det kan bara vara mer eller mindre besvärligt!!Cool

Anmäl
2011-01-15 23:04 #8 av: [dagdrommarn]

#7 men jag har aldrig förstått..är dom medvetna om sitt beteende för de är ju alltid underbara i början, sen kommer det andra smygande..eller tänker dom inte på att dom förändras efterhand?

Anmäl
2011-01-15 23:09 #9 av: Mirjami-78

Jag tror nog att de är metvetna, men så klart de inte visar sitt rätta sida direkt, för det gäller ju att hitta någon som man får i "fällan" först.

Sajtvärd på Singelföräldrar och medarbetare på Misshandel samt på Svåra tider.

Inget är omöjligt det kan bara vara mer eller mindre besvärligt!!Cool

Anmäl
2011-01-15 23:17 #10 av: [dagdrommarn]

fy fan va hemskt isåfall...det får allt att bli ännu värre.slösat bort år på att älska ngn som bara spelade ett spel.ska hämnas genom att bli snyggare, lyckligare och starkare än någonsin, jävla idiot/er..ursäkta språket, har mkt besvikelser inom mig=P

Anmäl
2011-01-15 23:29 #11 av: Mirjami-78

#10 Jag kan förstå dig. Har själv råkat ut för en man som jag trodde att jag kände och visste var jag hade, tills en dag då man fick reda på ett och annat. Vissa människor är myckeet ducktiga på att spela dubbel spel. Vissa drar bara nytta ut av det själva och drar när de ärr färdiga.

Tur att det sedan även finns helt normala människor utan baktankar.

Sajtvärd på Singelföräldrar och medarbetare på Misshandel samt på Svåra tider.

Inget är omöjligt det kan bara vara mer eller mindre besvärligt!!Cool

Anmäl
2011-01-15 23:41 #12 av: [dagdrommarn]

#11 jag klarar inte av att acceptera att det är så, för det känns så fruktansvärt sorgligt.han var ju mitt livs kärlek, och jag vill att det ska vara vice versa. Beklagar det din erfarenhet, hur gick du vidare?Gick du och pratade med ngn eller läkte du med tiden?

ja dessa normala människor finns säkert eftersom man själv inte har några baktankar, men det är tråkigt att man behandlar dom annorlunda som "misstänkta" innan man vet säkert att de inte är en bad boy.

Anmäl
2011-01-15 23:44 #13 av: Mirjami-78

Jag gick vidare med små steg och har klarat mig rätt så bra tycker jag själv. Börjat "leva" igen och ser att det finns så mycket annat i livet som är så mycket mera värderfult.

Jag hoppas att du en dag ska kunna gå vidare med även om det kan kännas svårt.

Sajtvärd på Singelföräldrar och medarbetare på Misshandel samt på Svåra tider.

Inget är omöjligt det kan bara vara mer eller mindre besvärligt!!Cool

Anmäl
2011-01-16 00:23 #14 av: [dagdrommarn]

Skönt att du kommit på rätt spår=) jag är nog också det, men man har ju dalar vissa stunder som ikväll.imorn är en ny dag och nytänkande;-) ha en fin lördagskväll!

Anmäl
2011-01-16 00:27 #15 av: Mirjami-78

Ja man får fort. känpa frammot. Man ska inte ge upp. Det kan bara bli bättre. Hoppas du med får en bra lördag kväll!!

Sajtvärd på Singelföräldrar och medarbetare på Misshandel samt på Svåra tider.

Inget är omöjligt det kan bara vara mer eller mindre besvärligt!!Cool

Anmäl
2011-01-16 19:02 #16 av: Hawknestgrove

ja ta lärdom av Mirjami. Bara för att du tror att detta är ditt livs kärlek behöver det inte betyda att det är bra för dig...Tänk på att du själv är ditt livs kärlek... och det är viktigast!!!!

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2011-02-04 12:45 #17 av: [Taz-Mania]

Hur är det med psykisk misshandel då?

Utan slag.

Där man inte accepteras som man är?

Där han är bäst, störst och vackrast.

Där han bestämmer och jag lever under hans villkor eller så flyger jag ut. Där skrik och att bli utslängt blir vardagen?

 

Jag misshandlades psykiskt av min nuvarande under 10 månaders tid. Allt var mitt fel, jag dög inte och kommer aldrig att duga sa han till mig. Han skrek och kallade mig sjuk i huvudet.

Jag lider av en ångestsjukdom och älskar mannen oerhört mkt.

Han är mitt livs stora kärlek.

Han har ALDRIG slagit och jag VET och jag menar det att han inte är den som slår. Han är den som bryter ner.

Nu har det varit lugnt i ca 6 månader.

Men jag går på tå, kan inte prata med honom för han finns aldrig där för mig. Han har barn sen innan, jag vill ha barn men han vill inte ha med mig. Jag tror inte han tycker jag duger som mamma.

Detta är ett trauma för mig, att han har med en annan kvinna men inte vill ha med mig. Jag lider svårt av det och vill ha barn väldigt mkt. Om 5 år kanske säger han. Om 5 år är jag 35 och han 43.

Det känns försent då ;(

Nu skriker han bara åt mig om jag påfrestar hans tålamod, jag gör allt för att inte synas och duga. Går på tå.

Är rädd för honom på det sättet att jag är rädd att göra honom elak igen. Psykiskt elak.

Jag törs inte uttala mina drömmar, mina behov och mina önskningar. Han föraktar dem. Jag får inte ha manliga vänner.

Han har kvinnliga kollegor.

Han hatar när jag gråter.

Tröstar ALDRIG!

Ignorerar mig tills jag slutar och ger upp.

Jag har inget stöd i honom, ingen förståelse.

Kan inte prata med honom. Han ignorerar mig.

Vad är psykisk misshandel?

Han kränkte mig förr, men är sällan nu.

Men minnet sitter kvar.

 

Han ljög även mkt för mig.

Om allt allt allt.

Jag älskar honom och hoppas på bättring.

Och det känns som att det är mitt fel att han behandlar mig med denna otillgänglighet.

Anmäl
2011-02-04 19:45 #18 av: Hawknestgrove

Snälla vännen, Nu får du göra en lista. En med plus och minus. Alltså inga poäng. Utan  bara plus och minus. se vad som är mest av. Titta på den listan många många gånger, sen kanske du till slut ger dig av. hoppas för din egen del att det blir så. För jag ser inte många plus här, däremot många minus...

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2011-02-04 19:53 #19 av: Mirjami-78

Jag kan förstå att det är jobbigt att leva under psykist misshandel och inte lätt att ge sig av.

Det som är viktigt är att man har vänner. Vänner som man kan prata med eller någon annan utomstående, för det går inte att bära det där hela själv. Att ge sig av är inte ett beslut man bara tar och ger sig iväg samma dag för det är ett stort steg som man själv måste bearbeta först. Men jag hoppas att du en dag ska stå där....Då du säger till han tack och adjö, för först då kommer han inse vad det är han håller på med om han ens inser det då. Vissa gör det och andra inte, men tror inte de kommer förbättra sig oavsett vad.

Stå på dig!!

Sajtvärd på Singelföräldrar och medarbetare på Misshandel samt på Svåra tider.

Inget är omöjligt det kan bara vara mer eller mindre besvärligt!!Cool

Anmäl
2011-02-05 09:49 #20 av: [Taz-Mania]

#18 Det finns inte många plus.

Han är vacker...vilket gör det fruktansvärt plågsamt för han finns på min näthinna som etsad när jag försökt lämna. Det har inte gått och jag har tänkt han kanske bättrar sig om jag förklarar? Oj, så jag har förklarat men han tycker inte om mail (har sagt att han läser dem inte) och jag måste prata med han öga emot öga vilket jag tycker är jätte obehagligt. Har försökt med det med och då har han lovat bättring eller sagt att jag inte älskar honom!! För att han inte duger som han är och då får jag så jävla dåligt samvete och det blir mitt fel istället!

Han har ett jävligt bra jobb och jag en svag ekonomi så han säkerställer väl mat på bordet. Men baksidan av det hela är då istället att hans jobb är viktigare än mig. Jag fick urinvägsinfektion en gång, när jag bodde i hans hus (han har sitt hus kvar i en stad 7 mil bort men vistas helt hos mig i min lägenhet och hämtar bara posten ibland) och kunde där inte ta mig till läkare själv för det ligger avsides. Han skällde inte uttryckligen på mig, men det var en MKT grinig, avståndstagande och sur man som kom från jobbet och körde mig till läkare. Jag kände det som att det var mitt fel att jag fick urinvägsinfektion och skulle aldrig aldrig be honom gå ifrån jobbet för någonting igen. Tack och lov ligger i min stad vårdcetralen nära.

Jag vägrar bo i hans hus för att det var där han misshandlade mig psykiskt i 10 månader. Han slängde ut mig sååååååååå många ggr, körde mig till lägenheten, sa att han inte älskar mig, att han inte vill ha mig, var ISKALL och jag grät och grät och bönade och bad. Vissa ggr fick jag sitta i lägenheten i två veckor innan han ville ha mig åter igen. MEN hade jag under dessa veckor träffat en manlig vän så hade han INTE velat ta i mig med tång igen, det klargjorde han TYDLIGT! Har en manlig vän. Och han sa att träffar jag honom så får jag honom ALDRIG åter igen!!!!!!

Andra ggr lyckades jag tidigare få honom åter. Och några ggr ändrade han sig efter många böner från min sida om en ny chans (han målade ju upp en massa om varför jag inte dög, kunde vara att jag inte kom ut till bilen direkt han ropade, eller för att jag ville prata med honom om känslor). Och då älskade han mig så fruktansvärt mkt igen. Så en dag i maj förra året så slängde han ut mig igen och jag valde att gå. Sen följde en lång plågsam sommar då han inte visste om han älskar mig men skulle känna efter. Han kom hit för sex en rad helger och allt var så underbart då, sen var han helt otillgänglig igen. Tillslut försökte jag sätta ner foten när hösten kom och han fortfarande inte bestämt sig. Att vi inte ska träffas mer.

Då skulle han ha mig! Och nu jävlar ska det bli ändring sa han. Han flyttade in hos mig, eller ja han har lite kläder här iaf...för jag ville inte vara i huset där jag farit så illa, där han tryckt bort mina samtal när jag försökt ringa honom, skrikit åt mig, sagt att han ska få mig inspärrad på psyket när jag totalt brutit ihop av hans behandling. Jag trodde det var fel på mig och jag kämpade kämpade kämpade för hans kärlek. Idag är jag nästan perfekt. Jag sköter hemmet/lägenheten helt själv, maten är lagad när han kommer hem, tvätten kan han slänga var han vill och den tvättas och sorteras. Den enda punkt jag brister på är att jag mår dåligt av att han har barn sen innan och är totalt ointresserad av att ha barn med mig. Ändå lockade han med det i somras för att hålla mitt intresse vid liv medans han velade, att han ville ha barn med mig. Nu är det som bortblåst. Han svarar aldrig på nåt jag skriver till honom och jag ursäktar med att han har ju ett så viktigt jobb att han hinner inte läsa sms eller msn meddelanden, det förstår man ju! Sen att han ALDRIG svarar på ledig tid heller hur ledsen jag än varit över saker...ja, han kanske glömde............. Jag har massor med ursäkter åt honom. I julas kränktes jag av hans mamma när vi var hos henne. Jag la mig på sängen och grät när vi kom hem. Han satte sig och såg på tv, totalt ointresserad av mig. Tröstade inte, frågade inte, fanns inte där. Detta är vardag. I huset kunde jag gråta vid matbordet och han bara åt. Sen satte han sig framför tv:n. Utan ett ord. Sen när jag slutat kan det bli "ska du inte se på tv?".

 

Vi gör aldrig nåt roligt tillsammans.

ALDRIG! Han vill inget göra, har försökt under de 1,5 åren vi varit ihop. Fått blommor två ggr, sist oktober 2009. Han överraskar aldrig med nåt litet. Och han vann tvågratis biobiljetter som sitter på kylskåpet, men nån bio blir det inte. Vi ska heter det.

Han kan komma hem med vin från både manliga och kvinnliga kollegor, jag har fått gömma en påse med kattleksaker jag fått av en manlig vän för jag vet att det skulle ta hus i helvete!

Den manliga vännen får inte ens vara djurvakt.
Och han ogillar kontakt överhuvudtaget med honom.

Han blir bara elak nu om jag gör nåt fel.
Så länge jag gör rätt så är han snäll.
Och jag gör allt för att inte göra nåt fel.
Och oftast lyckas jag.
Jag vet vad han vill se av mig och jag ställer inga krav.
Men det finns ingen där, han är inte där för mig.
Aldrig. Och minnet av hur han behandlade mig sitter som en tagg och vissa nätter ligger jag vaken och ältar det. Men jag älskar honom och så länge jag sköter mig och är en "duktig gumma" som han kallar mig för så är han snäll.

Anmäl
2011-02-05 10:18 #21 av: [Taz-Mania]

Till saken hör också att jag blev psykiskt misshandlad under hela min uppväxt. Av min mor. Och jag har aldrig älskat en man som jag älskar den nuvarande, han är som en gud på nåt sätt för mig och min kärlek mäter inga gränser. Medans han inte blommar fullt så mkt. De flesta dagar blir det 3-4 pussar på en dag och kanske nån kram. Och jag öste kärlek över han förr men insåg att han inte vill ha den, så jag skar ner på det för att passa honom bättre. Någonstans inom mig vill jag nog lämna, men hjärtat skriker och gråter utan honom och jag kan inte föreställa mig ett liv utan honom. Men heller inte ett liv som fortsätter såhär för evigt, hoppet är att han ska ändras, bli go och snäll som han var första månaden. Men det var ju ett tag sedan nu... Hans ex säger att han behandlade henne illa med. Att hon inte fick träffa vänner osv och att han bara satt framför datorn eller tv:n. Och det läskiga är att man vänjer sig! Vid livet som gäller. Och man tänker bättre än att vara ensam iaf. Och jag älskar honom ju, det är inte bara att gå när man älskar!

Har försökt men det är som att man inte får luft utan honom och han vet att han har mig i en liten ask. Han är mitt livs stora kärlek.

Mkt pga hans utseende, men troligen också väldigt mkt efter den första månaden då han var så hiiiiiimla perfekt och underbar. Och sen pga den makt han har över mig. Han gör mig så liten. Jag går på tå för honom och är livrädd för att göra fel igen som jag alltid gjorde förr.

Anmäl
2011-02-05 20:55 #22 av: [dagdrommarn]

Usch, jag mår illa nu efter att ha läst din historia, det skulle kunnat va jag som skrev den nästan exakt..jag hoppas du kommer göra samma val som jag gjorde, att gå.det var tufft för jag TRODDE att han var mitt livskärlek och att han skulle bli den underbara person som jag blev förälskad i från början.men nu inser jag mer och mer för varje dag att han var inte min stora kärlek, han var bara en trygghet och personen som jag blev förälskad i existerar egentligen inte.den människan dog 4 mån in i förhållandet. Snälla tänk på dig själv och att det är dagar av DITT liv som går åt att leva efter hans villkor nu, inte dina så som det ska vara..!

Anmäl
2011-02-06 17:50 #23 av: [Taz-Mania]

#22 Jag vet att jag lever under hans villkor och jag vet att jag är rädd för honom. Inte för att få stryk, jag är rädd för hans psykiska makt att krossa mig. Jag vet så väl att det tar han bara en sekund att smula sönder mig. Jag har varit där alltför många ggr för att inte ha en respekt för honom som går över i rädsla. Jag har sagt till honom att jag är rädd för honom, en gång när han skrek åt mig att jag är sjuk i huvudet och jag grät och grät och grät...då sa jag att jag är rädd för honom. Han tog det inte speciellt hårt. Han reagerade inte på det jag sa synligt iaf. Jag vet att han ignorerar mina känslor och föraktar mina tårar. Det är bara till besvär för honom att jag känner så mkt som jag gör. Ändå vill han höra mig säga att jag älskar honom och han frågar ibland hur mkt jag älskar honom. Jag säger hur mkt som helst. Jag har hela tiden letat tecken på att han skulle må dåligt eller nåt sånt, jag hittar på ursäkter så jag kan förlåta hans lögner. Den första tiden ljög han för mig om ALLT! Jag vet att han även nedvärderade mig inför sitt ex och sina barn bakom min rygg. Det har jag fått veta via hans tonårsdotter. Det var när vi varit tillsammans i ca 3 månader. Jag vet inte exakt vad han sagt och han nekar, men hon säger att det var nåt i stil med att jag är ett psykfall.

 

Ja, han är en trygghet på ett sätt. En otrygghet på ett annat.

Jag är rädd för ensamheten och jag är ju trygg med honom ekonomiskt. Men allt annat än trygg känslomässigt. Jag är alltid nervös att han ska vara på dåligt humör eller bli på dåligt humör. Han kanske inte skriker, det ska till att det "tippar över" om någon förstår för att han ska skrika. När han fått nog, men det är en bit dit. Innan dess så är han bara iskall, okontaktbar och kort i tonen. Vill inte hålla mig i handen och sådana saker. Det lägger sig som nån äcklig hinna i luften. Den hinnan gör jag allt för att undvika. Och tiden som går utan att den varit där gör mig inte tryggare, jag vet att jag måste vara perfekt och göra rätt för att upprätthålla att den håller sig borta den där hinnan.

Jag tycker inte om att be honom om saker, inte ens om små saker.
Jag är rädd för att göra honom irriterad, försöker ordna allt själv så jag aldrig behöver be honom om nåt. Jag har gett upp att prata om känslor, hur jag mår, vad jag tänker på osv. Förr åkte jag ut av det, nu har han lärt sig att han bara kan skita i mig. Så tystnar jag.
Jag är rädd för att meddela honom beslut jag tar angående mitt liv, hur jag vill ha det. Han är alltid emot allting. Och får jag hans stöd i någonting så kan jag helt utan förvarning och utan att nåt hänt sen ha mist det. För då har han "kommit på nåt" som att jag är opålitlig brukar det oftast vara han säger och att han därför har omvärderat sitt stöd till att han inte är för det jag vill göra längre.

Han har misstänkt mig för otrohet. Utan grund.
Hans ex och hans tonårsdotter hävdar att han bakom min rygg försökt få exet åter (hon vill inte ha honom, hon tog sig loss efter 15 år) och han själv blånekar till detta. Jag är rädd att det är sant. Men han säger att hans ex är sjuk i huvudet och dottern manipulerad...

Han är jätte go de stunder han är go. Gärna ute bland folk!
Speciellt dem han känner!!!!!!!! På julbordet skulle han ha mig i knät och omhuldade mig hela kvällen, jag var i sjunde himlen!!!!! Den GOA UNDERBARA mannen jag blev kär i dök upp igen! Han håller gärna om mig på stan! Men hemma är det väldigt snålt med både pussar och kroppskontakt. Sex är oftast att han penetrerar och juckar tills han är färdig och sen är det klart.

Jag har försökt lämna, flera ggr.
Men det är som att jag inte kan andas utan honom, kan inte föreställa mig ett liv utan honom. Har aldrig älskat någon så villkorslöst och tillintetgörande som den här mannen. Och man lever för de korta och få stunder han är underbar och kämpar emot dem han är elak. Och är man bara duktig och behaglig så lever vardagen sin stilla gång framför tv:n. Medans han jobbar och jobbar. Nåt kul gör vi aldrig. Som jag sa, biobiljetterna sitter på kylskåpet. Filmen jag ville se har slutat visats...

Jag tänker ofta att det är jag som är inbillningssjuk.
Att det inte är så farligt som jag känner. Att jag bara är överdriven. Att jag begär nåt helt orimligt kanske och att alla andra har det likadant. Att det är i mitt huvud. Jag kanske är knäpp. Knasboll som han kallade mig det första året. Skrattar jag för mkt så är jag barnslig. Det tycker han inte om. Är jag för dämpad så är jag sjuk. Det tycker han inte heller om för är jag dämpad och ledsen så är jag ju till besvär. Han har inte sagt det. Men det är så det känns. När han antingen skäller och skriker åt mig fastän jag gråter och har totalgett mig eller behandlar mig rent ut sagt som enbart luft tills jag har slutat gråta och då kan vi se på tv tillsammans igen och inga frågor om hur jag mår ställs och inget stöd ges, inget samtal, ingenting.

Anmäl
2011-02-06 21:32 #24 av: Hawknestgrove

Har bara ett ord.... NEJ!!!!!!!!!!!!!! Låt deta få ett slut illa kvickt.....Dina dagar rinner iväg och dit lliv med det på ingenting.....

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2011-02-06 22:01 #25 av: [dagdrommarn]

Men du kan ju inte leva med en sån människa..Han kanske är underbar, vacker, charmig och har "ngt" som ingen du tidigare träffat haft men dom fina bitarna kan också vara en del av hans spel, för att få dig runt hans lillfinger. Jag är ingen psykolog och inge vidare smart, ger bara råd utifrån min egna erfarenhet..Om en vännina eller ngn annan person som du bryr dig om hade varit med om det som du har, vad skulle du ge för råd till henne?

Anmäl
2011-02-06 22:12 #26 av: Mirjami-78

Ja jag kan bara hålla med om att det bässta är att bryta upp om man kan. Det gör man inte på en dag utan det är något man själv måste jobba med en en sak i taget och sedan så en dag kan man ta det slutliga steget.

Jag förstår att det kan vara jobbigt för man älskar ju just han, men har är egentligen inte värt ens kärlek!! Han är inte värt de orden, den närheten m.m man vill ge han, för han ger inget tillbaka!!

Min ex misstänkte och anklagade mig för att vara otrogen med vaktmästaren på min arbetsplats bara för jag råkadde vara på samma kurs med han och han körde mig tillbaka till jobbet med hans fru  sittande i baksätet i bilen samt några kollegor till i samma bil. Sedan tänkte han inte alls på att jag desutom var gravid i femte månaden och just sex var det sista jag tänkte på för bara tanken att behöva vara nära en man gjorde mig just då illamående.

Mycket har jag fått höra från han och vad jag enligt han hargjort bakom hans rygg, men sakta men säkert kommer sanningen komma fram gällande han själv nu....Det var alltså han själv som har gjort mycket bakom min rygg som han sedan har försökt att dölja genom att anklaga mig för det ena och det andra....Men jag har ju avslöjjat han och det vet han men har fort neka, för just dessa personer kommer aldrig erkänna det de har gjort för enligt dem själva gör de ju inget fel!!

Om man tror att han kommer att förbättra sig bara för att man själv ändrar på sig så gör han det inte. Det kommer alltid finnas något han kommer kunna att klaga på hos dig hur mycket du är ändrar på dig....Jag säger bara gå när ni har möjligheten!! Ni kommer märka hur enkelt det kommer vara när ni väll har gått för då får ni vara den ni är. Ni får gå och träffa dem ni vill m.m Ingen finns där för att kontrolera er!! Visst kommer det kännas kontigt i början, men genom tiden kommer ni inse hur "sjukt" förhållandet ni har levt i har varit!!

Styrka och kram på er tjejer....Ni klarar detta!!

Sajtvärd på Singelföräldrar och medarbetare på Misshandel samt på Svåra tider.

Inget är omöjligt det kan bara vara mer eller mindre besvärligt!!Cool

Anmäl
2011-02-06 23:22 #27 av: Hawknestgrove

Tack Mirjami, dina ord är de bästa idag!!!!

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2011-02-07 09:14 #28 av: [Taz-Mania]

Nu har jag gjort fel igen och han är iskall. Jag är ledsen och arg och gråter :( Han sa inte att han älskar mig imorse, han skrev en tyken kommentar på msn när han kom fram till jobbet och sen kopplade han ner. Han beter sig nu som han gjorde i somras när jag inte hade varit duktig gumma längre :(

Jag önskar det fanns någonstans där jag kunde få sova iaf, där jag kunde stanna över natten. Inte för att han skulle röra mig. Men för att slippa vara i hans kyla hela kvällen och natten :(

Anmäl
2011-02-07 11:26 #29 av: LuckyLady

#28 Det finns ställen du kan sova, ta reda på vart din lokala kvinnojour befinner sig.
Se till att prata med dem, du måste ha hjälp ur detta.
Så här kan du inte gå och må.
Tro mig det låter som hårda ord nu men du kommer att vara tacksam mot dig själv en vacker dag.
När du har läkt i hop efter ALL misshandel du har varit med om och mycket starkare än alla oss andra vandrar hand i hand med en hjärtevän som älskar dig för den du är inte för den H*N vill att du ska vara..

Tro mig H*N finns därute :)

LuckyLady Värdinna Misshandel iFokus

Anmäl
2011-02-07 16:17 #30 av: Hawknestgrove

Du har inte gjort fel, vännen. Snälla söta rara, ge denna tyrann på båten. Du behöver inte vara nån duktig gumma. Vad han vill ha dig till är en duktig idiot. Se det så, för det är så han behandlar dig och vill få dig till att bli. Ok, man behöver inte säga i tid och otid att man älskar någon, det är tomma ord, som utan mening bakom inte är värda ett vitten. OCh som LL säger, ta kontakt med kvinnojour på orten, elelr så kan du även prata med polisen......de har folk som  lyssnar.....de med faktiskt.....

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2011-02-07 16:19 #31 av: Hawknestgrove

gör detta test.....

http://misshandel.ifokus.se/Forum/Read.aspx?ThreadId=7c386239-36e1-4736-bcd2-9004f6c700ce&GroupType=Se.iFokus.Community.Board.ForumGroup

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2011-02-07 17:10 #32 av: [Taz-Mania]

#31 Fem röda rutor i testet.

Kanske är allt bara i mitt huvud :( Han är ju så intelligent och kan namnen på varenda artist/skådespelare/skiva och svåra ord och är mkt uppskattad på sitt jobb.

Anmäl
2011-02-07 22:51 #33 av: Mirjami-78

Taz-Mania: Inget ut av det som han påstår är ditt fel!! Det är ett sätt för han att knäcka dig och få dig att stanna kvar!! Vad du än gör så tro inte på han!!!

Om du kan ta kontak med ett kvinnojour dit kan du får komma och få tänka i lung och ro. Du kan göra det du känner för, där styr han INTE dig. Det kan vara ditt första steg mot friheten från han.

Jag vet att det är allt annat än enkelt....Men om du bara kan...försök, för det kommer inte bli bättre!!

Styrka och stor kram till dig!!

Sajtvärd på Singelföräldrar och medarbetare på Misshandel samt på Svåra tider.

Inget är omöjligt det kan bara vara mer eller mindre besvärligt!!Cool

Anmäl
2011-02-07 23:37 #34 av: Hawknestgrove

intelligent????? ÄR det ett tecken på intelligens nä värdelöst vetande, kallar jag det..... Ok uppskattad på sitt jobb, ok, men det gör väl inte honm till en bättre människa? Var rädd om din fina katt bara!!!!!! Ta kissen och stick!!!!

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2012-05-23 13:55 #35 av: freudiana

Jag är nu i processen att lämna. Jag önskar att jag hade gjort det tidigare, för jag hade sluppit SÅÅÅ mkt mer lidande. Men jag var inte "färdig". Jag trodde fortfarande att förhållandet kunde räddas om jag ändrade på mig, så skulle allt bli bra... Låter det bekant? ;) Det är han som måste ändra på sig, men det vill han inte för det är ju fel på mig och alla andra -inte på honom. Ändå finns det en strimma av hopp kvar hos mig..."kanske kan han ändra sig", men hur många gånger ska man göra samma misstag innan man fattar att det är lönlöst?

Visst har det funnits fina stunder/perioder, men jämfört med allt dåligt så är de stunderna få. Men han som älskat mig så mycket, beundrat mig och varit så kärleksfull -visst måste det vara mitt fel att han ändrat sig? Jag måste ha gjort något fel? I den illusionen har jag levt och jag har ändrat på mig till oigenkännelighet för att återfå hans kärlek och respekt. Funkade det? Nej. Jag tappade bara helt fotfästet i tillvaron och vet inte längre vem jag är.

Anmäl
2013-05-06 22:58 #36 av: [Pandoraelf]

(Talar självklart inte för mig själv nu, har en underbar fästman som aldrig utsatt mig för våld, han är perfekt och skulle aldrig ens få för sig att skada mig, inte ens skoja till det lite när han är på bushumör)

Men anhöriga brukar lägga anledningen på att dom älskar personen för mycket.. men däremot mamma, när jag var yngre, skyllde på att hon inte ville lämna honom pågrund av hans psykiska problem. Hon var alltså rädd att han skulle ta livet av sig då, vilket han hotade med konstant så fort det uppstod konsekvenser och tjaffs, så det handlade dels om rädsla och dels om att beskydda mig, vilket var ett ganska uselt val i mina ögon. Just eftersom 1. det fanns en chans att han skulle ta livet av sig, men hon kan ju inte stanna enbart för hans skull. Hon ska ju kunna leva sitt liv fritt.  2. Det utsatte oss båda för ett längre lidande. 3. Hon hade inga känslor kvar och hade inte haft det på flera år, erkände hon.

Tycker förövrigt hon gjorde rätt korkade val, men hon lyckades ta sig ur det till slut och mår nu bättre än någonsin. Så jag råder (enligt mig) alla som utsätts för misshandel att göra allt för att ta sig ur det, för oavsett man tror det eller ej, så mår man bättre på långa vägar! Använder då min mamma som ett exempel. Hon levde i ett förhållande som spårat ut helt i flera år, och hon mådde nästan värre under själva lämnings-processen men mår nu bättre än någonsin efter att allt blivit överstökat och klart.

Anmäl
2013-05-10 15:09 #37 av: [Juel70]

Ja, varför stannar man? Och för länge. 

Jag borde ha insett ganska tidigt efter hans trevliga jag försvann, att detta inte var bra tecken, men jag tänkte att han kanske var lite i obalans och det skulle gå över.

Jag hade själv en bra grogrund att bli manipulerad och hjärntvättad och utnyttjad, eftersom jag hade blivit det hela min barndom. Så min självkännedom och mitt självförtroende var inte alls på topp.

Nu så här efteråt, så säger jag att kärleken förblindade mig. Jag blev som en martyr för honom.  Jag tyckte samtidigt så synd om honom för att han hade såna problem med svartsjuka och kontrollbehov.

"Det är en skada" sade jag till mig själv.  Men jag visste inte att den skadan skulle bli så stor och även gå ut över mig själv, mina barn och mitt liv. 

För att göra en historia kort, så bröt han ner mig totalt och kastade ut mig och mina barn till slut. Fick veta att han var psykopat.  Det tog mig väldigt lång tid att bli kvitt mina rädslor och återhämta mig. Fortfarande idag har jag ibland mardrömmar om att han jagar mig med kniv.


Anmäl
2013-05-10 15:09 #38 av: [Juel70]

Jag glömde skriva att han var enormt trevlig dom första två-tre månaderna!

Anmäl
2013-06-01 12:52 #39 av: PEwhite

Jag är 16 år gammal och jag har utnyttjats sexuellt av min pappa i fyra år. Självskadat i två år. Min pappa är från Nigeria, svensk medborgare sen tidigt 80-tal som resultat av giftermålet med mamma. Mamma blev psykiskt misshandlad av sin far, och det var enkelt för min far att kuva min mor när den tiden kom. Sociopater väljer sina offer noga.

Mamma tog ut skilsmässa när den psykiska misshandeln (förnedrande kommentarer, öppen otrogenhet, förtal, respektlösa handlingar, ett "fall" av fysisk misshandel som skrämselmetod, användande av härskartekniker...) mot henne utökades till psykisk misshandel av mig, samt en del våldsamma utfall. Då öppnade hon ögonen och satte ner foten. Hennes egna självkänsla och vilja att försöka bryta sig fri var i bottnen, med bilden av att ett barn ska få växa upp med en far så länge han inte var destruktiv mot barnet. Hon var ju rädd för att han skulle förfölja henne i hennes "nya liv". Jag och mamma flyttade år 2008, där hon fick jobb. Pappa blev svartsjuk och försökte kontrollera att hon inte träffade någon ny. När pappa gifte om sig så förändrades han (lol, han slutade därmed feströka maja), och den nya kvinnan var otroligt stark och hon näst intill kuvade honom. Mamma lät mig därmed spendera var tredje helg där. Snopen


Min pappa utnyttjade sin maktposition som förälder, vilket jag har fått konfirmerat för mig (detta har alltså kommit ut i slutet av förra året) är helt fel, inte mitt fel, kriminellt, sinnessjukt. Samt incest. Jag var kuvad av honom hela min barndom, han misshandlade mig psykiskt hela tiden tills de intima beröringarna började. 

När det hände var han gift med en kvinna som inte var min mor, och min mamma trodde verkligen att den kvinnan kunde skydda mig (från den psykiska misshandeln, hon visste ju inte om något annat). Det fungerade bra, för den kvinnan hade positiv inverkan på min far som blev väldigt ömsint, kärleksfull och om möjligt ännu mer manipulativ.

Eftersom att jag var i underläge då att han utnyttjade sin maktposition som vårdnadshavare/pappa/förälder, så hade jag självfallet utsatts för en normaliseringsprocess där kärleksfulla ord och drömmar, och roliga presenter och utflykter övergått i klappar på låret, som övergick i klappar på rumpan och pussar på munnen som övergick i kyssar där jag motvilligt bet ihop tänderna och han försökte med "öppna munnen".  Pussar

Sjukligt beteende blev normalt, och slutet på det "sista året" började jag skära mig djupt i låren för att ha en anledning att inte ta av mig pyjamasbyxorna. Jag trodde inte för fem öre att det här var normalt, men jag hade lovat honom att hålla tyst om hemligheter och erfarenheter. Och självklart var det skambelagt, samt att jag inte hade några som helst vittnen (smart var han, och såna här saker hände bara när Emma, och senare, och småbarnen sov). Pappa sa ofta, "du är min Number One. Jag älskar dig så mycket, min fina, vackra dotter", och jag tänkte att han kanske älskade mig lite för mycket. Jag försökte ofta censurera mina tankar utifall att han kunde läsa dem (han sa ofta att han ville inviga mig i schamanism). Naturreligion, nånting. Jag är både döpt och konfirmerad dock, lite mot hans vilja.

Som avslut kan jag säga att sanningen kom ut av en olyckshändelse då jag av mamma tvingades sova hos pappa medan jag helst ville följa med min kära vän, en annan kompis samt min "kille" - och tillbringa kvällen med dem. Sanningen kom ut, men jag fick helgen med dem. Ovärderligt.
  Jag hade i ett tidigt skede accepterat att jag har en far i det här livet, och inga fler. Min pappa är speciell, och inte som alla andras. Att han älskar mig på det här sättet får jag bara acceptera. För jag har bara den här pappan.

Förundersökningen lades ner i brist på bevis, även om alla gjorde klart för mig att de trodde på mig till 100%. Det räckte bara inte. Det enda jag är bitter över är att nästa offer utan tvekan kommer att bli min nu tre år gamla lillebror som jag saknar så sjukligt mycket.
  Jag har försökt ta livet av mig för mindre. Lipar

Anmäl
2013-06-01 13:00 #40 av: PEwhite

Min närmsta barndomsvän som jag totalt gled ifrån vid flytten, bevittnade fysisk misshandel under hela sin barndom. Pappan hade migrän och alkoholproblem och han vart otroligt svartsjuk och rent ut sagt sinnessjuk. Han misshandlade både min väns mor och storebror. Min vän fick några smällar då och då, men "inget märkvärdigt".
En omskakande händelse ledde till att min vän, hennes mor och storebror flydde till en faster någonstans i Sverige. Efter ett tag fick de skyddat boende. Hon ringde till min mamma och var överlycklig; de hade äntligen gjort sig fri mannen och de skulle påbörja sina nya liv bums.

Den manipulativa jäveln hittade dem och flyttande in till dem, det finns inte så mycket de kan göra. Han slår dem inte längre dock. Eller, vad vet jag?



En mycket nära vän just nu har en pojkvän som är rätt konstig. Han är respektlös och han utnyttjar henne så gott han kan. De pratade om misshandel en gång, och han sa "om det är nån som förtjänar att bli slagen så är det väl du". Min vän berättade det för sin mamma som hotade pojkvännen riktigt rejält med att gå till polisen och så. Han bättrade sig. Han misshandlar henne inte psykiskt på det sättet att hon är förtryckt och frihetsberövad eller FAST. Men hon är väldigt ödmjuk och hon tror verkligen att hon kan förändra honom. Han är dock emellanåt svartsjuk. Men både min väns mor och far håller koll på killen, och förhoppningsvis så fortsätter han på det goda spåret han är på just nu.

Anmäl
2013-06-04 16:13 #41 av: Hawknestgrove

Ja det är alltid enklare att ge råd när man står utanför. MEn till slut, så rinner det över, för alla.


The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2013-07-09 15:06 #42 av: [Mustangcab]

En vän till mig blev misshandlad av sin numera f.d man. Hennes far var polis det hindrade inte mannen ifråga.

Medarbetare på Britter i fokus, Dokumentärer i fokus, Neurologiska sjukdomar i fokus

 

Anmäl
2014-06-06 19:29 #43 av: Parian

Jag går inte därför att det vore att gå ur askan i elden. Många säger att man ska dra direkt, men vart? Den som vet hur jag har det, inser snabbt hur kontraproduktivt det vore att bara dra. Riskerar man att bli ihjälslagen, så ja, en annan sak.

Känner mig lite trött på råd om att bara sticka rätt av.


Anmäl
2014-06-06 20:44 #44 av: Ford -57

Ja fy faaan, vilka jävla ynkryggar till sk "män" d finns. Förmodligen är d väl så att dessa jävla ynkryggar vet med sej själva hur förbannat värdelösa dom är, å därför trycker ner kvinnan. Egentligen har såna ingen som helst existensrätt enligt mej å många me mej. Tack för ordet.

Anmäl
2014-06-14 15:47 #45 av: Calcifer

Jag stannade för han lyckades övertala mig att utan honom skulle jag inte ha någon och jag skulle skatta mig lycklig som hade honom som stod ut med hur äcklig, fet och dum i huvudet jag var.

"Help me Obi Juan whoever the fuck you are. You're my only ho."
- Carrie Fisher, Rest In Peace


Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.