Levnads Historier

Min Historia

2008-05-28 15:44 #0 av: LuckyLady

Hej! Här kommer den tredje anonyma artikeln. Jag tycker att det är jättebra att ni vill dela med er av era historier! Känner du också att du vill skriva anonymt så hör av dig till mig så fixar vi det. //LuckyLady

Flickan, den unga kvinnan på bilden med det mörkblonda håret och de ljusa ögonen fulla av liv och glädje. Hon ler.
Det är innan dej, innan du kom och förstörde henne.

Hon trampades på, förnedrades, sårades och jag valde att förskjuta henne.
Jag svek henne till förmån för dej!

Jag gjorde mitt bästa för att kuva henne, förändra henne.
Och när hon inte ville böja sej så hjälpte du mej att fördriva henne.

Bit för bit släppte hon taget, men hon kämpade tappert. Hennes naglar ristade meterdjupa sår i min själ. Hon kämpade för sitt liv, för sin existens.
Mot den oundvikliga döden, för dog det gjorde hon till slut.
I dagar, veckor och månader blödde hon på min hjärnas bakgård. Hon försvagades, tynade bort och tillslut var hon helt borta. Hon var mej, mitt jag!

Personen jag var, med brister och fel.
Det här är min historia!

Jag brukade gömma mej inne på toaletten, låsa dörren.
Andningspauser och verklighetsflykt. Hade jag tur så lät du mej vara och försökte inte lirka upp låset eller banka hål i dörren.

Ibland när jag låg där i badkaret så brukade jag önska att jag skulle ha modet att dränka mej själv i det ljumma vattnet, eller kanske rent av skära mej själv och förblöda just då och där. Men då rörde det sej i den förrädiskt växande bulan på min mage och jag insåg att jag inte kunde göra det, inte än.

Ville inte behöva känna längre!
Jag satt inne på toalettgolvet bland smutstvätt, blöta handdukar och all annan skit och tänkte att nu gör jag det! Skär ut svulsten(du kallade den så) ur magen och sen dödar jag mej själv. Vi saknade ju värde det hade du klart visat.
Jag hade ingen hjärna, kunde inte tänka. . . hissen gick inte hela vägen upp så att säga . Jag var tjock, ful och värdelös.

Du sa att allt var mitt fel.
Jag fick dej att må skit, förlora livsglädjen och kompisar.
Allt som var roligt, det hade jag förnekat och tagit ifrån dej.

Du tänkte hänga dej och det var mitt fel, du visade mej repet och gick ner i källaren, låste efter dej så jag inte kunde komma efter. Jag stod där förvirrad och rädd. Efter lagom lång tid så kom du alltid upp igen, men jag skulle plågas.
Du satt vid köksbordet och skar dej själv i armen så jag såg.
På frågan varför du gjorde så sa du att det var ju det jag ville, se ditt blod.

Så mycket ansvar las på mej.

Du ville inte höra om mej och mina dagar. Det var inte relevant, varför pratade jag inte med dej längre. Jag förstod inte, för det var ju precis det jag gjorde. Pratade med dej.

- Jag vill inte höra om din jävla skit! Ryade du. Så jag teg. I timmar skulle man lyssna på dina utläggningar om ditt jobb, om hur bra alla tyckte du var, hur mycket du kunde. Du avgudade arbetsplatsens alkis och tog efter hans sätt att prata och uttrycka sej. Du började t om att äta samma saker som han och dricka på samma sätt. Du tyckte det var "coolt". Allt oftare övade du på din alkohol resistans!

Och vem fick ta smällarna, vem hamnade mitt i mellan?

Nätterna var hemska. Hade man "tur" så nöjde du dej med att bara skrika och rya. Kasta någon kudde på mej eller det som låg närmast. Du letade anledningar till att få starta bråk, trötta ut mej. För att sedan skylla allt på mej och få störta ut mitt i natten. Men du var snart tillbaka.

Jag kunde vakna på nätterna av att du försökte stoppa din styva lem i mej. Och när jag sa nej så blev du allt som oftast väldigt arg och irriterad. Höll fast, brottade ner och nöp till. Spottade i näven för att få lite glid och så körde du på iaf. Att jag skrek eller bad dej sluta, fick ont. Det sket du i. - Slappna av lite för fan! Är det konstigt att man blir stel och konstig då?!

Summan av kardemumman var alltid att jag behandlade dej väldigt illa, jag respekterade dej inte. Du frågade varför jag ville dej allt detta, varför jag ville skada dej och varför jag ville se dej död? För det var ju det jag ville, döda dej!?

Nu såhär i efterhand har jag insett att det nog egentligen var tvärtom. Redan när jag var i femte månaden började du tjata om att vi skulle skriva på papper som gav dej vårdnaden om vårt barn om något skulle hända mej. Jag vägrade och berättade för det för människor i min närhet. Allt fler började tycka att jag skulle lämna dej. Jag ville inte!

Jag tyckte synd om dej, bara jag blev bättre så skulle du bli bättre.
Må bättre. Men tiden gick och mina bättre tider kom aldrig.

Kroppen kunde skaka okontrollerbart, jag kunde spy galla och kallsvettas av rädsla till följd av terrorn. Jag kunde sitta och gråta och du sa att jag skulle skärpa mej.

Man gick som på äggskal natt som dag. Så mycket som jag inte vågade. Jag vågade inte vara glad. Du blev så arg, att bli arg tillbaka var ingen ide. Även om jag försökte rebellera i början, men du hade medel att trycka ner mej i skorna och kväsa alla försök till egenheter redan i sin linda. Försökte jag gå så kom du efter. Jag försökte sopa framför dej, undvika fallgroparna som kunde göra dej förbannad. Men det var som att irra runt på ett minfält, kartorna stämde inte. Vart jag än satte ner foten så trampade jag "fel" och bit för bit trasades jag sönder.

Jag blev allt mer förvirrad, allt mer labil. Jag kröp till slut, hade försökt allt men inget hjälpte.

Du började ge dej på mej inför mina familjemedlemmar och mina vänner.

Någon sa något du inte gillade, jag försökte släta över, ville inte ha skäll, inte höra dej spotta. Jag fick verbala kängor offentligt och du var inte sen att tala om för mej och alla andra hur korkad jag var, ditt våldsspråk var det enda jag förstod. Och det sorgliga var och är att jag trodde på det och till viss del gör det än idag.

Så kom brytpunkten, då jag fick min chans och jag tog den.

Jag insåg att jag inte kunde skydda mitt barn från dej.

Väl borta från dej ville jag tillbaka. Trots att mitt logiska, friska jag insåg att jag inte kunde vara nära dej så ville jag vara hos dej. Andra fick strikta order om att hindra mej om jag försökte eller gjorde minsta ansats till att gå tillbaka.

Det kändes konstigt att helt plötsligt få höra att det som varit inte var sunt, att det jag levt i inte var normalt. Att jag varit en misshandlad kvinna. Mitt i det så hade jag aldrig sett det så.

Det var en lättnad att höra kvinnorna på kvinnojouren säga att det här inte var mitt fel att han slagit mej och varit elak mot mej. Fast jag har haft svårt att ta det till mej.

Du ringde mej, hotade och var otroligt otrevlig. Du blev frustrerad över att ha mist kontrollen, jag var "konstig". Men du hade ju klurat ut vilka som styrde mej. Min syster och min mamma, min moster och min mormor. Bara kvinnorna gav du dej på!

Jag sa emot och du tappade talförmågan, fotfästet och ja du blev helchockad. Men att komma dit till den punkten att jag kände att jag kunde göra så tog tid.

Du ringde inte mer. Men rykten spred du och det var(är) inga vackra saker. Jag är sjuk, du var tvungen att flytta ifrån mej för att överleva(det var jag som flyttade), jag ljuger, nekar dej umgänge, hotar dej och förföljer dej.

Den där flickan jag pratar om i början, hon kommer aldrig tillbaka. Men ibland inbillar jag mej att jag kan se den där gnistan hon hade innan du kom. Jag saknar henne, längtar efter henne. Men hon är död. Jag kan bara hoppas på att jag kanske kan återuppliva minnet efter henne och leva någorlunda som då.

Mina blåa ögon är inte lika blå längre, men jag har rest mej och jag har kommit långt från den lilla blöta fläck av självförakt jag var förut.

Och kom ihåg Tjejer kan!

 

LuckyLady Värdinna Misshandel iFokus

Anmäl
2008-05-29 01:00 #1 av: Hawknestgrove

Fruktansvärd historia. Men vem du än är, så lycka till och välkommen tillbaka till livet!

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2008-05-29 03:28 #2 av: Martin

Kan bara instämma. Starkt att dela med dig, och välkommen tillbaka. Du har gjort helt rätt val. Stå på dig, du kan komma tillbaka och jag tror även att du kan komma rätt nära den där tjejen du var från början, även om du själv säger att du inte kan bli samma.

mvh Martin
Medarbetare på Djurfoto.IFokus.se

Anmäl
2008-05-30 00:48 #3 av: martdat

Inge rolig historia, Men ge inte upp, det blir bättre! även om det inte känns så nu,

Sajtvärd på kattpolisen i fokus.

Allt som inte kan lagas med silvertejp är sönder på riktigt.

 

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.