Levnads Historier

Tiga är silver Tala är guld

2008-07-22 12:26 #0 av: Linda79

En sann berättelse om en våldtäkt

10 år av har nu förflutit. Så mycket skam och lidande i tysthet. När man lever med en man som är både vålds- och våldtäktsbenägen så är man rädd att tala om detta för någon för att man känner sig hotad till livet.

Såhär i efterhand kan jag säga att den rädslan jag hade var så djupt rotad att jag satt fast i mitt eget skal. Jag själv valde att vara tyst även efter att ha utstått en sista förnedrande våldtäkt av min dåvarande expojkvän. Det var ingen fin avskedspresent han gav mig.

Efter att vi bröt upp då jag hade tagit mod till mig var jag ofta på min vakt då han tidigare hade förföljt mig. Och uttöver misshandel och våldtäkt hade han gjort sig skyldig till mordförsök på mig. Jag var väldigt ängslig och rädd men hade bra stöd från mitt familjehem.

Ändå lyckades han förfölja mig en kväll då jag var själv över helgen i en träningslägenhet där vi skulle vara vissa helger för en lättare övergång till att flytta hemifrån. Jag stod och kokade kaffe när det knackade på dörren. Jag trodde att det var grannen så jag bara öppnade utan att först se efter.

Där stod Johan och såg inte glad ut alls. Han ville komma in och hälsa på. Jag sa att det var nog ingen bra idé då jag inte ville vara tillsammans med honom längre och det var inte lämpligt att vara vänner efter det han utsatt mig för.

Jag blev kraftigt illamående och började skaka för jag kände att detta var nog inte ett sådant besök där han skulle ge sig utan strid och bara gå. Han vände sig om på vägen ut och stoppade dörren med sin fot. Sedan tog han ett tag om mina handleder och med ena foten stängde han dörren. Han tvingade ner mig på golvet på alla fyra och drog av mig byxorna under sparkar och protest från mig.

Jag grät och bad honom sluta men han fortsatte i sitt ursinne och där i denna stund trodde jag att han skulle döda mig under själva våldtäkten för han var så ovarsam och arg och han lät inte mina tårar och min vädjan hindra honom. Efter denna oerhörda förnedring och smärta sa han till mig:

- Nu vet du att jag vet var du finns om jag vill få tag på dig.

 

Dom orden från honom var som ett brännjärn som gjöt in ett permanent märke i mitt brustna hjärta och jag kände att jag nog aldrig kommer ifrån honom. Hur jag än gör och var jag än är så hittar han mig. Jag ville att mitt hjärta skulle stanna, bara sluta slå.

Förbannade hjärta att du inte lyssnar på mig. Jag vill inte mer, det var mina innersta tankar just då.

Trots att jag bara ville dö så ville jag ändå leva. Jag vågade därför inte tala om detta för någon då jag var rädd att han skulle ta det sista av mig, mitt liv. Mitt liv som för honom bara var värt ett pissöre.

Trots min rädsla och mina farhågor så talade jag ett par veckor senare om allt för min familjehemsmamma och hon sa till mig att anmäla honom. Men jag anmälde aldrig då jag hade en alldeles egen plan. Jag skulle flytta från staden så fort jag fick möjlighet, jag var väldigt noga med att hålla tyst om det så att ingen kunde läcka om mina planer.

Jag flyttade hemifrån den hösten och började vårdskolan och allt kändes bättre trots mina hemska upplevelser. Jag träffade genom en slump och lite ödesbestämt en underbar och snäll man som jag senare blev med barn med och vi flyttade långt därifrån, långt ifrån alla plågsamma minnen. Visst har jag mina ärr, men jag talade om det för någon och någon fanns där och lyssnade.

För jag vet ju att tiga är silver och tala är guld.

(namnet i min berättelse är påhittat för att inte röja hans identitet)

Skrivet av: Linda 2008-07-21

 

Av: Linda79

Datum för publicering

  • 2008-07-22
Anmäl
2008-07-23 13:15 #1 av: styrkan

jag skulle vilja vara din vän och i verkliga livetkram

Anmäl
2008-07-23 13:58 #2 av: Linda79

Vad gullig du är=) Tack...

Anmäl
2008-07-23 14:03 #3 av: Hawknestgrove

Ja, man skall aldrig tiga ihjäl en sanning.Det måste fram, vad man råkat ut fö r om man själv lider av det.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2008-07-23 14:05 #4 av: Linda79

Nej då mår man bara sämre...

Anmäl
2008-07-24 17:38 #5 av: Fredde83

Om man inte direkt lider av det då? Är det inte fortfarande rivande att inte berätta till någon?

Anmäl
2008-07-24 17:56 #6 av: [aspie]

Till alla som skriver om sina hemska upplevelser. Bra gjort! Och som sagt tala är guld!

Nu är det så att jag åtminstone för tillfället inte orkar/klarar av att läsa om alla hemskheter ni varit med om, så jag läser inget av det, fixar verkligen inte det just nu.. Jag får bara en massa egna hemska upplevelser som påminnelse. Det finns mycket som "bara poppar upp" när jag läser och jag har nog med det jag har om man så säger. Vill gärna läsa era berättelser så missförstå mig inte nu, klarar det bara inte.

KRAM till alla med modet att berätta

Anmäl
2008-07-24 18:26 #7 av: Linda79

Nej men vet du? När jag skrev om det så blev det verkligt för mig att det faktiskt har hänt. När jag var i det ögonblicket så kände jag mig inte närvarande, jag befann mig utanför min egen kropp. Men nu kan jag se tillbaks på det och faktiskt våga rädslan och sorgen. Jag står för sanningen och jag kan tillåta mig att gråta om jag känner för det.

Min man har inte fått höra min historia så som den verkligen var. Jag har bara sagt att jag blivit våldtagen när jag var yngre men inte vem som gjorde det och när.

Det kändes bra att han fick veta...

Väl mött// Linda

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.