Levnads Historier

Att vara till ett besvär av sin egen mor.

2008-07-24 23:05 #0 av: styrkan

Jag har aldrig känt att min mor har känt vad man kallar kärlek. Har alltid fått höra att jag är jobbig när jag velat ha en kram eller bara närhet. Det har alltid känts som en stor tomhet i mitt hjärta, när jag ville ha något som jag tycker är en självklarhet. Men hon skyllde på huvudvärk och ont i magen och hade ej tid med sådant trams. Det skar som en kniv i mitt hjärta. Jag har aldrig fått höra att jag duger.

Att få känna sig oönskad i hela sitt liv trots att jag gjorde allt för att hon skulle tycka om mig men inget dög.

Jag är själv mor idag och jag bestämde tidigt att mina barn skulle aldrig få uppleva den känslan. Men det fick de av min mor en gång då när hon sade att de var jobbiga . Då brast det totalt , jag skällde ut henne efter noter och efteråt kände jag gud vad skönt det kändes sedan bröt jag  kontakten. Mina barn träffar henne men jag gör inte det . Jag hade en taskig barndom med mycket fylla alkohol varje helg, konflikter jämt som min mor var inblandad i slagsmål där jag som barn fick gå emellan. Jag ville bara ha en kram och närhet och inte ens det kunde min egen mor ge mig då visade hon var hon står i detta och jag bröt kontakten med henne hatar henne och önskar hon dör för hon är inte min mor .

Skrivet av Styrkan 2008-07-24

Anmäl
2008-07-26 12:35 #1 av: martdat

Vilken jobbig uppväxt du hafft. barn och fylla hör defenitivt inte ihop, trisst att inte fler fattat det. men bra att du ger dina egna barn en annan uppväxt.

Sajtvärd på kattpolisen i fokus.

Allt som inte kan lagas med silvertejp är sönder på riktigt.

 

Anmäl
2008-08-28 17:15 #2 av: Yuki

Känner igen mig så, det är samma sak här, men alkohol är inte inblandat.

Och jag har också lovat mig själv att om jag blir mamma en dag, då ska jag vara en riktigt bra mamma.

Anmäl
2008-08-28 17:52 #3 av: Tatsja

Ett bra knep är att skriva av sig. Det gjorde jag, blev en bok tillslut. Kändes som terapi och samtidigt ett avslut.  Jag känner igen mig i allt.

Väl mött, Tatsja

Du tittar väl in på Fotboll iFokus?

Anmäl
2008-08-28 22:15 #4 av: Hawknestgrove

Ja visst är blod tjockae än vatten, sägs det, men ändå, tänk på dig själv!

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2008-08-29 09:46 #5 av: Tatsja

Fast man måste inte älska sina föräldrar

Väl mött, Tatsja

Du tittar väl in på Fotboll iFokus?

Anmäl
2008-08-30 19:08 #6 av: gigabyte

Tråkig o tragiskt att du blev bestulen på din barndom av din egen mor ,och nej man måste inte älska sina föräldrar ,för att kunna älska måste man bli älskad  så lämna denna sorgliga figur som till händels vis är din mor o gå vidare , låt inte hon ta mer av ditt liv än hon har redan gjort ,men andra ord skit i henne !

Anmäl
2008-08-31 22:01 #7 av: Hawknestgrove

Nä, inte behöver man äslka sina föräldrar. Synd ibland, att man inte kan adoptera bort dem , eller avsäga sig som barn till dem.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2008-09-02 14:07 #8 av: Kerstina-61

Det är ett tufft beslut att bryta kontakten med sina föräldrar. Att önska att hon dör låter hemskt. Men jag förstår att du är såå sårad och besviken.

Min mor började supa när min pappa träffade en annan och de skiljde sig. Sen "försökte" hon ta livet av sig en gång i veckan. Mina barn var då små och jag att i telefonen många långa samal med henne då hon tagit sprit och tabletter. En gång ringde de från hennes jobb och var oroliga för hon hade sagt att hon skulle komma, men dök aldrig upp. Då hittade jag henne på köksgolvet med tandkräm i halva ansiktet. För mycket tabletter. denna gången blev det bara så...

Jag åkte som ett skott (2 mil) hem till hene då jag hörde det var illa. Tog taxi för att inte skämmas, till sjukhus och magpumpa. Personalen var fruktansvärd mot mig och jag hade verkligen inget gjort merän att jag tog hand om min mor. Man undrar varför?

Sista gången hon gjorde det (tog tabletter och sprit) det var när jag fått nog. Jag ringde polisen så de fick åka dit, fixa ambulans. De gick igenom alla henne skåp och lådor. Tog medicinerna som hon sedan fick tillbaks efter sjukhusvistelsen. Hon tyckte detta var vääldigt skämmigt men hon tackade mig för det fick henne att vakna till.

Men drickande fortsatte. Hon träffade en man som var alkolholiserad ochde gifte sig. Hon flyttade ut på landet till denne man. Var och hälsade på en gång. Sen fick vi aldrig komma dit. Förklaringen kom då båda dog med kort mellanrum: Huset var såå illa förfallet, taket hade ramlat ner från övervånigen och stöttades upp med  brädor.

Det sista året mamma levde blev ett fint år. Jag ville många gånger göra som du, upphöra med vår relation, men jag klarade det inte. Är glad nu att jag inte gjorde det.

Mamma blev mycket sjuk i Kol och lungödem. Hon klarade inte att bo hos mannen i huset och jag fixade en handikappanpassad lght. Hon var såå tacksam och vi fick, som sagt ett jättefint sista år tillsammans. Jag hade tidigare inte kunnat besöka henne på 18 år, men nu kom jag minst en gång i veckan.

Missförstå mig inte...utan jag förstår dig verkligen med det beslut du tagt, men man vet aldrig vad som kan hända längre fram. Din mamma kanske kan få insikt i hur hon betett sig ni kanske kan hitta fram till varandra igen. Du nämnder bara din mamma. Var finns din far?

Ger dig en stoooor varm kraaaaaam!!

Kerstin

Anmäl
2008-09-02 17:41 #9 av: Yuki

#5 Och tur det.

Anmäl
2008-09-02 17:45 #10 av: LillanyfiknaIza

Vet inte vad jag säga. Det är så hemskt detta men det har du väl hört. Jag har inte upplevt detta själv så det är svårt att sätta sig in i din situation. Där emot känner jag några barn som blir psykiskt misshandlade av sina föräldrar. Det gör ont i mig. Har försökt hjälpa. Jag är en sån verkligen vill hjälpa alla hela tiden. Första gången jag ville hjälpa till blev jag avrådd. Andra gången i ett annat sammanhang gav jag mig rakt in i skiten. Det verkade vara sååå bra och jag älskade verkligen dessa människor men det var bara på ytan det var bra. Bakom låsta dörrar vet jag inte vad som händer men kan tänka mig att det händer obehagliga saker. Försökte stötta och hjälpa barnet men det slutade så illa att det blev ett psykiskt angrepp på mig oxå. Jag stannade kvar och försökte hjälpa. Jag var helt off i ett halv år... förstod först inte vad alla känslor kom ifrån. Jag bar på "det lilla fina barnets känslor". Nu har jag lämnat dessa vänner med dunder och brak. Det var jag som tog kontakt med familjen från början och nu vet jag inte om jag ska ångra mig eller inte...

Jag har på sätt och vis vuxit lite som människa genom detta men det kommer alltid leva inom mig, mer eller mindre. Att en sån fin och underbar pojke kan behandlas så är ofattbart. Så mkt kärlek det finns i honom och pga. situationen som han lever i, tror jag inte att han fått vara barn. Han ligger någonstans mellan ett barn, en vilsen tonåring och en vuxen. Det är 3 personer i en. Det gör sååå ont mig.

Jag skickar en stor kram till dig och alla andra som upplever detta och speciellt till lillaflickan och den lilla-stora pojken, jag fått möta.

Anmäl
2008-09-03 02:25 #11 av: Hawknestgrove

Ja, detta är inte lätt. MEn att stå på dig och inte låta dig påverkas för mycket är viktigt. Ibland så måste man vara egoist och tänka på sig själv i första hand....

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2008-09-09 06:29 #12 av: Tatsja

Kan sätta mig in i då jag själv upplevt det från tre års ålder. Ingen kärlek, bara slag och hugg, jobba och få skit, ingen mat, bara sköta om hem. Skrivit av mig det som en terapi, det blev en bok.

Att bara sätta sig ner och få det på pränt, gör ont, men efterår är man alldeles tom och kan börja om på nytt. Det allra viktigaste är att man aldrig ska fortsätta i samma hjulspår som man själv är uppvuxen i.

Kramiz

Väl mött, Tatsja

Du tittar väl in på Fotboll iFokus?

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.