Annons:
Etikettlevnads-historier
Läst 4326 ggr
anlica
2008-12-04 16:21

Mitt manipulerade sinne och minne

Ibland känns det precis som om det finns läxor man aldrig lär sig.

Minnet är en mystisk funktion. Tidigare kunde jag knappt komma ihåg något bra alls med tiden vi delade för att nu istället översköljas ibland av det och nästan övermannas av min önskan att det ska ha varit verklighet.

Du är makalös på att framkalla det där hos mig. Som taget ur en instruktionsbok i hur man manipulerar mig fullständigt så slinker du in i mitt huvud så fort jag pratar i telefon med dig. Man skulle ju kunna tro att jag vet bättre, men vad hjälper det? Du pratar om barnen, kommer med berättelser om dem och förstår och gillar mina förslag, bygger vidare på mina resonemang och får allt att låta som en enkel sak att lösa förutsatt att vi gör allt som det passar dig.

Förutsatt att vi gör allt som det passar dig. Ingen acceptans för att barnen ska komma i första hand för det gör du. Fantastiskt överens är vi så länge jag inte ens antyder något som går att tolka som kritik eller kommer med förslag som inte passar dig helt och hållet.

Jag ska lyssna utan invändningar på hur jobbigt och svårt allt är för dig, förstå hur du lider av absolut allt som ens kan beröra mig, dig eller barnen. Du arbetar hårt, får för lite betalt, massor av övertid, inkompetenta arbetskamrater, dåliga chefer, för mycket eller lite av allt och dessutom går du på knä ekonomiskt av att du betalar underhåll.

Din fritid är så ensam och svår, du har knappt råd med dina livsnödvändiga intressen, tomhet och tystnad, arbete för att få tiden att gå. Barnen träffar du alltför sällan. Inget mindre än varje dag vore nog och du lider, lider. Av att du gått med på att de ska bo hos mig för min skull, att jag tagit dem med mig och bara flyttat så långt bort, av att prata med dom så därför ringer du inte, av att vara utanför och inte ha en del i deras framtid, av att missa allt de gör. Sen lider du för min skull. Du lider för att jag fick gå på socialbidrag efter separationen, för att jag fick köpa en gammal kombi, för att jag får göra allt arbete, för att…

Någonstans här ringer varningsklockorna så högt att det dånar… Jag avslutar i ren panik, slänger på luren ungefär som någon som helt plötsligt hittar en orm i handen och kastar den ifrån sig. Sen följer ångest, tvivel.

Gjorde jag rätt med det eller det? Kan jag ha missförstått honom? Så mycket?

Borde jag inte försöka ordna, lösa, hjälpa, förstå, acceptera och helst åter förvandla mig till den kombinerade runkbulle och slagpåse han helst vill ha?!! Nä!

Här ringer minsann larm nummer två numera…

ALLT kan inte vara upp till mig. En engagerad förälder "hamnar" inte vid sidan av och jag vet att jag gjort så mycket för att motverka just det.

Och varför ska jag behöva lyssna? Jag ringer väl inte honom och LIDER över allt möjligt. Är det egentligen inte fantastiskt fräckt att ringa mig och beklaga sig över saker som han själv helt och hållet rår för? När det dessutom drabbat mig på så många sätt!

Varför lyssnar jag?

Därför att jag inte lärt mig pucko-hantering till fullo än. Jag är kanske på kurs tre av tio antar jag.

© anlica 2008

Annons:
Hawknestgrove
2008-12-04 19:46
#1

Tack för ett både relistiskt och humoristiskt inlägg1 Mycket klokskap!

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Upp till toppen
Annons: