Annons:
Etikettallmänt
Läst 4007 ggr
anlica
2009-01-21 12:19

Barnen förblir vapen när jag inte går

Det finns nog få vapen som är så effektiva mot mig som mina barn. Antagligen är det därför de så alltför ofta blivit just det.

Han beter sig som ett svin, negligerar sina barn och bevisar sin totala inkompetens såväl som medmänniska som förälder, gång på gång. Och ändå… När vi pratar med varandra eller träffas så lurar han/vi/mig igen. Är det jag som är dum eller är han verkligen så här bra på att manipulera? Hur är det möjligt? Hur bara KAN jag halka tillbaka in i mönstret av tvivel och ursäkter fortfarande? Jag vet ju bättre! Jag gör faktiskt det!!! (Beakta vem jag automatiskt lägger skulden på…?)

Hur ska jag få ut honom ur mitt huvud för gott?

Det kallas psykisk misshandel det han gör. Psykisk misshandel, lika illa som fysisk sådan, lika avsiktlig och absolut minst lika förödande. Förstör mitt inre. Krossar min självkänsla, mitt självförtroende, min styrka och min vilja. Förvandlar mig till en marionett, slår upp murar runt mitt sinne och förlamar min hjärna. Jag retirerar. Kryper inåt och ställer mig bredbent framför mina barn. Hit men inte längre! Jag tycker att jag är stark som stått emot i alla fall där. Haha, vad grundlurad jag är. Jag befinner mig inte någon annanstans än exakt där han vill ha mig: Hjälplös i ett hörn.

För lika säkert som att jag försvarar barnen till vilket pris som helst, lika säkert stannar jag ju kvar i hans våld. Han behöver inte slå mig blodig för att skrämmas/härska/misshandla. Det räcker så bra att hela tiden spela på mina känslor, inge oro för vad han kan hitta på. Därför lämnade jag mycket sällan barnen i mer än ett par timmar när vi levde ihop och har fått min beskärda del av pikar om "överbeskyddande hönsmammor", "man måste ha ett eget liv också", "glöm inte bort er relation" och så vidare i all oändlighets varianter och okunskap.

Så det enda jag kan göra är att sakta lära mig att gå framåt trots att jag kommer längre bort från barnen och därmed ökar deras sårbarhet. Kan någon förstå hur det känns? När jag vet att han kommer att såra dem, svika dem och tära på dem. Hur kan man överge sina barn? Jag har inget val. Så länge jag står kvar är jag i hans våld. Det går inte, jag orkar inte mer. Min gräns är nådd och förnuftet skriker "Gå! Gå!". Jag har inget val. Inte längre.

För vad ger det barnen ifall jag står där och fäktas hela livet? Hur ska jag orka fungera som människa, mamma, kvinna? Omöjligt.

Jag vet inte vad jag ska göra för att komma ifrån det faktum att han har sådan makt över mig när det kommer till våra barn. Jag begriper inte hur vi någonsin ska komma i ett jämlikt läge när jag är den enda som prioriterar dem och han bara och endast ser saker utifrån sig själv. Jag kan aldrig matcha det för jag klarar inte av att bli så kall, så egoistisk.

Jag blir tvungen att gå. Röra mig framåt och hoppas och be att den styrka och trygghet jag tack vare det kan ge ska uppväga och helst överglänsa den oro och den ångest han skapar. Jag kunde lika gärna spela rysk roulett med barnens liv som insats, så tryggt känns det för mig.

Men jag har inget val.

© anlica 2009

Annons:
Hawknestgrove
2009-01-22 00:05
#1

Svår sits, men du måste stå på dig. Han kan ju inte skada dem? Tids nog, så fattar ungarna att det är han som gör fel.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Tatsja
2009-01-22 09:09
#2

Så fel när de drar in barnen. De är inga spelbrickor som man gör hur som helst med. Stå på dig.

Väl mött, Tatsja

Du tittar väl in på Fotboll iFokus?

Hawknestgrove
2009-01-23 00:58
#3

Ja visst är de fel. MEN TYVÄRR SÅ ÄR DET EN SÄLLSYNTHET MED TVÄRTOM

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Upp till toppen
Annons: