Allmänt

Kvinnans plats i hemmet och barnens rätt

2009-07-05 09:48 #0 av: Tatsja

Hur många män ser på oss kvinnor. Behandlar de oss väl? Eller är våldet där för att stanna? Hur känner barnen det? Varför vill många män känna att de har makten?

Att kvinnans plats är i hemmet, är ingen hemlighet. Detta anser många män att det är rätt. Kvinnan ska veta hut och klara av lite slag och hugg. Hon måste ju uppfostras.

Speciellt gäller det våra invandrare. Där har ju kvinnan inte samma värde som i västländerna. Men samtidigt finns det många svenska män som drar kvinnan över samma kam.

Mellan knytnäven och spisen, en kvinna som är 10 meter från spisen är på rymmen. Dessa ord kan man ofta få höra.

Många kvinnor är uppfostrade i att maten ska stå på bordet när mannen kommer hem. Hon ska sköta sitt arbete, ta hand om hemmet och barnen. Han ska kunna göra som han vill, utan att hon klagar. Om kvinnan protesterar, så kommer första slaget. Sen är han så ångerfull och ber om förlåtelse.

De flesta blir nog så chockade att de förlåter och tror att det är en engångshändelse. Men våldet kan trappas upp. Han ser att hon "lyder" och förlåter och börjar så smått att använda slag och hugg för att få henne att förstå sin plats. Även misshandel med ord förekommer väldigt mycket.

Tänk om vi kvinnor kunde säga ifrån från första slaget och ta vårt pick och pack och gå. Eller kasta ut mannen från hemmet. Då kanske många kvinnor skulle överleva utan dessa ärr. Både fysiska och psykiska.

Många barn får bevittna misshandeln i hemmet och kan bli skadade för livet. De börjar mobba andra i skolan, bråka hemma och bli odrägliga. En del barn drar sig in i ett eget skal och går med gråten inuti. De visar aldrig att det är problem hemma. Men tar aldrig hem kamrater heller.

Tyvärr är det nog ofta så att missbruk av droger, alkohol förekommer. Då ökar våldet. Dessa barn som ofta får se detta kan ibland tro att det är så det ska vara och går i samma fotspår. Tack och lov finns det kvinnor som är starka att säga ifrån. Men de är få.

Vi måste lära oss att våga säga ifrån. Omgivningen får inte blunda för signalerna. Många vågar inte berätta hur de har det hemma, fast det finns så många tecken att de är misshandlade.

Tänk om samhället vågade mer, då kanske vi skulle få bort detta våld. I alla fall minska det och få både kvinnor och barn att känna sig älskade.

Vi måste våga ställa upp för våra medmänniskor.

Väl mött, Tatsja

Du tittar väl in på Fotboll iFokus?

Anmäl
2009-07-05 17:50 #1 av: Hawknestgrove

putt!!!

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2009-09-30 03:32 #2 av: Loveferrets

Putt

Anmäl
2009-09-30 09:59 #3 av: rore

#0

Visst är det sorgligt och rent bedrövligt hur det kan vara innan för hemmets väggar.

Vi vill gärna att samhället ska se och åtgärda dessa probelm. Jag har själv känt en stor bitterhet över att ingen såg/ kom och räddade mig, under mina uppväxt år.

Det är först nu när jag blivit äldre och klokare, som jag inser att samhället faktiskt på det stora hela står helt maktlösa inför dessa konfrontationer.

Framför allt när det handlar om barn.

I en familj där missbruk och våld förekommer så spelar vi ju alla våra olika roller och håller fasden utåt. För att just ingen ska kunna se hur det verkligen är. Det är ett sjukt spel som försigår.

För även om jag ville avslöja vad som försegick hemma, så vågade jag inte.

Rädslorna för vad som skulle kunna ske var allt för stora.

 

Gå vid första slaget. Ja, det borde varje kvinna/man göra, för efter det så ökar insiteten i både hot om våld och våldet.

Men varför stannar vi kvar i dessa relationer?

Rädsla?

JA, rädslan för att få mer stryk är ju skrämmande. Men jag undrar om det inte ändå är så att det faktiskt handlar om vilken syn jag har på mig själv.

Vi känner inom oss under flera år att det är dags att dra sig ur, ändå stannar vi kvar?

För att vi inte vågar lyssna till den där rösten som viskar inom oss att det är dags att ge sig av.

Tills vi helt enkelt får nog. Det får bära eller brista.

Men slå ihjäl mig då. Jag orkar inte längre ha det så här.

Maktlösheten i situationen gör valet åt oss, för vi bryr oss inte längre om vad som kan hända om vi inte lyder.

Vi och viSkäms

Det var min tanke och känsla när jag till slut valde att gå.

Det är bara vi själva som kan göra det valet. Samhället står maktlöst utanför, så länge vi inte släpper in dem.

Bara lite tankar från mig.

Ödmjukheten drunknar i kampen över vem som har rätt och vem som har fel.

När slaget är över finns ingen vinnare.


I livets källa väntar svaren.Regnbåge Kedjor som tynger blir till länkar som bär.Hjärta

 

 


Anmäl
2009-10-01 10:06 #4 av: Tatsja

många gånger börjar misshandeln med psykisk misshandel, sen näe föesta slaget kommer, så är oftast kvinnan så nedtryckt i skorna att hon inte cågar gå.

Väl mött, Tatsja

Du tittar väl in på Fotboll iFokus?

Anmäl
2009-10-01 10:17 #5 av: rore

#4

Ja det är det jag menar. De är så rädda, ner tryckta och nedtrampade, fram tills den dagen de får nog och finner det jävlar anamma som krävs för att ta sig därifrån. Eller så stannar de kvar tills det går riktigt illa och saken avslöjas på så vis.

 Många vågar inte ens berätta utan sitter helt isolerade inom sig själva, av fjärmade från socialgemenskap.

 Hur ska samhället då kunna hjälpa?

Det är en riktig rävsax som man hamnar i.

Och i slut änden har vi alla ett eget ansvar för våra liv. Hur illa det än kan låta.

Men det är den brutala sanningen.

 Finns inte viljan att bryta sig fri, ( med detta menar jag att man väljer att sitta kvar i rädslan )så sitter man fast.

Ödmjukheten drunknar i kampen över vem som har rätt och vem som har fel.

När slaget är över finns ingen vinnare.


I livets källa väntar svaren.Regnbåge Kedjor som tynger blir till länkar som bär.Hjärta

 

 


Anmäl
2009-10-02 08:49 #6 av: Tatsja

Hur många ursäkter man hört, ramlat i trappan, gick in i dörren och så vidare. Men så länge omgivningen inte reagerar och vågar lägga sig i, kommer mer kvinnor kvävas i hemmet.

Väl mött, Tatsja

Du tittar väl in på Fotboll iFokus?

Anmäl
2009-10-02 08:53 #7 av: Loveferrets

#6, Omgivningen kanske t.o.m. har tröttnat på att höra och då står man där ensam och det är nog det värsta, att dom väner en ryggen.

Anmäl
2009-10-02 09:27 #8 av: Tatsja

#7 Jo, men det brukar hjälpa om bara en agerar. Får henne att förstå att det är fel

Väl mött, Tatsja

Du tittar väl in på Fotboll iFokus?

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.